av kardinal Joseph Ratzinger

Troskongregationens skrivelse den 14 september 1994 om mottagande av kommunion för frånskilda, omgifta troende har gett ljudligt eko i stora delar av Kyrkan. Vid sidan av många positiva reaktioner har man också hört inte så få kritiska röster. De viktigaste invändningarna mot Kyrkans lära och praxis sammanfattas här i förenklad form.

Några viktigare invändningar har ingående undersökts av Troskongregationen. Framför allt gäller det hänvisningar till kyrkofädernas påstått flexiblare praxis, vilket präglat den från Rom skilda östkyrkan fram till idag, liksom hänvisningen till den gamla principen om epikie och aequitas canonica. En artikel av professorerna Pellands, Marcuzzi och Rodriguez Lunol har bland annat tillkommit i samband med denna undersökning. Undersökningens huvudsakliga resultat, som låter ana ett svar på de framlagda invändningarna, ska här i kort och förenklad form sammanfattas.

1. En del menar, att några ställen i Nya Testamentet antyder att Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet tillåter en flexibel tillämpning och inte ska kategoriseras strikt rättsligt.

Några exegeter anmärker kritiskt, att läroämbetet i frågan om äktenskapets oupplöslighet nästan uteslutande citerar en enda perikop, Mk 10:11-12 (1), och inte tar tillräcklig hänsyn till andra ställen i Matteusevangeliet och Första Korintierbrevet. Dessa bibelställen skulle tala om undantag i Herrens ord om äktenskapets oupplöslighet, gällande porneia (otukt)(Mt. 5:32; 19:9)(2) och gällande skilsmässa på grund av olika trostillhörighet (1 Kor 7:12-16)(3). Sådana texter skulle visa att de kristna redan i apostolisk tid kände till ett flexibelt bruk av Jesu ord i komplicerade situationer.

Denna invändning kan besvaras med att läroämbetet inte vill göra en grundlig utredning av den bibliska grunden för läran om äktenskapet i sin helhet. Denna viktiga uppgift överlåter man åt den professionella kompetensen. Läroämbetet betonar däremot att den kyrkliga läran om äktenskapets oupplöslighet härleds ur troheten mot Jesu ord. Jesus uttrycker entydigt att den gammal-testamentliga skilsmässopraktiken är en följd av människornas hårda hjärtan. Han hänvisar- utöver lagen - till den ursprungliga skapelseordningen, till Skaparens vilja, och sammanfattar

”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt”(Mk10:9).

Med Frälsarens ankomst återställs alltså äktenskapets skapelsemässiga urgestalt och den mänskliga självrådigheten tas bort - framför allt den manliga självrådigheten, ty för kvinnan fanns ju inte möjligheten till skilsmässa. Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet övervinner lagens gamla ordning och för in i trons och nådens nya ordning. Bara så kan äktenskapet göra rättvisa åt den gudomliga kallelsen till kärlek och mänsklig värdighet och bli ett tecken på Guds fullkomliga förbundskärlek, dvs ett sakrament. (jmfr. Ef. 5:32)(4)

När Paulus i 1 Kor 7 öppnar för möjligheten till skilsmässa gäller det för äktenskap mellan en kristen och en odöpt partner. Senare teologisk reflektion har kommit fram till att bara äktenskap mellan två döpta är ett sakrament i striktaste mening och att absolut oupplöslighet endast gäller för dessa äktenskap, grundade i tron på Kristus. Det så kallade naturäktenskapet har sin värdighet i skapelseordningen och är därför instiftat för oupplöslighet, men kan pga ett högre värde, tron, upplösas. Så har man inom teologin inordnat den helige Paulus anvisning som ett rättsligt privilegium Paulinum, d.v.s. möjligheten att upplösa ett icke-sakramentalt äktenskap för ett högre värdes skull- här tron. Det sant sakramentala äktenskapet är permanent. Det handlar alltså inte om ett undantag från Herrens ord. Vi återkommer senare till detta.

