Följande recension fanns i tidningen Dagen den 1 september. Vi återger den me tillstånd från Dagen.

”På väg till Jesus Kristus”

Benedikt XVI (Joseph Ratzinger)

(Catholica)

Det finns människor som på alla sätt önskar och längtar efter enhet i Kristenheten. En av dem är Gunnel Vallqvist som uttryckte delar av detta utmärkt i boken ”Vad väntar vi egentligen på?” (Cordia, 2003)

Och frågan är ytterst aktuell också i dag. Ibland är det nästan överdrivet påtagligt i frikyrkan: det stora katolska spöket.

Katolicismen har under tiderna av reformationer och uppluckring av traditionella mötesformer kommit att bli ”de andra”. Det är de som sägs ha varit förnekande till det personliga Kristusmötet eller de som tror på Maria lika mycket som Jesus, de som har en kult av helgon och dessutom inte får ha egna åsikter på grund av den stora auktoritet som påven innehar och som försvårar för många att förstå.

I alla dessa påståenden ligger ibland korn av sanning, jag är inte rätt person att avgöra det. Liksom att det lätt kan förstås att andra Vatikankonciliet inte innebar den glädje Kyrkan hade hoppats på hos den enskilde troende, nog om det.

PETRI EFTERFÖLJARE Benedikt XVI var under en lång tid innan påveämbetet den som var satt att försvara den romersk-katolska kyrkans tro och morallära, högt uppsatt i den kyrkliga hierarkin.

Han har under åren både beskyllts för att vara liberal och konservativ, av respektive delar i den katolska kyrkan.

Innan läsningen av ”På väg till Jesus Kristus”, som alltså skrevs innan utnämningen till påve, har jag i all stillhet försökt skaka av mig det sjok av fördomar som omringar denna stora del av Kristi världsvida kyrka. Det jag i stället har funnit är vördnad och respekt inför historien och jag har skrapat på ytan till den förståelse som är nödvändig för att närma sig Katolicismen.

Vad jag finner är strålande, på varje sida tycks glädjen efter att vara på väg till Kristus lysa över alla skuggor.

VAD BENEDIKT XVI främst vill göra upp med i denna bok är inställningen till Jesus som en mjukis som inte kräver något och accepterar allt och alla. Detta är en frontalkrock med det alltmer slätstrukna och relativiserade i både kyrka och samhälle.

Det som Benedikt XVI ger uttryck för är en radikal evangelisk Jesus som han skriver ”är helt annorlunda, krävande och djärv. Jesus som tillgodoser allas önskemål är ett fantasifoster, en dröm /…/ Jesus är sannerligen inte någon som gör livet bekvämt för oss. en det är just därför han svarar på våra djupaste existentiella frågor”. Detta är skrivet på bokens baksida och sammanfattar på ett mycket bra sätt den bärande grundtanken i boken.

Det som vi framför allt finner i boken är den Kristuscentrering som bör vara själva medelpunkten i den kristnes liv, allt givet av Gud genom den helige Anden. Benedikt XVI är evangelikalt djupt rotad, den ekumeniska tanken finns med, den liksom skrivs in mellan raderna i hoppet om enhet kring centrala trosfrågor.

Tidigare har Benedikt XVI varit beskylld för att inta en negativ hållning till teologer som grumlar trons klara skärpa. Det är lätt att förstå när han själv i denna lilla serie av vackert skrivna meditationer når till livsnerven, trons djupaste skikt, och mysteriets strålglans upphäver funktionen av den vetenskapliga tron.

Detta är liv, förankrat i en kristen tradition som på gott och ont genom historien har sökt sig till det som ger livet, vinet och brödet. Uppmaningen gäller oss alla, katoliker eller inte, att hålla Kristus i fokus och än en gång ödmjuka oss inför de som gått före, de i evangelierna som såg Jesus och hans efterföljande genom alla tider.

Fredrik Wängström