Kära bröder och systrar.

Aposteln Johannes börjar sin berättelse om hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter genom att använda sig av detta särskilt högtidliga, nästan liturgiska språk: ”Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen och han älskade dem intill slutet” (Joh 13:1). Jesu ”stund” hade kommit, den stund som var målet för alla hans handlingar allt ifrån början. Johannes beskriver vad den stunden innebar med två termer: ”att lämna och gå över till något annat” (metabainein, metabasis) och att älska (av "agape" – kärlek). Dessa två ord beskriver varandra, båda tillsammans beskriver Jesu ”lämnande” av världen som är Korset och Uppståndelsen, korsfästelse som upphöjning, som ett ”lämnande” där Jesu går till Guds härlighet, att han ”lämnar” världen för att återvända till Fadern. Denna övergång betyder en förvandling. Han bär med sig sin kropp, det faktum att han är människa. På Korset överlämnar han sig själv, förvandlas till en ny slags varelse, en varelse som för alltid kommer att vara med Fadern och på samma gång med människorna. Han förvandlar korset, döden, till en självutgivande handling, en handling som innebär kärlek till slutet. Med uttrycket ”intill slutet” visar Johannes i förväg på Jesus sista ord på Korset: allt har bringats till sitt slut, ”det är fullbordat” (Joh 19:30). Genom kärleken blir Korset "metabasis," människans förvandling till någon som deltar i Guds härlighet. I denna förvandling inbegriper han oss alla, drar in oss i den förvandlande kraften i sin kärlek på det sätt att när vi lever i förening med honom blir våra liv en ”genomfart" (en passage, en förvandling). På så sätt får vi frälsning – och får del av den eviga kärleken, som är det tillstånd dit hela vår existens strävar.

Hela denna process, som äger rum i Jesu sista timme förebådas av Jesus när han tvättar lärjungarnas fötter, är en slags symbolisk och profetisk akt. I den visar Jesus genom en konkret akt det som den stora kristologiska hymnen i Brevet till Filipperna beskriver som innehållet i Kristi mysterium. Jesus tar av sig sina ärorika rustning, han omgärdar sig med mänsklighetens ”handduk” och blir en slav. Han tvättar lärjungarnas smutsiga fötter och gör dem på så sätt i stånd att delta i den gudomliga måltid till vilken han inbjuder dem. Yttre reningar inför tillbedjan som rituellt renar människan  utan att för dem skull ändra hennes sinnelag, ersätts med den nya reningen. Han renar oss genom sitt ord och sin kärlek, genom gåvan av sig själv. I liknelsen om vinstocken säger han till lärjungarna: ”Ni är redan ansade genom ordet som jag förkunnat för er” (Joh 15:3). Han tvättar oss ständigt med sina ord. Ja, om vi tar emot Jesu ord i en hållning som innebär meditation, bön och tro, utvecklar de sin renande kraft inom oss. Dag efter dag tar vi så att säga upp olika orenheter, ord utan mening, fördomar, vishet som vi ändrar att passa våra syften, halvsanningar och öppna lögner letar sig jämt in i djupet av vårt inre. Allt detta förmörkar och besmittar vår själ och hotar att göra oss orena och oförmögna till sanning och godhet. Om vi tar emot Jesu ord med ett uppmärksamt hjärta avslöjar de sig som ett medel för rening av vår själ, av vår inre människa. Det är det som evangelietexten om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter innebär. Den talar om att vi ständigt kan bli tvättade på nytt av detta rena vatten så att vi kan leva i gemenskap med Gud och med våra bröder. Men ur Jesu sida kom efter det att soldaten stuckit upp sin lans där inte bara vatten, utan också blod (Joh 19:34; jfr 1 Joh 5:6,8). Det var inte bara tal som Jesus gav oss. Han lämnade oss inte bara ord. Han gav oss sig själv. Han tvättar oss med sitt blods heliga kraft vilket betyder hans utlämnade av sig själv ”intill slutet”, till Korset. Hans ord är mer än bara tal. De är kött och blod, ”levande bröd för att världen skall leva” (Joh 6:51). I de heliga sakramenten knäböjer Herren gång på gång inför våra fötter och tvättar oss. Låt oss be honom att hans kärleks heliga bad kan tränga allt djupare in i oss så att vi kan bli renade helt och hållet!

