ära bröder och systrar i Kristus,
Jag tackar Gud ur hjärtat för detta tillfälle att möta er alla som har kommit hit som representanter för olika kristna kommuniteter i Australien och för glädjen att få be tillsammans med er. Jag är tacksam för biskop  Forsyth’s och kardinal Pell’s välkomstord och tackar er alla med glädje i vår Herre Jesu namn, han som är ”hörnstenen” i ”Guds hem” (Ef 2:19-20). Jag skulle också vilja rikta en särskild hälsning till kardinal Edward Cassidy, tidigare ordförande för det påvliga rådet för främjandet av kristen enhet, som på grund av hälsoproblem inte kunde vara med oss idag. Jag påminner mig tacksamt hans ständigt hängivna arbete för att förbättra den ömsesidiga förståelsen bland alla kristna och ber er att förena er med mig i min bön för hans snabba tillfrisknande.

Australien är ett land som karakteriseras av den stora etniska och religiösa mångfalden. Invandrare kommer till detta majestätiska land i hopp om att finna lycka och arbetsmöjligheter. Detta land är också ett land som inser vikten av religionsfrihet. Det är en grundläggande rättighet som när den respekteras tillåter medborgarna att agera utifrån värden som ligger djupt i grunden av deras djupaste trosuppfattningar och därmed bidrar till samhällets goda. På så sätt arbetar de kristna tillsammans med medlemmar av andra religioner på att främja den mänskliga värdigheten och brödraskap mellan nationerna.

Australiensare uppskattar hjärtliga och rättframma diskussioner. Detta har betytt mycket för framgången som den ekumeniska rörelsen rönt här i landet. Ett exempel är det fördrag som undertecknades år 2004 av medlemmarna i the National Council of Churches in Australia (NCCA). Detta dokument erkänner alla kyrkornas gemensamma åtagande, sätter upp målen och bekräftar de gemensamma punkterna, utan att för den skull släta över att det även finns skillnader. Jag hoppas att era pågående diskussioner inom ert råd och i andra lokala fora kan föra vidare det som ni redan uppnått.

I år firar vi tvåtusenårsminnet av aposteln Paulus födelse, han som arbetade så oförtröttligt på den tidiga kyrkans enhet. I den text ur evangeliet vi just hörde påminner oss Paulus om den oerhörda nåd som kommit oss till del när vi genom dopet blev medlemmar av Kristi kropp. Dopets sakrament är ingången till kyrkan och det ”enhetsband” som alla får ta emot som blir återfödda genom det. Det utgör därför utgångspunkten för hela den ekumeniska rörelsen. Men det är inte det slutgiltiga målet. Ekumenismens väg pekar slutligen mot det gemensamma nattvardsfirande (jfr Ut Unum Sint, 23-24; 45) som Kristus ålade sina apostlar och sade vara det sakrament som allra tydligast visar på kyrkans enhet. Även om det fortfarande finns hinder som vi måste övervinna, kan vi vara säkra på ett gemensamt eukaristiskt firande en dag inte endast skulle stärka vårt beslut att älska och tjäna varandra så som vår Herre gjorde. Jesu befallning att ”göra detta till minne av mig” (Luk 22:19) har att göra med hans förmaning om att ””tvätta varandras fötter” (Joh 13:14). Därför kommer utan tvekan en försiktig dialog angående eukaristins plats i vårt trosliv att hjälpa den ekumeniska rörelsen gå framåt och att förena vårt vittnesbörd inför världen. Denna dialog kommer att få ytterligare stimulans om vi på nytt uppmärksamt studerar den heliga Skrift, kyrkofädernas skrifter och andra dokument från tvåtusen år av kristen historia (jfr Ut Unum Sint, 69-70) .

