Denna heliga liturgi som vi nu firar under den helige aposteln Andreas festdag, han som är den helige skyddspatronen för Konstantinopels kyrka, för oss tillbaka till fornkyrkan och till apostlarnas tid. Markus- och Matteus-evangelierna berättar om hur Jesus kallade de två bröderna, Simon, som Jesus kallar för Kefas eller Petrus, och Andreas med orden: ”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare” (Matt 4:19, Mark 1:17). Det fjärde evangeliet presenterar också Andreas som den förste som kallas “ho protoklitos”, som han är känd inom den byzantinska traditionen. Det är Andreas som sedan för sin bror Simon till Jesus (jfr Joh 1:40 ff.).

Idag, i denna patriarkala St. Georgkyrka, kan vi åter uppleva kallelsen av de två bröderna, Simon Petrus och Andreas, och den djupa föreningen mellan dem i mötet som äger rum mellan Petri efterträdare och dennes bror inom det episkopala ämbetet, den främste företrädaren för den kyrka som enligt traditionen grundades av aposteln Andreas. Vårt broderliga möte framhäver det särskilda band som förenar kyrkorna i Rom och Konstantinopel och gör dem till systerkyrkor.

Det är med djup glädje som vi tackar Gud för att han givit nytt liv åt denna relation som utvecklades mellan våra företrädare påven Paulus VI och patriarken Athenagoras alltsedan det minnesvärda mötet i Jerusalem i december 1964. Deras utväxling av brev, som har publicerats i en volym som givits namnet ”Tomos Agapis”, visar på hur djupa relationerna blev som befästes mellan dem, och detta är också synligt för oss i förhållandet som uppstått mellan systerkyrkorna i Rom och Konstantinopel.

Den 7 december 1965, som var kvällen före andra Vatikankonciliets slutliga session, tog i den patriarkaliska St. Georgkyrkan våra vördnadsvärda föregångare ett unikt och oförglömligt steg. Då raderade de från kyrkans minne de tragiska exkommunikationerna från år 1054. På så sätt bekräftade de ett avgörande paradigmskifte i våra relationer. Alltsedan dess har många andra viktiga steg tagits på vägen till ett ömsesidigt närmande. Jag påminner mig alldeles särskilt besöket som min företrädare, påven Johannes Paulus II, gjorde i Konstantinopel år 1979, och besöken i Rom som den eukemeniske patriarken Bartolomeus I gjorde ett flertal gånger.

I samma anda har min närvaro här idag som syfte att förnya utfästelsen vi gjort att gå vidare på den väg på vilken vi med Guds nåd kan lyckas återetablera den fullständiga föreningen mellan kyrkan i Rom och kyrkan i Konstantinopel. Jag kan förvissa er om att den katolska kyrkan är villig att göra allt som står i hennes makt för att övervinna hindren och att tillsammans med våra bröder och systrar inom den ortodoxa kyrkan försöka finna ännu effektivare medel till pastoralt samarbete för detta ändamål.

De två bröderna, Simon - även kallad Petrus, och Andreas, var fiskare som Jesus kallade till att bli människofiskare. Den uppståndne Herren sände dem före sitt uppstigande till himmelen ut tillsammans med de andra apostlarna för att göra alla nationer till sina lärjungar, döpa dem och lära dem att hålla de bud han givit dem (jfr Matt 28:19-20; Luk 24:47; Apg 1:8).

Uppdraget som de heliga bröderna Petrus och Andreas givit oss är långt ifrån avslutat. Tvärtom är det idag ännu mera trängande och nödvändigt. För det gäller inte bara de kulturer som endast ytligt blivit berörda av evangeliets budskap, utan även för de sedan länge väletablerade europeiska kulturerna som är djupt grundade i den kristna traditionen. Sekulariseringsprocessen har försvagat det grepp som denna tradition haft om människorna, ja denna tradition till och med ifrågasättes och ibland avvisas den helt. Inför denna realitet är vi alla kallade att tillsammans med andra kristna trosgemenskaper förnya Europas medvetande om sina kristna rötter, traditioner och värden och ge dem nytt liv och ny vitalitet.

Våra ansträngningar att bilda innerligare band mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgör en del av denna missionerande uppgift. De skiljelinjer som existerar mellan de kristna är skandal för världen och ett hinder för förkunnandet av evangeliet. Aftonen före sitt lidande och sin död bad Herren, omgiven av sina lärjungar, en brinnande bön att alla skulle bli ett för att världen skulle tro (jfr Joh 17:21). Det är endast genom broderlig förening mellan kristna och genom deras kärlek till varandra som budskapet om Guds kärlek till varje människa blir trovärdigt. Var och en som kastar en realistisk blick på den kristna världen idag kommer att se hur angeläget detta vittnesbörd är.

Simon Petrus och Andreas kallades att bli människofiskare. Denna uppgift antog emellertid olika form för var och en av bröderna. Trots sina mänskliga tillkortakommanden kallades Simon för ”Petrus”, ”klippan” på vilken kyrkan skulle byggas och honom gavs på ett särskilt sätt nycklarna till himmelriket (jfr. Matt 16:18). Hans färd skulle ta honom från Jerusalem till Antiochia och från Antiochia till Rom, så att han i den staden skulle kunna utöva universellt ansvar. Frågan om den universella tjänsten som Petrus och Petri efterträdare utför är den som olyckligtvis givit upphov till våra meningsskiljaktighter, som vi hoppas att överkomma, tack vare den teologiska dialogen som nyligen har återupptagits.