Om vi lyssnar uppmärksamt på detta Evangelium kan vi uppfatta två olika aspekter när det gäller tvättandet av fötterna. När Jesus tvättar lärjungarnas fötter är det framför allt hans egen handling – han ger dem renhetens gåva, gör det möjligt för dem att uppfatta Gud. Men sedan blir gåvan en modell, den blir uppmaningen till oss att göra samma sak för varandra. Kyrkofäderna beskrev denna tvåfaldiga aspekt med orden "sacramentum" och "exemplum." I detta sammanhang betyder inte "sacramentum" ett av de sju sakramenten utan Kristi hela mysterium från inkarnationen till korset och uppståndelsen. Denna totala överblick blir den helande och helgande kraften, den förvandlande kraften för människorna. Den blir vår ”metabasis", vår förvandling till en ny slags varelse som lever i öppenhet gentemot Gud och i förening med honom. Men denna nya skepnad som han utan att vi förtjänat det helt enkelt skänker oss måste därefter i oss förvandlas så den blir det nya livets egen dynamik. I berättelsen om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter ser vi hur detta är en gåva och samtidigt ett exempel att följa, karakteristiskt för kristendomens väsen överlag. Kristendomen är inte en morallära utan något mera och helt annorlunda. Vårt handlande, vår moraliska kapacitet är inte det viktigaste. Kristendomen är framför allt en gåva. Gud ger sig själv till oss. Han ger inte en sak utan sig själv. Och detta är något som inte sker bara till att börja med, i konverteringsögonblicket. Han förblir den som ger. Han erbjuder oss alltid på nytt sina gåvor. Han är alltid före oss. Därför är eukaristin den viktigaste handlingen för de kristna. Den betyder tacksamhet för att ha fått gåvan, glädjen i det nya livet han har givit oss.

Trots allt detta förblir vi inte passiva mottagare av den gudomliga godheten. Gud skänker oss av sig själv och betraktar oss som personliga och levande partners. Kärleken som han ger oss är en dynamik som ligger i att ”älska tillsammans”, den ger oss nytt liv som har sin början i Gud. Sålunda kan vi förstå de ord som Jesus i slutet av tvagningsceremonin uttalar till lärjungarna och till oss alla : "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra” (Joh 13:34). Det ”nya budet” består inte i en ny och svår lag som inte fanns förut. Det nya budet består i att älska tillsammans med honom som älskade oss först. Det är också på detta vis som vi måste förstå Bergspredikan. Det betyder inte att Jesus gav oss nya förordningar den gången som kom sig av en ny humanism som var sublimare än den förra. Bergspredikan är en resa som innebär en träning i att försöka ta efter Kristi känslor (jfr Fil 2:5), en resa som innebär inre rening som leder oss till att leva tillsammans med honom. Den nya verkligheten är gåvan som gör att vi kan börja förstå Kristi mentalitet. Om vi tänker på detta ser vi att vi ofta är mycket långt ifrån att låta denna Nya testamentets nya verklighet tränga in i våra liv. Vi ser vilket dåligt exempel vi ger till mänskligheten när det gäller att älska i förening med denna kärlek. Vi är skyldiga mänskligheten ett bevis för att den kristna sanningen är trovärdig och det gör vi om vi visar kärlek. Just av denna anledning önskar vi att fördubbla våra böner till Herren att genom sin rening göra oss mogna att följa det nya budet.  

I evangeliets berättelse om fottvättningen är samtalet mellan Jesus och Petrus ännu ett uttryck för ett särskilt bruk i det kristna livet och vi vill vända vår uppmärksamhet till det nu. Tidigare hade Petrus sagt att han inte tänkte tillåta Herren att tvätta hans fötter. Denna omsvängning i ordningen, att mästaren – Jesus – skulle tvätta någons fötter, att mästaren skulle utföra en tjänst som var en slavs, står helt i motsats till hans respektfulla fruktan för Jesus, står i motsats till hans uppfattning om hur relationen mellan mästaren och eleven bör vara. ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter”, säger han till Jesus på sitt som alltid häftiga sätt (Joh 13:8). Han uttrycker samma mentalitet som efter händelsen i Caesarea Philiipi när han efter att ha bekänt att Jesus är Guds son häftigt vände sig emot Jesus när denne förebådat sitt lidande och korset: ”Något sådant skall aldrig hända dig”, förklarade Petrus kategoriskt. (Matt 16:22). Hans bild av Messias var av en majestätisk varelse, av en gudomlig storhet. Han blev tvungen att gång på gång lära sig att Guds storhet är annorlunda mot vår uppfattning av storhet. Att den består just i att gå ner, i ödmjukt tjänande, i kärlekens radikala väsen som är detsamma som totalt självutlämnande. Och även vi måste lära oss det gång på gång för vi önskar oss alltid en framgångsrik Gud och inte en lidande Gud. Vi har svårt att inse att Herden kommer som ett lamm som ger sig själv och på så sätt leder oss till de rätta betesmarkerna.  