Kära vänner i Kristus, jag tror att ni håller med mig om att den ekumeniska rörelsen nått en avgörande och kritisk punkt. För att gå framåt måste vi hela tiden be Gud att ”låta oss förvandlas genom förnyelsen av våra tankar” genom att ta den helige Ande till hjälp (jfr Rom 12:2) som talar till oss genom den heliga Skrift och vägleder oss in i sanningen (jfr 2 Pet 1:20-21 och Joh 16:13). Vi måste akta oss för varje frestelse att betrakta trosläror som det avgörande och akta oss för att se dessa som ett hinder för den som det verkar mera angelägna och brådskande uppgiften att förbättra den värld i vilken vi lever. I själva verket visar kyrkans historia på att praxis inte bara är oskiljaktigt från utan faktiskt strömmar ut ur didache eller undervisningen om de heliga tingen.Ju mera vi försöker att på djupet förstå dessa heliga mysterier, desto mera vältaligt kommer våra goda gärningar att berätta för världen om Guds frikostiga godhet och kärlek till oss alla. Den helige Augustinus uttryckte förbindelsen mellan förståelsens gåva och kärlekens dygd på så sätt att han skrev att sinnet återvänder till Gud genom kärleken (jfr De Moribus Ecclesiae Catholicae, XII, 21) och att varhelst man ser kärlek, där ser man också Treenigheten (De Trinitate, 8, 8, 12).

Den ekumeniska dialogen går därför inte framåt enbart genom ett tankeutbyte utan också genom att dela de gåvor som är ömsesidigt berikande (jfr Ut Unum Sint, 28; 57). En ”idé” har alltid sanningen som mål. Den är en ”gåva” som uttrycker kärlek. Båda är oumbärliga för att en dialog skall kunna komma till stånd. Om vi öppnar oss själva för gåvorna andra kristna kan ge oss ökar vår förmåga att se det sanningens ljus som kommer från den helige Ande. Apostlen Paulus lär oss att det är inom kyrkans koinonia  som vi får tillgång till Evangeliets sanning och medlen till att se den, ty kyrkan har byggts på ”på den byggnad som har apostlarna och proferna till grund” och har Jesus själv som ”hörnsten” (Ef  2:20).

I ljuset av detta kan vi betrakta de kompletterande bibliska bilderna ”kropp” och ”tempel” som används för att beskriva kyrkan. Genom att använda bilden av en kropp (jfr 1 Cor 12:12-31) drar Paulus uppmärksamheten till den organiska enhet och mångfald som tillåter kyrkan att andas och växa. Lika betydelsebärande är emellertid bilden av ett stabilt, välstrukturerat tempel som består av levande stenar som bygger på dess säkra grund. Jesus själv är det som för samman till en fullkomlig enhet dessa bilder av ”tempel” och ”kropp” (jfr Joh 2:21-22, Luk  23:45, Upp 21:22).

Varje del av kyrkans struktur är viktig, men alla tillsammans skulle de vackla och falla samman utan sin hörnsten Kristus. Som ”invånare” i ”Guds hem” måste vi kristna arbeta tillsammans och se till att byggnaden står fast så att andra kan träda in och upptäcka de rikliga skatter av nåd som den innehåller. Men samtidigt som vi befrämjar de kristna värdena får vi inte låta bli att tillkännage deras källan, vilket vi gör genom att avlägga ett gemensamt vittnesbörd om Jesus Kristus, vår Herre. Det är han som befallde apostlarna, honom som profeterna förebådande och honom som vi erbjuder världen.

Kära vänner, er närvaro här fyller mig med det ivriga hoppet att när vi nu tillsammans går den väg som vi hoppas skall leda fram till full enhet vi samtidigt kommer att ha modet att avlägga ett gemensamt vittnesbörd om Kristus. Paulus talar om hur viktiga profeterna var för den tidiga kyrkan. Även vi har mottagit profeternas kallelse genom dopet. Jag är trygg i förvissningen om att den helige Ande kommer att öppna våra ögon så att vi ser gåvan de andra kan bringa oss, våra hjärtan så att vi kan ta emot hans kraft och våra sinnen så att vi alla kan se ljuset från Kristi sanning. Jag tackar er alla ur djupet av mitt hjärta för den tid, den vetenskapliga noggrannhet och talang med vilka ni arbetat på det att vi alla må bli ”en enda kropp och en enda ande” (Ef 4:4, jfr 1 Cor 12:13), vilket är det som Herren önskade för sitt folk och för vilket han till och med gav sitt liv. Må all ära och makt vara med honom för alltid.

Amen!

Övers: NH