Om hur man rätt ska förstå otuktsklausulen finns det en mängd litteratur och många skiljaktiga, t.o.m. motsatta hypoteser. Exegeterna är inte eniga i denna fråga. Många antar att det här handlar om ogiltiga äktenskapliga förbindelser och inte om undantag gällande äktenskapets oupplöslighet. I vilket fall som helst kan inte Kyrkan bygga sin lära och praxis på osäkra exegetiska hypoteser utan måste hålla sig till Kristi entydiga lära.

2. Andra invänder, att den patristiska traditionen ger uttrymme för en differentierad praxis, som bättre kan hantera besvärliga situationer. Den katolska Kyrkan skulle här kunna lära av östkyrkans oikonomia-princip.

Man säger att det samtida läroämbetet bara stöder sig på delar av den patristiska traditionen, inte på Kyrkans hela gamla arv. Även om kyrkofäderna entydigt höll fast vid principen om äktenskapets oupplöslighet, tolererade vissa av dem på det pastorala planet en viss flexibilitet av hänsyn till svåra enskilda omständigheter. Vid sidan av akribia-principen, troheten mot den uppenbarade sanningen, har de från Rom skilda östkyrkorna på denna grund senare utvecklat oikonomia-principen, det godhetsfulla överseendet i komplicerade enskilda fall. Utan att ge upp läran om äktenskapets oupplöslighet, tillåter man i vissa fall ett andra och även ett tredje äktenskap. De är inte sakramentala som det första och bär till sin karaktär botens prägel. Denna praxis har aldrig fördömts av katolska Kyrkan. För att bättre kunna belysa Guds barmhärtighet inledde biskopssynoden 1980 ett grundligt studium av denna tradition.

Pater Pellands undersökning presenterar på ett klart och tydligt sätt kyrkofädernas viktigaste texter om problemet. För tolkningen av enskilda texter behövs naturligtvis en kompetent historiker. På grund av det komplicerade textläget kommer kontroverserna även i framtiden inte att utebli. Ur teologisk synvinkel kan man dock slå fast:

a) Bland kyrkofäderna finns en klar konsensus när det gäller äktenskapets oupplöslighet. Eftersom detta grundar sig i Herrens vilja, har Kyrkan ingen som helst makt över det. Därför skilde sig från första början det kristna äktenskapet från äktenskapet i den romerska civilisationen, även om det inte fanns någon kanonisk ordning under de första århundradena. Kyrkofädernas kyrka utesluter entydigt skilsmässa och omgifte p.g.a. trons lydnad gentemot Nya Testamentet.

b) I kyrkofädernas kyrka tilläts frånskilda och omgifta troende, efter en botgöringstid, aldrig officiellt tillträde till den heliga kommunionen. Det stämmer dock att Kyrkan inte strikt upphävde tillstånd i enskilda länder, även om de inte överensstämde med kyrkans lära och ordning. Det tycks också som enskilda kyrkofäder, t.ex. Leo den store, sökte pastorala lösningar i sällsynta gränsfall.

c) I fortsättningen ledde utvecklingen åt två motsatta håll:

- I statskyrkan efter Konstantin sökte man i och med den allt starkare sammanflätningen stat-kyrka en större flexibilitet och kompromissberedskap i svåra äktenskapliga situationer. I de galliska och germanska områdena visade sig en liknande tendens fram till den gregorianska reformen. I de från Rom skilda östkyrkorna fortsatte denna utveckling under det andra årtusendet och ledde till en alltmer liberal praxis. Idag finns det i flera ortodoxa kyrkor ett flertal skilsmässogrunder, ja t.o.m. en skilsmässoteologi, som är oförenlig med Jesu ord om äktenskapets oupplöslighet. I den ekumeniska dialogen måste detta problem absolut upp på dagordningen.

- I väst återställdes kyrkofädernas ursprungliga uppfattning genom den gregorianska reformen. Denna utveckling avslutades på sätt och vis i det Tridentinska konciliet och förklarades på Andra Vatikankonciliet på nytt som kyrkans lära.

