Kära bröder och systrar.

Även detta år har vi vandrat längs Korsvägen, Via Crucis, och med trons ögon på nytt upplevt alla stationerna i Kristi lidandes väg. Våra blickar har kontemplerat lidandena och ångesten som vår Frälsare fick uthärda i den slutgiltiga stunden som innebar kulmen på hans uppdrag här på jorden. Jesus dör på korset och ligger i graven. Långfredagen som är så genomsyrad av mänsklig sorg och religiös tystnad går nu mot sitt slut i meditationens och bönens tystnad. När vi återvänder hem kommer även vi, liksom de som var närvarande vid Jesu offerdöd, att ”slå med händerna för bröstet” (Luk 23:48) när vi i minnet återkallar det skedda. Är det möjligt att förbli likgiltig inför Herrens död, inför Guds sons död? Det var för oss, för vår frälsnings skull, som han blev människa för att kunna lida och dö.

Bröder och systrar, låt oss idag rikta blicken mot Kristus, en blick som så ofta distraheras av förströdda och övergående världsliga intressen. Låt oss stanna upp och betrakta hans kors. Korset som är källan till liv och skolan i vilken vi lär oss vad rättvisa och fred är, är förlåtelsens och barmhärtighetens universella arv, det ständiga beviset för den självutgivande och eviga kärlek som gjorde att Gud ville bli människa, sårbar liksom vi, så sårbar att han dog på korset. Hans fastspikade armar öppnar sig för varje människlig varelse och inbjuder oss att närma oss honom, i förvissning om att han kommer att ta emot oss och ta oss i sin famn med oändlig ömhet: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32).

Genom korsets smärtsamma väg har människor i alla tider, som blivit försonade och frälsta genom Kristi blod, blivit Guds vänner, barn till den himmelske Fadern. ”Vän” kallar Jesus Judas och erbjuder honom en sista och dramatisk uppmaning till omvändning. ”Vän” är något han kallar var och en av oss, för han är en äkta vän till var och en. Olyckligtvis lyckas vi inte alltid att inse djupet i Guds gränslösa kärlek till oss. Han gör ingen skillnad i fråga om ras eller kultur. Jesus Kristus dog för att befria hela mänskligheten från okunnigheten om Gud, ur cirkeln av hat och våld, ur förslavandet under synden. Korset gör oss alla till bröder och systrar.  

Men låt oss nu fråga oss själva vad vi gjort med denna gåva, vad vi gjort med uppenbarelsen som visar oss Guds ansikte när vi ser på Jesus, uppenbarelsen av Guds kärlek som besegrar hatet. Många, även i vår tid, är okunniga om Gud och kan inte möta honom i den korsfäste Kristus. Många söker en kärlek eller en frihet som utesluter Gud. Många tror att de inte behöver Gud.  

Kära vänner. Efter det att vi nu tillsammans upplevt Jesu lidande, låt oss i kväll låta hans offerdöd på korset bli ämne för vår betraktelse. Låt oss tillåta honom att utmana vår mänskliga förvissning. Låt oss öppna våra hjärtan. Jesus är sanningen som gör oss fria att älska. Låt oss inte vara rädda. När han dog utblottade han synden och räddade syndarna, det vill säga oss alla. Aposteln Petrus skriver: : "Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade” (1 Pet 2:24). Det är sanningen vi möter under Långfredagen. Genom sin död på korset gjorde Frälsaren oss till Guds adoptivbarn, barn som han upptog som sina egna, som han hade skapat till sin avbild och till att likna honom. Låt oss i tillbedjan stanna framför korset.

Kristus, ge oss den frid vi söker, den lycka vi längtar efter, den kärlek som uppfyller våra hjärtan som törstar efter det oändliga. Detta är vår bön denna natt, o Jesus, Guds son, du som dog för oss på korset och uppstod på den tredje dagen.

Amen.

Originaltext utgiven av © Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: NH