av John L Allen Jr

I dessa dagar håller man noggrann koll på påven Benedikt XVI:s antecedentia i fråga om krisen med de sexuella övergreppen. Avslöjanden från Tyskland har placerat hans fem år som stiftsbiskop under strålkastarljus och en artikel i torsdags i The New York Times, om fallet med fader Lawrence Murphy i Milwaukee, gjorde att man ifrågasatte hans år vid Vatikanen som prefekt för Troskongregationen.

Även om man på en del håll klagar över att allt detta handlar om att skada påven och/eller kyrkan, så är det helt legitimt att dra upp dessa frågor. Vem som helst som varit involverad i kyrkans ledarskap på de flesta överordnade nivåer som Benedikt XVI har oundvikligen en del av ansvaret för den nuvarande röran. Min egen tidning, the National Catholic Reporter, krävde idag i sin ledare att påvens förflutna skulle komma i dagen, och det blir nu mer och mer tydligt att det endast är en dylik transparens som kan ge svar på de svåra frågor som nu möter Benedikt.

Och ändå – nu som alltid är det första att tänka på i varje kris att man måste se till att ha det rätta perspektivet. Det finns minst tre aspekter i Benedikts historia i samband med krisen med de sexuella övergreppen som i dagens diskussioner är utsatta för feltolkning, eller åtminstone slarvigt beskrivna. Om vi bringar klarhet i dessa punkter är det inte för att ursäkta påven, utan för att försöka förstå hur vi hamnade i den situation där vi är idag.

Det som följer är därför de tre fakta att hålla i minnet för att förstå Benedikts roll i krisen med de sexuella övergreppen.

1. Han var inte ”den som höll i geväret”

För det första har en del rapporter i medierna föreslagit att den dåvarande kardinal Joseph Ratzinger var chef för det Vatikan-kontor som hade ansvar för krisen med de sexuella övergreppen i nästan 25 år, från 1981 fram till hans val till påveämbetet i april 2005, och att det därför är han som är ansvarig för allt det som Vatikanen gjorde eller inte gjorde under samma period. Det är fel.

I själva verket hade inte Ratzinger direktansvar för Vatikanens övergripande svar på krisen förrän år 2001, fyra år innan han blev påve.

Det var inte förrän år 2001 som biskopar tillsades att sända fallen med präster som anklagades för sexuella övergrepp till Troskongregationen. De blev tillsagda att göra det genom påven Johannes Paulus II:s motu proprio med titeln Sacramentorum sanctitatis tutela. Före publiceringen av detta dokument nådde de flesta fallen som innehöll sexövergrepp aldrig Rom. I de få tillfällen när en biskop önskade friställa en präst som förgripit sig och göra detta mot dennes vilja, då togs den kanoniska processen om hand av en av Vatikanens domstolar, inte av Ratzingers kansli.

Tidigare än 2001 blev Troskongregationen inblandad bara i de mycket sällsynta fallen när de sexuella övergreppen skedde i samband med en bikt, eftersom en kanonisk domstol inom kongregationen hade hand om fall som berörde skymfning av botens sakrament. Det var på det sättet som fallet med fader Marcial Maciel Degollado, grundaren av Kristi legionärer, hamnade hos kongregationen och det är också därför som ämbetsmän i Milwaukees ärkebiskopsstift sände fallet med fader Lawrence Murphy dit.

Det är berättigat att fråga sig hur Ratzingers kontor behandlade dessa ovanliga fall och det tycks att det gick pinsamt långsamt och ambivalent till i jämförelse med hur dylika anklagelser skulle behandlas idag. Dessutom var Ratzinger från 1981 och framöver en överordnad ämbetsman inom Vatikanen och har därför del i det sammanlagda misslyckandet i Rom att inte inse krisens storlek förrän mycket sent.

Att insinuera att Ratzinger var Vatikanens förgrundsman i fråga om de sexuella övergreppen under nästan 25 år och att ge honom skulden för den bristfälliga skötseln av varje fall som kom upp mellan 1981 och 2001, är däremot missledande. Före 2001 hade Ratzinger personligen inget att göra med de allra flesta fallen av sexuella övergrepp, ens med det lilla antalet som till slut hamnade i Rom.

2. Brevet som skrevs år 2001

I en del rapporter och kommentarer förekommer ett brev skrivet i maj 2001 från Ratzinger till världens biskopar med titeln De delictis gravioribus, och detta sägs vara den ”krutrök” som bevisar att Ratzinger önskade låta bli att rapportera prästers sexuella utnyttjanden företagna av präster till polisen eller andra civila myndigheter genom att befalla biskoparna att hålla det hemligt.

I detta brev sägs det att vissa allvarliga brott, vilka inkluderar sexuellt utnyttjande av minderårig, ska hänvisas till Troskongregationen och att de ”står under den påvliga sekretessen”. Vatikanen hävdar emellertid att denna sekretess endast gällde kyrkans interna disciplinära åtgärder, och att den inte var något som skulle hindra något från att rapportera fallen till polisen eller till de samhälleliga instanserna. Tekniskt sett har den rätt, för ingenstans i brevet från 2001 står det något om förbud eller om att rapportera de sexuella övergrepen till polisen eller till civila åklagare.

I själva verket var det få biskopar som behövde ett rättsligt påbud från Rom som befallde dem att inte tala offentligen om sexuellt missbruk. Det var helt enkelt kyrkans interna kultur på den tiden, vilket gör jakten på ”det rykande geväret” till något av ett villospår helt utan någon rim och reson. Att fastställa en kultur – en i vilken Vatikanen naturligtvis var lika mycket medbrottsling som vem som helst annan, men denna kultur var vida spridd och djupt rotad långt utanför Rom – är aldrig lika enkelt som att helt enkelt upphäva en lag och utfärda en annan.

