Herr President,
Ärade företrädare,
Medlemmar av den diplomatiska kåren,
Mina damer och herrar,

Tack så mycket för ert vänliga välkomnande! Jag är glad över att inleda de apostoliska resorna under mitt pontifikat med ett besök i ert land, eftersom denna plats är oupplösligt förbunden med kristendomens ursprung och manar Abrahams barn – och hela mänskligheten – till en broderskapets anda som erkänner och uppskattar olikheter.

Naturens skönhet i Ert land uppmanar oss att värna om Guds skapelse. Vidare påminner den kulturella, konstnärliga och andliga rikedom som präglar dessa platser oss om att när olika generationer, traditioner och idéer möts, så formas stora civilisationer där utveckling och visdom förenas. Å ena sidan är det sant att människans historia rymmer århundraden av konflikter och att världen omkring oss fortfarande destabiliseras av ambitioner och val som trampar på rättvisa och fred. Samtidigt är det, både en gåva och ett ansvar att vara ett folk med ett så stort förflutet när man står inför utmaningar.

Bilden av bron över Dardanellerna, vald som logotyp för min resa, uttrycker på ett talande sätt ert lands särskilda roll. Ni har en viktig plats både i Medelhavets nutid och framtid - ja, i hela världens - framför allt genom att värdesätta er inomnationella mångfald. Redan innan bron förbinder Asien med Europa och Öst med Väst, förenar den Turkiet med sig självt. Den sammanbinder landets olika delar och gör det i sig självt till ett “känslornas korsväg.” I ett sådant fall skulle enhetlighet vara en fattigdom. En samhällsgemenskap lever nämligen av mångfald, för det som gör den till ett civilt samhälle är de broar som binder dess människor samman. Men i dag polariseras och söndras mänskliga gemenskaper alltmer av extrema positioner som splittrar dem.

Jag försäkrar er gärna att kristna önskar bidra positivt till ert lands enhet. De är – och känner sig vara – en del av den turkiska identiteten, som högt värderades av den helige Johannes XXIII, som ni minns som den “turkiske påven” på grund av den djupa vänskap som alltid band honom till ert folk. Han var administratör av det latinska vikariatet i Istanbul och apostolisk delegat i Turkiet och Grekland från 1935 till 1945, och arbetade outtröttligt för att säkerställa att katoliker inte skulle utestängas från den unga republikens utveckling. Under dessa år skrev han att här i denna nation är “vi latinska katoliker i Istanbul, och katoliker av andra riter – armeniska, grekiska, kaldéiska, syriska osv. – en blygsam minoritet som lever på ytan av en vidsträckt värld med vilken vi endast har begränsad kontakt. Vi tycker om att skilja oss från dem som inte bekänner vår tro: våra ortodoxa bröder, protestanter, judar, muslimer, troende och icke-troende av andra religioner... Det verkar logiskt att var och en borde sköta sitt, sina familje- eller nationella traditioner, inom den egna gemenskapens begränsade krets... Mina kära bröder och systrar, mina kära barn, jag måste säga er att i evangeliets och de katolska principernas ljus är detta en falsk logik.”

Sedan dess har utan tvekan stora framsteg gjorts både inom Kyrkan och i ert samhälle, men dessa ord klingar fortfarande starkt i vår tid och fortsätter att inspirera ett mer evangeliskt och äkta sätt att tänka, det som påve Franciskus kallade “möteskulturen.”

Faktiskt motsatte sig min vördnadsvärde företrädare, från själva hjärtat av Medelhavet, ”likgiltighetens globalisering” genom att uppmana oss att känna andras smärta och lyssna till de fattigas och jordens rop. På så vis uppmuntrade han oss till medkännande handlingar, som återspeglar den ende Gud som är barmhärtig och nåderik, ”sen till vrede och rik på kärlek” (Ps 103:8). Bilden av er stora bro är också hjälpsam i detta avseende, ty när Gud uppenbarar sig upprättar han en bro mellan himmel och jord. Han gjorde detta för att våra hjärtan skulle kunna förändras och bli lika hans. Det är en lång hängbro, som nästan trotsar fysikens lagar. På samma sätt har kärleken – utöver sina intima och privata dimensioner – också en synlig och offentlig sida.