Min vördnadsvärda föregångare, Guds tjänare påven Johannes Paulus II, talade om den nåd som kännetecknar Petri tjänst som en nåd som syftar till enhet, en nåd som Petrus själv var den förste att erfara (encyklikan Ut Unum Sint, 91). Det är på grundval av detta som påven Johannes Paulus II sträckte ut en hand och inbjöd till en broderlig dialog som hade som mål att finna sätt på vilka det petrinska ämbetet kan utövas idag, samtidigt som man respekterar dess natur och väsen, så att den ”utför en kärlekstjänst som erkänns av alla berörda parter” (idem, 95). Det är min önskan idag att påminna om denna inbjudan och att förnya den.

Andreas, Simon Petrus´ bror, fick ta emot en annan uppgift från Herren, den som vi finner antydd i hans namn. Eftersom han kunde tala grekiska, blev han – tillsammans med Filip – den apostel som skulle förmedla mötet mellan grekerna som kom till Jesus (jfr Joh 12:20 ff.). Traditionen berättar att han var missionär, inte bara i Mindre Asien och i områdena söder om Svarta havet, det vill säga just detta område, utan även i Grekland där han led martyrdöden.

Aposteln Andreas representerar därför mötet mellan tidig kristendom och den grekiska kulturen. Detta möte blev särskilt i Mindre Asien möjligt tack vare de stora kappadociska fäderna som berikade liturgin, teologin och andligheten både i den östliga och den västliga kyrkan. Det kristna budskapet föll liksom vetekornet (jfr Joh 12:24) ner i detta land och bar mycken frukt. Vi måste vara djupt tacksamma för detta arv som sprang fram ur det fruktsamma mötet mellan det kristna buskapet och den hellenistiska kulturen. Det har haft en varaktig inverkan på kyrkan i öst och väst. De grekiska fäderna har lämnat oss ett förråd av skatter ur vilket kyrkan fortsätter att ta fram både nytt och gammalt (jfr Matt 13:52).

Lärdomen vi drar ur liknelsen om vetekornet som dör för att kunna bära riklig skörd har också en parallell i den helige Andreas liv. Traditionen berättar att han följde sin Herres och Mästares öde och slutade sina dagar i Patras i Grekland. Liksom Petrus led han martyrdöden på korset, det diagonala kors som vi idag vördar som den helige Andreas kors. Från hans exempel lär vi att varje kristens väg, liksom hela kyrkans väg som helhet, leder till nytt liv, till evigt liv, genom att vi efterliknar Kristus och tar till oss, som en inre erfarenhet, hans död på Korset.

Under historiens gång har både kyrkan i Rom och kyrkan i Konstantinopel ofta fått erfara den lärdom som liknelsen om vetekornet ger oss. Tillsammans vördar vi många av samma martyrer vars blod i Tertullius berömda ord ”blev fröet till de nya kristna” (Apologeticum, 50, 13). Tillsammans med dem delar vi samma hopp som tvingar kyrkan att ”tränga fram, som en främling i ett främmande land, bland världens förföljelser och Guds trösterika verkningar” (Lumen Gentium, 8, jfr Augustinus, De Civ. Dei, XVIII, 51, 2).  Århundradet som just avslutades har sett modiga vittnesbörd om tron, både i öst och väst. Även nu finner vi många sådana vittnesbörd i olika delar av världen. Vi påminner om dem i våra böner och försöker att på alla sätt vi kan ge dem vårt stöd, på samma gång som vi uppmanar världens ledare att respektera religionsfriheten som en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Den gudomliga liturgin i vilken vi nyss deltog firades enligt den helige Johannes Krysostomos´ rit. Jesu Kristi kors och uppståndelse har gjorts närvarande som ett mysterium. För oss kristna är detta en källa till det ständigt förnyade hoppet och ett tecken på det. Vi finner detta hopp mycket vackert uttryckt i den äldre text som vi känner under namnet ”den helige Andreas lidande och död”. ”Jag hälsar dig, du Kors, som helgats genom Kristi kropp och smyckats av hans lemmar som av dyrbara pärlor... Må de troende lära känna din glädje och de skatter du har i beredskap....”

Denna tro på Jesu frälsningsbringande död på Korset och detta hopp som den uppståndne Kristus delger hela mänsklighetens familj, delas av oss alla, ortodoxa och katoliker tillsammans. Må vår dagliga bön och vår verksamhet besjälas av en brinnande önskan, inte bara att vara närvarande vid den gudomliga liturgin, utan också att fira den tillsammans, att samlas vid ett enda bord inför Herren, att dela samma bröd och samma kalk. Må vårt möte idag tjäna som ett viktigt och glädjefyllt förebådande av denna gåva som kommer att innebära en fullkomlig förening. Och må Guds helige Ande följa oss på färden!

Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: Natasja Hovén