Kära bröder och systrar!

Varje år blir vi genom invigningens mässa påminda om att återvända till bejakandet av Guds kallelse som vi uttalade när vi mottog prästvigningen. När vi hörde Guds röst som frågade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” och Jesaja svarade ”Här är jag, sänd mig” (Jes 6:8) sade vi liksom denne: ”Adsum – här är jag”. Sedan lade Herren själv, genom biskopens händer, sina händer på oss och inom oss upprepade vi orden som betydde att vi tog på oss vårt uppdrag. Alltsedan dess har vi följt olika vägar när vi uträttat vår kallelses förpliktelser. Kan vi därefter säga det som Paulus, efter många år av ansträngningar och lidanden, skrev till korinthierna: ”När jag genom Guds barmhärtighet har denna tjänst, ger jag alltså inte upp” (2 Kor 4:1)? ”Vi ger inte upp”. Låt oss idag be för att vår ivriga nit ständigt blossar upp på nytt, att den alltid får näring i Evangeliets levande flamma.

Samtidigt är Skärtorsdagen för oss ett tillfälle att upprepa frågan: Vad var det vi egentligen vi gav vårt ”ja” till? Vad betyder det ”att vara Jesu Kristi präst?” I Kanon II i vårt missale, som antagligen skrevs i Rom före slutet av etthundratalet, beskrivs den prästerliga tjänsten med orden i Femte Moseboks rörande Gamla Testamentets prästämbete (18:5,7): ”astare coram te et tibi ministrare” (stå inför dig och tjäna dig). Det är alltså två funktioner som framför allt definierar den prästerliga tjänsten. För det första ”stå inför Herren”. I Femte Mosebok skall detta förstås i samband med den tidigare ordningen där prästerna inte fick del av det Heliga Landet – de levde av Gud och för Gud. De deltog inte i det vanliga arbetet som tjänade till att uppehålla livhanken. Deras yrke var att ”stå inför Herren” – se på honom, leva för honom. Dessa ord var alltså en beskrivning av ett liv som levdes i Guds närvaro och alltså även en tjänst som betydde att man var ställföreträdare för de andra. Liksom de övriga invånarna som odlade upp landet (och av det som landet frambringde levde även prästen) så höll prästen å sin sida världen öppen gentmot Gud, hans uppgift var att leva med blicken vänd mot honom. Om nu dessa ord är de som vi finner i mässans kanon strax efter konsekrationen av gåvorna, efter Herrens inträde i församlingen som ber en gemensam bön, så måste detta betyda att vi står inför Herren som är närvarande. De anger att det är eukaristin som är centrum för det prästerliga livet. Men även här går betydelsen längre. I den tidegärdsbön som vi under Fastan finner i början av läsningarna – som munkarna brukade läsa under timmen av nattlig vaka inför Gud, och för människornas skull – beskrivs en av skyldigheterna under Fastan  med orden: ”arctius perstemus in custodia” – låt oss förstärka vår vaka. I det syriska munkväsendet beskrivs munkar som ”de som står på sina fötter” – att stå på ens fötter var uttrycket för vaksamhet. Det som här ansågs vara en uppgift för munkarna kan vi också ta som ett uttryck för prästtjänsten och som en korekt tolkning av orden i Femte Mosebok. Prästen måste vara den som vakar. Han måste stå emot det ondas obevekliga makt. Han måste se till att världen håller sig vaken inför Gud. Han måste vara den som står på sina fötter, rak och stolt i tidens olika skiften. Rak i sanning. Rak i sin förpliktelse att tjäna det goda. Att stå inför Herren måste alltid – i den allra djupaste meningen – betyda att lyfta människorna upp till Herren som i sin tur lyfter oss upp till Fadern. Och det måste betyda att lyfta upp Kristus, hans ord, hans sanning, hans kärlek. Prästen måste stå rak och aldrig vackla. Han måste alltid vara redo till och med att stå ut med glåpord och skymfer för Herrens skull så som vi läser i Apostlagärningarna: de gladdes över att ”de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull” (Apg 5:41).

Låt oss nu fortsätta med det andra uttrycket som Kanon II hämtar från Gamla Testamentet – ”att stå i inför dig och tjäna dig”. Prästen måste vara en ärlig och uppmärksam person, en person som står rak. Och till allt detta måste han kunna tjäna. I Gamla Testamentets text har ordet ”tjäna” framför allt rituell betydelse. Prästen var ansvarig för alla gudstjänsthandlingar som stipulerades av Lagen. Men att handla i enlighet med ritualen beskrevs som en tjänst, en av uppgifterna inom tjänsten, och beskriver andan i vilken de utfördes. Genom att införliva uttrycket ”att tjäna” i denna kanon accepterar man på sätt och vis den liturgiska betydelsen av termen – men på samma gång framhävs det nya i den kristna formen av tillbedjan . Det prästen gör i det ögonblicket och när han firar eukaristin är att tjäna, han utför en tjänst åt Gud och åt mänskligheten. Kristi tillbedjan som han skänkte Fadern skedde när han gav sig själv till det yttersta slutet, för människornas skull. Prästen måste insätta sin egen person i denna tillbedjan, i denna tjänst. Uttrycket ”att tjäna” har därför många dimensioner. Först bland dessa är naturligtvis att värdigt utföra det liturgiska firandet och att fira sakramenten i allmänhet och att göra det med ett inre deltagande. Vi måste lära oss att allt bättre förstå den heliga liturgin, hur den är till sin essens och bli väl förtrogna med den så att den blir själen i vårt dagliga liv. Det är då som vi firar den på ett lämpligt sätt, det är då som den av sig själv blir till ars celebrandi, konsten att fira mässa. Det får inte finnas något som är konstlat i denna konst. Om liturgin är prästens viktigaste uppgift betyder det också att han ständigt på nytt måste lära sig att be, att be på ett allt djupare sätt, i skola hos Kristus och hos helgonen av alla tider. Till själva sin natur är nämligen den kristna liturgin alltid också ett utrop och därför måste vi lära oss att bli förtrogna med Guds ord, vi måste lära oss att älska det och leva enligt det. Det är bara så vi blir i stånd att uttyda det på rätt sätt. "Att tjäna Herren” – betyder även att lära oss att förstå Herren genom hans ord och lära dem han har anförtrott i vår vård att i sin tur lära känna det.  