Praxis i de från Rom skilda östkyrkorna kan på läromässiga grunder inte övertas av den katolska kyrkan. Den har uppstått dels som en följd av en komplex historisk och alltmer liberal process, dels som en tolkning av några dunkla kyrkofädertexter som mer och mer avlägsnar sig från Herrens ord, liksom slutligen ett inte ringa inflytande från civil lagstiftning. Därför är påståendet oriktigt att den katolska kyrkan rätt och slätt tolererat den orientaliska praxisen. Visserligen fördömde inte Tridentinum denna praxis uttryckligen men de medeltida kanonisterna talade ändå om ett missbruk. Dessutom finns det vittnesbörd om att grupper av ortodoxa troende som blivit katoliker måste underteckna en trosbekännelse som uttryckligen framhöll omöjligheten av ett andra äktenskap.

3. Flera föreslår, på grundval av de traditionella principerna epikie (ung. överseende) och aequitas canonica (kanonisk rättvisa) att tillåta undantag i den kyrkliga normen.

Man säger att enskilda äktenskapsfall inte kan regleras inom forum externum. Kyrkan kan inte bara hänvisa till rättsliga normer, utan måste också ta hänsyn till och böja sig för den enskildes samvete. Den hävdvunna läran om epikie och aequitas canonica skulle moralteologiskt respektive juridiskt kunna rättfärdiga att samvetet får fälla ett avgörande som avviker från den allmänna normen. Framförallt när det gäller mottagandet av kommunionen skulle Kyrkan här kunna ta viktiga steg och och inte bara visa upp förbud för berörda troende.

Professorerna Marcuzzi och Rodriguez Lunos har i två artiklar belyst denna komplexa problematik. Man kan urskilja tre från varandra klart skilda problemområden:

a) Epikie och aequitas canonica har stor betydelse när det gäller mänskliga och rent kyrkliga normer, men kan inte användas på områden där Kyrkan inte har några befogenheter. Äktenskapets oupplöslighet är en av dessa normer som går tillbaka till Herren och därför kan betecknas som en gudomlig rättsnorm. Kyrkan kan inte heller godkänna en kyrklig praxis- t.ex. kommunionstillträdet av pastorala skäl- som står i strid med Herrens entydiga budord. Med andra ord: Om det föregående äktenskapet mellan frånskilda omgifta troende var giltigt, kan den nya förbindelsen under inga omständigheter betraktas som rättsligt giltigt. Därför är inte ett mottagande av sakramentet möjligt av inre orsaker. Den enskildes samvete är förbehållslöst bunden till denna norm.

b) Kyrkan har fullmakt att klargöra vilka villkor som måste uppfyllas, för att ett äktenskap ska betraktas som oupplösligt i Jesu mening. I enlighet med de paulinska utsagorna i 1 Kor 7 har Kyrkan fastslagit att enbart två kristna kan ingå ett sakramentalt äktenskap och utvecklat rättsfigurerna i privilegium Paulinum och privilegium Petrinum. Utifrån otuktsklausulerna i Matteus och i Apg. 15:20 (5) har äktenskapshinder formulerats.

Ogiltighetsgrunder har allt klarare urskiljts och det rättsliga förfarandet utvecklats. Allt detta har bidragit till att avgränsa och precisera vad som menas med ett oupplösligt äktenskap. Även västkyrkan har därför på sätt och vis givit utrymme åt oikonomia-principen, dock utan att angripa äktenskapets oupplöslighet som sådant. I linje med detta ligger också den rättsliga utvecklingen i Codex Juris Canonici från 1983, enligt vilken också parternas redogörelser får bevisvärde. Enligt kompetent expertis, är det uteslutet att ett ogiltigt äktenskap i den rättsliga processen inte kan bevisas vara ett sådant. Eftersom äktenskapet väsentligen har kyrkligt offentlig karaktär och grundprincipen ”nemo iudex in propria causa” (ingen är domare i egen sak) gäller, måste äktenskapliga angelägenheter avgöras i forum externum. När frånskilda omgifta troende anser att deras tidigare äktenskap inte var giltigt, är de skyldiga att vända sig till behörig äktenskapsdomstol, som ska pröva frågan objektivt och under användande av alla de rättsliga möjligheter som står till förfogande.

