Kära bröder och systrar,
I denna ädla katedral gläder jag mig nu åt att hälsa mina bröder biskoparna och prästerna, diakonerna, ordensfolket och lekmännen från ärkebiskopsdömet Sydney. Jag vill alldeles särskilt hälsa prästkandidaterna och de unga bröder och systrar som är närvarande ibland oss. Liksom de unga israeliterna i dagens första läsning är de tecken på hopp och förnyelse för Gudsfolket. Och liksom dessa unga israeliter kommer de att få ta på sig uppgiften att bygga upp Herrens hus i den kommande generationen. När vi nu beundrar denna storslagna byggnad är det då möjligt att inte sända en tanke till alla de präster, ordensfolk och trofasta lekmän som var och en på sitt eget sätt bidragit till att bygga upp kyrkan i Australien? Våra tankar går särskilt till de nybyggarfamiljer till vilka Jeremiah O’Flynn överlämnade det heliga sakramentet vid sin avfärd, ”en liten skara” som vördade och bevarade denna dyrbara skatt och lämnade över den till följande generationer som uppförde detta underbara tabernakel till Guds ära. Låt oss glädjas över deras trofasthet och ihärdighet och hängivet fortsätta deras ivriga arbete att sprida Evangeliet, omvända människornas hjärtan och främja kyrkans tillväxt i helighet, enhet och kärlek!

Vi är just i färd med att fira konsekrationen av detta nya altare i denna vördnadsvärda katedral. Så som dess skulpterade framsida så mäktigt påminner oss om, är varje altare en symbol för Jesus Kristus, han som är närvarande mitt i denna kyrka som präst, altare och offer. Korsfäst, begraven och uppstånden ifrån de döda, med nytt liv i Anden och sittande vid Faderns högra hand, har Kristus blivit vår överstepräst som i evighet medlar för oss. I kyrkans liturgi, och framför allt i mässoffret som firas på alla altare i världen, inbjuder han oss, lemmarna i hans mystiska kropp, att delta i hans frambärande av sig själv som offer. Han kallar oss, det prästerliga folket i det nya och eviga förbundet, att tillsammans med honom utdela våra dagliga offergåvor för världens frälsning.

I dagens liturgi påminner kyrkan oss om att även vi – liksom detta altare – har helgats, konsekrerats, ”satts åt sidan”, till att tjäna Gud och uppförandet av hans rike. Allt för ofta finner vi oss emellertid alltför engagerade i en värld som ”lämnat Gud utanför”. I namn av mänsklig frihet och autonom låter man Guds namn förbli outtalat, reducerar religionen till privat tillbedjan och tron till något som det inte anses lämpligt att tala om i det offentliga rummet.

Och ändå visar historien, även vår tids historia, att frågan om Gud aldrig kan tystas ner och att likgiltigheten inför den mänskliga existensens religiösa dimension är något som i sista hand förminskar människan och är till förfång för henne själv. Är det inte detta som den storslagna arkitekturen vi ser i denna katedral önskar förmedla? Är det inte detta trosmysterium som kommer att utropas från detta altare vid varje eukaristiskt firande? Tron lär oss att i Jesus Kristus, det människoblivna ordet, lära oss att inse storheten i vår egen mänsklighet, mysteriet med våra egna liv här på jorden och den upphöjda tillvaro som väntar oss i himlen (jfr Gaudium et Spes, 24). Tron lär oss att vi är Guds skapade varelser, gjorda till hans avbild och likhet, utrustade med en okränkbar värdighet och kallade till det eviga livet. Varhelst människan har förminskats, där förminskas även världen omkring oss. Den förlorar sin slutgiltiga mening och förirrar sig bort från sitt mål. Följden blir inte en livets kultur – utan dödens. Hur kan se detta som bevis för "framåtskridande" och ”utveckling”? Det är ett steg tillbaka, en slags regression som till sist leder till uttorkning av själva källorna till liv för individer och hela samhället.

Vi vet att den enda måttstock med vilken mänsklig verklighet i slutändan kan mätas – den helige Ignatius av Loyola såg det så klart – är Korset och Korsets budskap av oförtjänt kärlek som segrar över ondska, synd och död och skapar nytt liv och en glädje som aldrig förbleknar. Korset lär oss att vi endast kan finna oss själva om vi utger oss själva och våra liv samt tar emot Guds kärlek som en oförtjänt gåva, på samma gång som vi anstränger oss att leda alla män och kvinnor in i kärlekens skönhet och in i ljuset av den sanning som är det enda som kan frälsa världen.