Slutligen är de två andra aspekter som ingår i vårt tjänande. Ingen står sin herre närmre än den som tjänar honom, som har tillgång till dennes allra mest privata sfär. I den meningen betyder ”att tjäna” närhet och förtrogenhet. Denna förtrogenhet är samtidigt en fara. Vår ständiga kontakt med det sakrala gör att det kan bli till rutin för oss. Den vördnadsfulla fruktan försvinner. Våra vanor att umgås med det heliga gör att vi inte längre så riktigt inser det förunderliga som ligger i det faktum att Kristus själv är närvarande, att han talar till oss, att han ger sig själv åt oss. Utan att förtröttas måste vi kämpa emot känslan av att vana vid den förunderliga verkligheten, mot hjärtats likgiltighet, och alltid vara medvetna om vår otillräcklighet och vilken nåd det innebär att han själv på detta sätt utelämnar sig i våra händer. Att tjäna betyder närhet men det betyder framför allt lydnad. Tjänaren står under en befallning: ”Inte min vilja utan din” (Luk 22:42). Med dessa ord uttalade på Olivberget vann Jesus den avgörande kampen mot synden, mot det fallna hjärtats rebelliska akt. Adams synd bestod ju just i att han ville handla enligt sin egen vilja, och inte enligt Guds. Den stora frestelsen för mänskligheten har alltid varit att vilja vara självständig, autonom, att följa sin egen vilja och påstå att endast på så sätt är man fri. Att det bara är genom en frihet utan gränser som människan helt och fullt kan förverkliga sig själv. Men på så sätt blockerar vi oss själva mot sanningen. För sanningen innebär att vi måste dela vår frihet med andra och endast kan bli fria om vi står i gemenskap med dem. Denna frihet som delas med andra kan endast bli en äkta frihet om vi därigenom träder in i det som utgör gränserna för den frihet som Gud önskar ge oss. Denna grundläggande lydnad utgör en del av människan. Att hon är en varelse som inte endast och framför allt finns till för sig själv kommer ännu mera tydligt till uttryck i prästens roll. Det är inte oss själva som vi förkunnar utan honom och hans ord, som det är omöjligt att vi föreställer oss är vårt eget. Vi förkunnar Kristi ord på rätt sätt endast om vi står i gemenskap med hans kropp. Vår lydnad består i att tro tillsammans med kyrkan, tänka och tala tillsammans med kyrkan, att tjäna tillsammans med den. Det innebär alltid att Jesu förutsägelse om vad som skulle hända med Petrus är och förblir sann: ”Någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”. Att föras dit vi inte vill gå är en väsentlig aspekt av vårt tjänande och det är just det som gör oss så fria. Genom att låta oss föras på detta sätt, i motsatt riktning mot egna idéer och planer, upplever vi något nytt – den gudomliga kärlekens rikedomar.

"Att stå inför honom och tjäna honom”. Jesus Christ, som är världens sanne överstepräst, har givit dessa ord ett djup som det var omöjligt att tänka sig tidigare. Eftersom han var Son, var och är Herren, önskade han bli den Guds tjänare som visionen i profeten Jesajas bok hade förebådat. Han önskade bli allas tjänare. Genom fottvagningens gest beskrev han hela sin tjänst som överstepräst. Den betydde kärlek ända till slutet. Han tvättar våra smutsiga fötter. Med ödmjukheten som denna tjänst innebär renar han oss från vår sjukliga arrogans. Sålunda blir det möjligt för oss att bli Guds vänner. Han kom ner till oss och människans sanna uppstigning blir nu möjliggjord genom att vi stiger upp tillsammans med honom och till honom. Hans upphöjning är Korset. Det är den allra djupaste nedstigningen. Eftersom det är kärleken som sträckt sig till sina yttersta gränser är det på samma gång kulmen för uppstigningen och människans ”upphöjning”. ”Att stå inför honom och tjäna honom” betyder nu att lyda hans kallelse och bli Guds tjänare. Eukaristin som är närvaron av Kristi nedstigning och uppstigning hänvisar också till de många sätt på vilka vi kan tjäna vår Nästa. Låt oss idag be Herren om gåvan att än en gång kunna ge vårt villkorslösa ”ja” till hans kallelse: ”Här är jag. Sänd mig, Herre” (jfr Jes 6:8).

Amen.

Originaltext utgiven av © Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: Natasja Hovén