c) Naturligtvis går det inte att utesluta att det kan bli fel vid äktenskapliga rättsprocesser. I delar av Kyrkan finns det fortfarande inga riktigt fungerande äktenskapliga domstolar. Ibland varar processerna otillbörligt länge och från och till slutar de med tvivelaktiga utslag. Här tycks epikie i forum internum inte uteslutet på förhand. Detta antyds i Troskongregationens skrivelse från 1994 där det sägs att i rättsutlåtanden avvikelser från den objektiva sanningen, p.g.a. de kyrkorättsliga reformerna, ”så vitt möjligt” ska undvikas. Somliga teologer anser att de troende även efter, enligt deras uppfattning, felaktiga rättsliga utslag i forum internum ska rätta sig efter dem. Andra menar att undantag är tänkbara i forum internum, då det inte i det rättsliga förfarandet handlar om gudomliga utan om kyrkliga rättsnormer. Denna fråga behöver emellertid studeras och klargöras ytterligare. Naturligtvis måste villkoren klargöras mycket exakt när ett undantag är giltigt, för att utesluta godtycklighet och för att skydda äktenskapets, icke-subjektiva, offentliga karaktär.

4. Somliga förebrår det nuvarande läroämbetet för att upphäva konciliets läroutveckling och företräda en förkonciliär äktenskapsuppfattning.

Några teologer påstår att till grund för läroämbetets nyare dokument om äktenskapsfrågor ligger en naturalistisk, legalistisk äktenskapsuppfattning. Man riktar då uppmärksamheten på avtalet mellan äktenskapspartnerna och ius in corpis (rätt till kroppen). Konciliet övervann denna statiska förståelse och beskrev äktenskapet på ett mer personalistiskt sätt som ett kärleks- och livsförbund. Härmed gavs möjligheter att lösa svåra mänskliga situationer. I linje med denna tanke, ställer enskilda forskare frågan om man inte kan tala om äktenskapets död, när det personliga kärleksbandet mellan de äkta makarna inte längre existerar. Andra väcker den gamla frågan, om inte påven i sådana fall har möjlighet att upplösa äktenskapet.

Visserligen inser den som uppmärksamt läser nyare kyrkliga kungörelser att de till väsentlig del går tillbaka på Gaudium et spes och vidareutvecklar den i enlighet med konciliet, i alltigenom personalistisk riktning. Det är emellertid inte rimligt att ställa upp det personalistiska och det juridiska synsättet på äktenskapet som motsatser. Konciliet har inte brutit med den traditionella äktenskapsuppfattningen, utan vidareutvecklat den. När det t.ex. ständigt påpekas att konciliet har ersatt det strängt rättsliga avtalsbegreppet med det vidare och teologiskt djupare förbundsbegreppet, får man inte glömma att även i förbundsbegreppet ligger ett avtalselement och naturligtvis är insatt i ett större perspektiv. Att äktenskapet sträcker sig långt utöver det rent rättsliga in i det djupast mänskliga och in i den gudomliga hemligheten, är ju redan utsagt med ordet sakrament, men ofta dock inte uppmärksammat med den tydlighet som konciliet ägnat åt dessa aspekter. Det rättsliga är inte allt, men en nödvändig dimension av det hela. Äktenskap utan rättsliga normer, som inordnar det i samhällets och kyrkans helhet, finns inte. När reformeringen av den kanoniska rätten även inbegriper det äktenskapliga området, så är inte detta ett svek mot konciliet utan ett genomförande av dess uppdrag.