Vidare utmanar rättvisa och barmhärtighet mentaliteten att ”makt är rätt” och vågar kräva att medkänsla och solidaritet betraktas som autentiska kriterier för utveckling. Därför är det i ett samhälle som det här i Turkiet, där religion spelar en synlig roll, nödvändigt att hedra värdigheten och friheten för alla Guds barn – män och kvinnor, landsmän och utlänningar, fattiga och rika. Vi är alla Guds barn, och detta har personliga, sociala och politiska följder. De med hjärtan fogliga inför Guds vilja främjar alltid det gemensamma bästa och respekten för alla. I dag är detta en stor utmaning, som måste omforma både lokalpolitik och internationella relationer, särskilt inför teknologiska utvecklingar som annars kan förvärra orättvisor i stället för att hjälpa oss att övervinna dem. Till och med artificiell intelligens reproducerar bara våra egna preferenser och påskyndar processer som vid närmare granskning inte är maskinernas verk utan mänsklighetens eget. Låt oss därför samarbeta för att förändra utvecklingens bana och reparera den skada som redan uppstått i vår mänskliga familjs enhet.

Mina damer och herrar, jag nämnde just människofamiljen. Denna metafor uppmanar oss att skapa en förbindelse – återigen en bro – mellan vårt gemensamma öde och varje individs erfarenheter. För var och en av oss var familjen den första kärnan i det sociala livet, där vi lärde oss att utan ett ”du” finns inget ”jag.” Mer än i andra länder behåller familjen en stor betydelse i den turkiska kulturen, och det saknas inte initiativ som stödjer dess centralitet. Ja, de attityder som är avgörande för det civila samspelet, liksom den första och grundläggande känsligheten för det gemensamma goda, mognar just inom familjen. Naturligtvis kan varje familj också sluta sig inom sig själv, odla fiendskap, eller hindra några av sina medlemmar från att uttrycka sig så att deras talanger inte får utvecklas. Ändå vinner människor varken större möjligheter eller mera lycka genom en individualistisk kultur eller genom att förakta äktenskapet eller avvisa öppenheten för livet.

Dessutom är konsumtionsinriktade ekonomier bedrägliga i det att ensamhet blir en affär. Vi bör bemöta detta med en kultur som uppskattar tillgivenhet och personliga relationer. Ty endast tillsammans kan vi bli våra autentiska jag. Endast genom kärlek blir vårt inre liv djupt och vår identitet stark. De som föraktar grundläggande mänskliga band och inte lär sig att bära sina egna begränsningar och sin egen bräcklighet blir lättare intoleranta och oförmögna att möta vår komplexa värld. Samtidigt är det inom familjelivet som värdet av den äktenskapliga kärleken och kvinnans särskilda bidrag framträder på ett mycket specifikt sätt. Kvinnor bidrar i synnerhet, genom sina studier och sitt aktiva deltagande i det professionella, kulturella och politiska livet, alltmer till att tjäna ert land och dess positiva inflytande i det internationella sammanhanget. Vi måste högt uppskatta de viktiga initiativ som finns i detta avseende, vilka stödjer familjen och det bidrag som kvinnor ger till samhällets fulla blomstring.

Herr President, må Turkiet vara en källa till stabilitet och närmande mellan folk, i tjänst för en rättvis och varaktig fred. Påvarnas besök i Turkiet – Paulus VI 1967, Johannes Paulus II 1979, Benedikt XVI 2006 och Franciskus 2014 – visar att Heliga stolen inte bara upprätthåller goda relationer med Republiken Turkiet, utan också önskar samarbeta för att bygga en bättre värld med detta lands bidrag, ett land som är en bro mellan öst och väst, mellan Asien och Europa, och en korsväg av kulturer och religioner. Det särskilda skälet för mitt eget besök, 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea, talar till oss om möte och dialog, liksom det faktum att de första åtta ekumeniska koncilierna hölls på dagens turkiska territorium.

I dag, mer än någonsin, behöver vi människor som främjar dialog och praktiserar den med fast vilja och tålmodig beslutsamhet. Efter tragedierna med två världskrig, då stora internationella organisationer grundades, upplever vi nu en tid som präglas av en ökande nivå av konflikter på global nivå, drivna av dominerande strategier av ekonomisk och militär makt. Detta möjliggör det som påve Franciskus kallade ”ett tredje världskrig styckvis.” Vi får under inga omständigheter ge efter för detta! Mänsklighetens framtid står på spel. De krafter och resurser som sugs upp av denna destruktiva dynamik avleds från de verkliga utmaningar som människofamiljen i stället borde möta tillsammans i dag, nämligen fred, kampen mot hunger och fattigdom, hälsa och utbildning, samt skyddet av skapelsen.

Heliga stolen önskar, med enbart sin andliga och moraliska styrka, samarbeta med alla nationer som har varje människas fulla utveckling på sitt hjärta. Låt oss därför vandra tillsammans, i sanning och vänskap, och ödmjukt lita på Guds hjälp.

Inofficiell översättning: Red.

Originaltext utgiven av © Copyright 2006 - Libreria Editrice Vaticana