Det är i denna sanning – detta trosmysterium – som vi har helgats (jfr Joh. 17:17-19) och det är i denna sanning som vi är kallade att med hjälp av Guds nåd dagligen växa till i trofast lydnad mot hans ord, inom den livgivande gemenskapen med kyrkan. Och dock – hur svår är inte denna helgelsens väg! Den kräver ständig ”omvändelse”, en offerbringande död av jaget som är villkoret för att helt och fullt kunna tillhöra Gud, en förändring till sinne och hjärta som emellertid leder till sann frihet och en vidare syn på livet. Dagens liturgi är en talande symbol för den progressivt framväxande andliga förvandling som vi alla är kallade att ingå i. Alltifrån bestänkningen med vigvattnet, förkunnandet av Guds ord och åberopandet av helgonen, fram till konsekrationsbönen, smörjandet och tvättandet av altaret, och prydandet av det med vita och rena altardukar – allt detta är riter som får oss att än en gång uppleva vår egen helgelse i dopet. De får oss att vilja förkasta synden och synden falska lockelser och att dricka ännu djupare ur Guds nåds livgivande källa.

Kära vänner, låt detta firande i närvaro av Petri efterträdare, bli till ett ögonblick av nytändning och förnyelse för hela kyrkan i Australien! Här skulle jag vilja göra en paus för att tillkännage den skamkänsla vi har känt till följd av de sexuella ofredandena av minderåriga som gjorts av präster och ordensfolk i detta land. Jag är verkligen mycket ledsen över smärtan och lidandet som offren har fått utstå och jag försäkrar dem att jag i egenskap av deras präst deltar i deras lidande. Dessa missgärningar som innebär att ett förtroende allvarligt har skadats, kräver vårt tydliga och klara fördömande. De har vållat stor smärta och skada för kyrkans vittnesbörd. Jag ber er alla att stödja och bistå era biskopar och att tillsammans med dem försöka bekämpa det onda. Offren måste få ta emot er medkänsla och omsorg och de som är ansvariga för dåden måste dras inför rätta. Det är en brådskande prioritet att gynna en säkrare och sundare omgivning, särskilt för ungdomar. Under dessa dagar som går helt i ljuset av Världsungdomsdagarna påminns vi om vilken dyrbar skatt givits oss i våra ungdomar och om vilken stor del av kyrkans uppdrag i detta land som handlar om utbildning och ledsagande av de unga. Allteftersom kyrkan i Australien fortsätter att i Evangeliets anda åta sig denna viktiga pastorala utmaning förenar jag mig med er i bön om att denna tid av rening och förnyelse kommer att bringa helande, försoning och större trohet mot de moraliska kraven Evangeliet lär oss.

Jag skulle nu vilja vända mig till prästkandidaterna och de unga munkar och nunnor som finns i vår mitt och ge dem några ord som uttryck för min särskilda tillgivenhet och uppmuntran. Kära vänner, med givmilda hjärtan har ni slagit in på en alldeles speciell helgelsens väg, som fick sin grund i dopet och som ni nu vandrar som svar på Herrens personliga kallelse till er. Ni har på olika sätt förbundit er att besvara Kristi inbjudan att följa honom, att lämna allt och uppge era liv för att söka efter helighet och tjäna hans folk.

I dagens Evangelium uppmanar oss Herren ”att tro på ljuset” (Joh. 12:36). Dessa ord har en särskild mening för er, kära unga prästkandidater och ordensfolk. De uppmanar er att sätta er lit till Guds ord och ert fasta hopp till hans löften. De inbjuder oss att med trons ögon uppfatta det osvikliga verk han i sin nåd låter utföra runt omkring oss, även i de allra mörkaste stunder då alla ansträngningar tycks oss förgäves. Låt detta altare, med den magnifika altartavlan som föreställer Kristus som den lidande tjänaren bli er till ständig inspiration. Förvisso kommer det tider när varje trofast lärjunge kommer att känna av dagens hetta och möda (jfr Matt. 20:12) och den svåra kampen som det innebär att bära profetiskt vittnesbörd inför en värld som kan tyckas slå dövörat till för Guds ord och de krav de ställer på oss. Var inte rädda! Tro på ljuset! Lägg den sanning på hjärtat som vi hörde i dagens andra läsning: ”Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet” (Heb. 13:8). Påskens ljus fortsätter ännu att skingra mörkret!

