Kära bröder och systrar!

Varje år berättar Palmsöndagens evangelietext om hur Jesus red in i Jerusalem. Tillsammans med lärjungarna och en allt större mängd pilgrimer begav han sig upp från Galiléens slättland till den heliga staden. Evangelisterna har givit oss tre uttalanden av Jesus under hans passionsvecka. De liknar trappsteg i hans uppstigning och på samma gång beskriver de den inre rörelse som denna pilgrimsfärd innebar. Jesus var på väg till templet – till den plats där som enligt Femte Mosebok Gud hade valt ”som boning åt sitt namn” (jfr 5 Mos 12:11, 14:23). Gud som skapat himmel och jord gav sig själv ett namn, gjorde så att han kunde benämnas, ja, han gjorde  så att människorna nästan kunde vidröra honom. Det finns ingen plats där han kan dväljas, och ändå utvalde han själv åt sig en plats och ett namn så att han, den sanne Guden, kunde personligen tillbedjas av oss, mitt ibland oss, som den Gud han är. Vi vet från berättelsen om den tolvårige Jesus att han älskade templet som sin Faders hus, som sitt faderliga hem. Nu besöker han templet igen, men detta besök sträcker sig längre bort än själva templet. Det slutliga målet för hans intåg i Jerusalem är Korset. Det är den uppstigning som i Brevet till hebreerna beskrivs som uppstigningen till tabernaklet som inte upprests av mänskliga händer utan av Herren och som innebär närvaro hos Gud. Det slutgiltiga inträdandet i Guds åsyn går genom Korset och sker i riktning mot ”kärleken intill slutet” (Joh 13:1), som är Guds berg, den plats där Gud och människan äntligen möts.

Under intåget i Jerusalem, lovprisade människorna Jesus och kallade honom med orden som vi finner i Psaltaren psalm 118 för Davids son : ”Hosianna, Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! (Matt 21: 9). Sedan kom han till templet. Men där, på den plats som var menad att vara platsen för mötet mellan Gud och människan, fann han försäljare av oxar och får och växlare som tog upp området som var avsett för bön. Dessa djur var visserligen avsedda som brännoffer i templet och eftersom man i templet inte fick använda mynt med den romerske kejsarens bild på var man tvungen att växla dem mot mynt som inte bar denna avgudabild. Men allt detta kunde ha försiggått någon annanstans. Det hade varit lämpligt att det skedde i hedningarnas förgård. Israels Gud var ju just alla folkens Gud. Och även om hedningarna så att säga inte hade fått del av Uppenbarelsen, kunde de i denna förgård be tillsammans med de andra till den ende Guden. Israels Gud, alla folkens Gud, hade alltid väntat på deras böner, deras sökande efter Honom, deras åkallan. Men istället hade platsen blivit en plats där man slöt affärer och det skedde med myndigheternas goda minne som i sin tur fick del i köpmännens vinster. Köpmännen handlade bara enligt den gällande lagen men det var lagen själv som var fördärvad. ”Girighet är detsamma som avguderi” står det i Kolosserbrevet.  Det var detta avguderi som Jesus upptäckte och därför citerade Jesaja: ”Mitt hus skall kallas bönens hus” (Matt 21:13; jfr. Jes 56: 7), och Jeremia: ”Men ni gör det till ett rövarnäste” : (Matt 21:13; jfr. Jer 7:11). Med denna profetiska gest försvarar Jesus den sanna ordningen som man finner i Lagen och hos profeterna mot denna felaktigt tolkade ordning.  

Idag måste allt detta få oss kristna att undra: Är vår tro tillräckligt ren och öppen så att med början i ”hedningarna”, de sökande människorna av idag som ställer sig frågor, dessa i oss kan se den ende Gudens ljus och i trons förgårdar ansluta sig till våra böner och med sina frågor och kanske också även de bli bedjande människor? Är vi tillräckligt medvetna om att girighet är avguderi och låter vi vårt dagliga liv bestämmas av denna insikt? Låter vi inte på olika sätt avgudar träda in även i vår trosvärld? Är vi beredda att ständigt låta Herren rena oss och låta honom från oss och från kyrkan ta bort allt som inte hör till honom?

När Jesus rensade templet så handlade det emellertid om mer än att bekämpa missbruk. Han förebådade en ny tid i historien. Det som Jesus hade förkunnat för den samariska kvinnan på hennes fråga vilket som var det rätta sättet att tillbe börjar nu: ”Men den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom” (Joh 4:23). Den tid då djur offrades till Gud var förbi. Djuroffer var bara ett surrogat, en nostalgisk gest istället för det sanna sättet att tillbe Gud. Brevet till hebreerna använder en sats ur Psalm 40 för att beskriva Jesu liv och verk: ”Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig” (Heb 10:5). Kristi kropp, Kristus själv, intar platsen för de blodiga offren av djur. Bara kärleken intill slutet, bara kärleken till människor som helt och hållet givit sig åt Gud, är sann tillbedjan, sant offer. Att tillbe Gud i ande och sanning betyder att älska i förening med Honom som är sanningen, att älska tillsammans med hans kropp i vilken den helige Ande förenar oss.