Om Kyrkan skulle godkänna idén att ett äktenskap är dött om båda makarna inte längre älskar varandra, skulle den därmed acceptera skilsmässa och försvara äktenskapets oupplöslighet bara i ord men inte längre i handling. Uppfattningen att påven eventuellt skulle kunna upplösa ett sakramentalt, fullbordat men definitivt trasigt äktenskap måste därför betecknas som en missuppfattning. Ett sådant äktenskap kan ingen upplösa. De äkta makarna har vid vigseln lovat varandra trohet intill döden.

Det behövs ytterligare fördjupade undersökningar i frågan om icketroende kristna – döpta som inte, eller inte längre, tror på Gud - faktiskt kan ingå ett sakramentalt äktenskap. Med andra ord: man behöver klargöra om varje äktenskap mellan två döpta ipso facto är ett sakramentalt äktenskap. Kanonisk rätt menar faktiskt att bara det giltiga äktenskapsavtalet mellan döpta också är ett sakrament. Till sakramentets väsen hör tron: det återstår att bringa reda i den rättsliga frågan med vilken entydighet som otro leder till att sakramentet inte förverkligas.

5. Många gör gällande att Kyrkans hållning i frågan om de frånskilda omgifta troende är ensidigt normativ och inte pastoral.

En rad kritiska invändningar mot kyrklig lära och praxis handlar om pastorala frågor.

Man säger t.ex. att språket i de kyrkliga dokumenten är alltför legalistiskt, att lagens stränghet står över förståelsen för dramatiska mänskliga omständigheter. Ett sådant språk kan en människa av idag inte längre förstå. Jesus var öppen för alla människors nöd, särskilt för dem i samhällets utkant. Kyrkan däremot uppträder snarare som en domare, som utestänger sårade människor från sakramenten och vissa offentliga tjänster.

Man kan utan vidare erkänna, att det kyrkliga läroämbetets sätt att uttrycka sig ibland inte tycks så lätt att förstå. Präster och kateketer måste översätta det till ett språk som människor uppfattar som rätt och rimligt i deras respektive kulturella miljö. Det väsentliga innehållet i den kyrkliga läran måste dock därvid bevaras. Det får inte av någon påstått pastoral anledning urvattnas, eftersom läran framställer den uppenbarade sanningen. Förvisso är det svårt att få den sekulariserade människan att förstå evangeliets krav. Men denna pastorala svårighet får inte leda till kompromisser med sanningen. Johannes Paulus II tillbakavisade entydigt i encyklikan Splendor Veritatis så kallade pastorala lösningar vilka står i motsats det läroämbetets lär.

Vad beträffar läroämbetets ståndpunkt i frågan om frånskilda och omgifta måste man betona att Kyrkans nyare dokument på ett mycket balanserat sätt förenar kraven på både sanning och kärlek. Om vid sanningens utläggning tidigare kärleken kanske ibland alltför sällan lyste fram, så är faran idag istället stor att man i kärlekens namn förtiger eller prisger sanningen. Sanningens ord kan säkert vara både obekväma och göra ont, men de leder till helande, till frid och inre frihet. En själavård som verkligen vill hjälpa de berörda människorna, måste alltid ha sin grund i sanningen. Bara sanningen kan i slutändan också vara själavårdande.

”Då ska ni lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria”
(Joh. 8:32)

Joseph Kardinal Ratzinger

Fotnoter:
(1) 11 Han svarade dem: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne. 12 Och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott."
(2) Jag säger er: Var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapsbrott begås med henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott."
(3) Till de andra säger jag, inte Herren: om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom, får han inte överge henne. 13 Och om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne, får hon inte överge honom. 14 Ty mannen som inte tror är helgad genom sin hustru, och hustrun som inte tror är helgad genom sin troende man. Annars vore era barn orena, men nu är de heliga.
(4)Denna hemlighet är stor - jag talar om Kristus och församlingen.
(5) utan endast skriva till dem att de skall avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur och från blod.

000

Från On the Pastoral Care of the Divorced and Remarried, Libreria Editrice Vaticana i serien “Documenti e Studi”, 17.

Artikeln publicerades den 30 november 2011 i L´Osservatore Romano

20141019

Översättning: Didrik Wangel