När Herren säger till Petrus att om denne inte får tvätta hans fötter kan han aldrig få del i honom då ber Petrus honom genast att få både händerna och huvudet tvättade också. Efter detta följer Jesu hemlighetsfulla ord: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren” (Joh 13:10). Jesus hänvisar till det bad som lärjungarna enligt de rituella lagarna redan hade tagit för att kunna delta i måltiden. Nu behövde de bara även tvätta sina fötter. Men en djupare mening finns i detta. Vilken är den? Vi är inte helt säkra. Men vi måste tänka på att tvättandet av fötterna inte riktar sig mot något särskilt sakrament utan till ”Kristi sacramentum” i sin helhet, hans tjänst som leder till vår frälsning, hans nedstigning ända ner till korset, hans kärlek intill slutet, som renar oss och gör att vi kan möta Gud. I denna distinktion mellan badet och fottvagningen verkar emellertid också ligga en hänvisning till livet i gemenskap med lärjungarna, livet i gemenskap med kyrkan – en hänvisning som Johannes kanske avsiktligt infogade och som var menad som en antydan riktad till hans egen församling. Det blir då klart att det bad som slutgiltigt renar oss och som inte behöver upprepas i dopet – Kristi nedtigning i döden och uppståndelsen – något som ändrar våra liv på djupet och ger oss något som liknar en ny förblivande identitet, om vi inte kastar bort den så som Judas gjorde. Men till och med om denna nya identitet varar behöver vi om vi vill umgås med Jesus denna fottvagning. Vad menas med det? Det tycks mig att Första Johannesbrevet ger oss nyckeln till förståelsen. Vi läser där: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet” (1 Joh 1:8-9). Vi behöver att han tvättar våra fötter, att han tvättar bort varje dags synder, och därför behöver vi också kunna bekänna dem. Vi känner inte till hur exakt detta utfördes i Johannes församling. Men riktningen i Jesu ord till Petrus är tydlig. För att kunna delta i umgänget med Jesus Kristus måste vi vara uppriktiga. Vi måste inse att även i vår identitet som döpta kristna syndar vi. Vi behöver bikten i dess form av försoningens sakrament. I detta sakrament är det som om Herren tvättade våra smutsiga fötter så att vi sedan kan sitta till bords med honom.  

Men orden får då även en annan mening i vilken Herren utsträcker detta "sacramentum" genom att göra det till "exemplum”, en gåva, en tjänst för vår broder. ”Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter” (Joh 13:14). Vi måste tvätta varandras fötter i den dagliga ömsesidiga kärlekstjänsten. Men vi måste också tvätta varandras fötter i den meningen att vi måste förlåta varandra. Att Herren förlåtit oss innebär att vår skuld till honom alltid är oändligt större än alla andra skulder som andra kanske är skyldiga oss (jfr Matt 18:21-35). Det är detta som Skärtorsdagen uppmanar oss: att inte tillåta bitterheten gentemot andra att komma in i förgifta djupet av vår själ. Den uppmanar oss att alltid rena vårt minne, förlåta varandra från hjärtat, tvätta varandras fötter och därigenom bli i stånd att tillsammans ta del i Guds gästabud.  

Skärtorsdagen är en tacksamhetens och glädjens dag, vi gläds över den stora gåvan av kärlek intill slutet som Herren har givit oss. Vi önskar be Herren att tacksamhet och glädje i oss blir grunden för vår kärlek i förening med hans kärlek.  

Amen.

Originaltext utgiven av © Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana

Inofficiell översättning: NH