Evangelisterna berättar att när Jesus stod inför rätta stod falska vittnen upp och påstod att Jesus hade sagt: ”Jag kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen inom tre dagar (Matt 26:61). Inför Kristus som hängde på Korset gick folk förbi och hånade honom genom att upprepa samma ord: ”Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar, hjälp dig själv nu!” (Matt 27:40). Den exakta versionen av Jesu ord så som han uttalde dem har traderats till oss genom aposteln Johannes i berättelsen om hur Jesus rensade templet. Som svar på människornas begäran om ett tecken som kunde rättfärdiga Jesus för denna handling, svarade Herren:  ”Riv ner detta tempel så skall jag låta det uppstå igen på tre dagar” (Joh 2:18). Johannes tillägger att när lärjungarna sedan tänkte tillbaka på hur Jesus hade uppstått insåg de att han när han talat om templet menat sin kropp (jfr Joh 2:21). Det är inte Jesus som river ner templet, det förstörs genom dem som har förvandlat det från platsen för människans kontakt med Gud till ett ”rövarnäste”, en plats där man sysslade med affärer. Men som alltid, med början i Adams fall, leder det mänskliga tillkortakommandet till att Guds kärlek visar sig ännu starkare. Nu är det slut med tiden då templet var av sten, slut med djuroffer. Herrens utrensning av köpmännen ur templet pekar mot Guds nya sätt att handla. Nu byggs det nya templet upp, det tempel som är Jesus Kristus själv, i vilken Guds kärlek kommer ner till människorna. Det är han som genom sitt liv är det nya och levande templet. Han som lidit på Korset och sedan uppstått i andens levande område där den riktiga tillbedjan äger rum. Rensningen av templet som är kulmen på Jesu högtidliga intåg i Jerusalem är på samma gång tecknet på att tempelbyggnaden kommer att rivas ner och löftet om ett nytt tempel, löftet om ett rike där försoning och kärlek i förening med Kristus blir människans gränslösa lott.

Aposteln Matteus, som är den vars evangelietext vi läser i år, nämner i slutet av sin berättelse om händelserna på Palmsöndagen, två små händelser som äger rum efter rensningen av templet. Dessa båda händelser äger profetisk karaktär och gör också klart för oss vad det är som Jesus egentligen vill. Omedelbart efter Jesu ord om bönens hus som skall vara till för alla folk fortsätter evangelisten: ”Och de blinda och de lytta kom fram till honom i templet och han botade dem”. Sedan säger Matteus att barnen i templet ropade samma sak som pilgrimerna vid stadens portar: ”Hosianna, Davids son” (Matt 21:14). Jesus bemöter handeln med oxar och får och det ekonomiska hanterandet med sin helande godhet. Det är det som är templets sanna rening. Han kommer inte som en som förstör och inte heller med revolutionärens svärd. Han kommer med helandets gåva. Han ägnar sig åt dem som på grund av sitt lidande drivs till slutet på sina liv och till att bli samhällets marginella. Jesus visar Gud som den som älskar och Guds makt som kärlekens makt. Han talar alltså om för oss vad som alltid kommer att vara en del i den riktiga tillbedjan av Gud: helandet, tjänandet och den godhet som botar.  

Och så har vi barnen som hyllar Jesus som Davids son och ropar ut att han är Hosianna. Jesus hade sagt till lärjungarna att för att en människa skall kunna komma in i Guds rike var det nödvändigt att bli som ett barn igen. Han själv som omfattar hela världen gjorde sig liten för att komma oss till hjälp, för att dra oss till Gud. För att kunna känna igen Gud måste vi ge upp stoltheten som bländar oss, som vill driva oss bort från Gud och få oss att betrakta honom som en rival. Om vi vill möta Gud är det nödvändigt att vi ser med hjärtat. Vi måste lära oss att se med ett barns hjärta, med ett ungdomligt hjärta som inte hämmas av fördomar eller förblindas av själviska intressen. Det är de ringa och oansenliga som äger fria och öppna hjärtan och som känner igen Jesus. Det är i dem som kyrkan ser sin egen spegelbild, som är de troendes bild i alla tider.

Kära vänner, låt oss för ett ögonblick ansluta oss till processionen av unga människor från den tiden – en procession som skrider fram genom hela historien. Låt oss tillsammans med unga människor från hela världen gå framåt och möta Jesus. Låt oss tillåta oss själva att ledas till Gud av honom, att lära från Gud själv hur vi skall bli äkta människor. Låt oss tacka Gud med honom för det är tillsammans med Jesus, Davids son, som han har givit oss en plats där frid och försoning kan råda när vi befinner oss i den heliga eukaristins närhet. Låt oss be honom att även vi – med honom och utifrån honom – kan bli fredsbärare, tillbedjare i ande och sanning, så att hans rike kan växa i oss och omkring oss. Amen.

Originaltext utgiven av © Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: Natasja Hovén