Herren kallar oss också att vandra i ljuset (jfr Joh. 12:35). Var och en av er har givit er in på den största och allra mest ärorika av strider, den som innebär att bli helgad i sanning, att växa i dygd och uppnå harmoni mellan å ena sidan era tankar och ideal och å den andra ord och handlingar. Följ med uppriktigt och ärligt hjärta med i ert utbildningsprograms disciplin och dess anda. Vandra varje dag i Kristi ljus genom er trogna förrättning av personlig och liturgisk bön som hämtar näring ur betraktelsen av Guds inspirerade ord. Kyrkofäderna betraktade den heliga Skriften som en andlig Edens lustgård, som en trädgård där vi kan vandra fritt i sällskap av Gud och beundra skönheten och harmonin i hans frälsningsplan och se hur den bär frukt i våra egna liv, i kyrkans liv och rakt igenom hela historien. Låt alltså bönen och betraktelsen av Guds ord bli den lampa som upplyser, renar och leder era steg längs den stig som Herren själv har berett för er. Gör det dagliga eukaristiska firandet till centrum i ert liv. Vid varje mässtillfälle, när Herrens kropp och blod lyfts upp i slutet av den eukaristiska bönen, lyft då även upp era egna hjärtan och liv, genom Kristus, med honom och i honom, i enhet med den helige Ande och som ett Gudi behagligt offer.

På så sätt, kära unga prästkandidater och noviser bland ordensfolk, blir ni själva till levande altare, på vilka Kristi offergivande kärlek frambäres som ingivelse och källa till andlig näring för alla som ni möter. Genom att säga ja till Herrens kallelse att följa honom i kyskhet, fattigdom och lydnad, har ni påbörjat en vandring som innebär ett så radikalt lärjungeskap vilket kommer att göra er till ”tecken som väcker strid” (jfr Luk 2:34) för många av era jämnåriga. Forma era liv dagligen på mallen av Herrens egen älskande självutgivelse i lydnad mot Faderns vilja. Då kommer ni att upptäcka den frihet och glädje som kan förmå andra att ansluta sig till den Kärlek som finns bortom alla andra kärlekar som dessas källa och slutgiltiga uppfyllelse. Glöm aldrig vad det innebär att leva i celibat för Guds rikes skull: det är att leva ett liv som är helt vigt åt kärlek, en kärlek som gör att ni helt och fullt kan ge er hän åt tjänandet av Gud och nästan och bli helt och fullt DÄR för era bröder och systrar, särskilt för dem som mest behöver er. De största gåvorna som ni delar med andra unga människor – er idealism, er generositet, er tid och energi – dessa är de verkliga offergåvorna som ni ställer på Herrens altare. Må ni alltid troget hålla fast vid denna vackra karisma som Gud har givit er för sin ära och för uppbyggandet av kyrkans!

Kära vänner, låt mig avsluta dessa tankar genom att dra er uppmärksamhet till det stora mosaikfönstret som befinner sig i högkoret på katedralen. Det avbildar jungfru Maria, himlarnas drottning, sittande på en tron bredvid sin gudomlige Son. Konstnären har avbildat Maria som den nya Eva som ger ett äpple åt Kristus, den nye Adam. Denna gest symboliserar hur hon vänt på våra första förfäders olydnad, vilken rik frukt som genom Guds nåd förde in i hennes eget liv och de första frukterna av den frälsta och upphöjda mänsklighet som hon har föregått in i himmelens härlighet. Låt oss be Maria, de kristnas Hjälpare att ge sitt stöd åt kyrkan i Australien i trohet mot den nåd med vilken den korsfäste Herren även i våra dagar drar till sig hela skapelsen och varje mänskligt hjärta (jfr Joh. 12:32). Må kraften i hans helige Ande helga de kristtrogna i detta land och frambära rika frukter av helighet och rättvisa som må tjäna till frälsning för världen. Må denna kraft leda hela mänskligheten in i fullheten i livet runt altaret, där vi alla är kallade att sjunga Guds pris för evigt i den himmelska liturgins härlighet. Amen.

© Copyright 2008 - Libreria Editrice Vaticana
Inofficiell övers.: NH