Frånsett detta har vi här den springande punkten i Ratzingers brev av 2001: Långt ifrån att vara en del av problemet uppskattades detta brev på sin tid som en vattendelare som skulle göra det möjligt att nå fram till en lösning. Detta brev utgjorde en indikation på att man i Rom – faktiskt för första gången – hade kommit till insikt om vidden av problemet med sexuella övergrepp och det förpliktigade Vatikanen till att bli direkt involverad i det. Före detta motu proprio från 2001 och Ratzingers brev, förstod ingen att Rom tog på sig ansvaret för att reda upp krisen, från och med det ögonblicket var Troskongregationens roll den ledande.

I början av 2001 var Ratzinger tvungen att gå igen alla ärendena med präster som stod anklagade på ett trovärdigt sätt för sexuella övergrepp överallt i världen, vilket gav honom en blick för problemets omfång som praktiskt taget ingen annan inom den katolska kyrkan kan säga sig ha. I en artikel för en tid sedan beskrev jag den ”konversionserfarenhet” som  Ratzinger och personerna under honom genomgick efter 2001. Före detta framstod han som bara en av andra romerska kardinaler som vägrade att inse det hela. Efter denna erfarenhet av att gå igenom ärendena började han tala öppet om ”smutsen” som trängt in i kyrkan och hans personal ådagalade större energi när det gällde att beivra förövarna med  hjälp av den kanoniska lagen.

För dem som följt kyrkans svar på krisen betraktas därför Ratzingers brev från år 2001 som Vatikanens länge till betalning förfallna övertagande av ansvaret och början till en mycket mera aggressiv reaktion. Om denna reaktion är tillräcklig är förstås något som kan diskuteras men att betrakta Ratzingers brev från 2001 som det sista andetaget i gamla försök till mörkläggning och förnekande är att misstolka det.

3. Kanoniska domstolsförfaranden

Ratzingers högste chef, ansvarig för fallen med de sexuella övergreppen vid Troskongregationen, maltesaren monsignore Charles Scicluna, gav nyligen en intervju till en italienska katolsk tidning där han sade att av de mer än 3 000 fallen som så småningom hamnade i Rom var det bara 20 procent som blev föremål för fullständigt kanoniskt domstolsförfarande. I en del rapporter, bland annat torsdagens artikel i The New York Times, har denna siffra tagits som bevis för Vatikanens brist på handling.

Än en gång framstår detta faktum för dem som följt historien noga vara uttryck för exakt det motsatta förhållandet.

I juni år 2002, när de amerikanska biskoparna först föreslog Rom ett antal nya kanoniska normer, där kärnan var uppfattningen att ”gör ett slag och du är ute”, ville de ursprungligen undvika kanoniska domstolsförfaranden helt och hållet. De ville istället  att man skulle förlita sig på biskoparnas administrativa makt att permanent avskeda en präst från hans ämbete. Detta berodde på att deras erfarenhet av de romerska domstolarna under åren dessförinnan var att de var långsamma, tröga och att resultatet av vad de kom fram till ofta var osäkert.

Biskopar och experter hänvisade till det mest kända fallet, det med fader Anthony Cipolla i Pittsburgh, under den tid som Donald Wuerl, nuvarande ärkebiskopen av Washington, var den lokale biskopen. Wuerl hade avskedat Cipolla från hans prästtjänst år 1988 till följd av anklagelser om sexuellt utnyttjande. Cipolla överklagade beslutet i Rom där den Vatikanens högsta domstol dömde honom till att återuppta sin tjänst. Wuerl tog då själv fallet till Rom och fick så småningom igenom det han ville. Denna erfarenhet gav emellertid de amerikanska biskoparna intrycket att långdragna kanoniska domstolsförhandlingar inte var rätta sättet att behandla dessa fall.

När de nya amerikanska normerna nådde Rom mötte de motstånd just på grund av att man ansåg att alla förtjänar att höras i domstol – detta är ännu ett argument för kritikerna att Vatikanen bryr sig mera om de brottsliga prästernas rättigheter än om offren. En särskild kommission bestående av amerikanska biskopar och överordnade Vatikan-tjänstemän fick till en kompromiss genom vilken man kom överens om att Troskongregationen skulle gå igenom fallen det ena efter det andra och sedan besluta vilka som skulle sändas tillbaka för att bli föremål för fullständiga rättegångar.

Man var vid den tiden rädd för att kongregationen skulle insistera på rättegång i nästan varje fall, vilket skulle betyda att man förhalade rättvisans gång och en avslutning av ärendena för offren, nästan för obestämd tid. Till slut blev det emellertid så att bara 20 procent sändes tillbaka för rättegångar medan i de flesta fallen, dvs. 60 procent, biskoparna tilläts att vidta omedelbara administrativa åtgärder, eftersom beviset ansågs förkrossande.  

Det faktum att endast 20 procent av fallen blev föremål för fullständiga kanoniska domstolsförfaranden har hälsats som en försenad förståelse i Rom av behovet av att snabb och säker rättvisa skipas, och en seger för den mera aggressiva amerikanska infallsvinkeln till krisen. Emellertid måste man notera att kringgåendet av rättegångar har kritiserats av en del jurister, experter på kanonisk lag, som ett svek av de rättmätiga säkerhetsanordningarna i den kyrkliga lagen.

Att därför beskriva siffran 20 procent som ”brist på handling” kan för vem som helst som varit uppmärksam att följa krisen ganska ironiskt. Istället är det så att genom att låta 60 procent av fallen beslutas genom en biskops namnteckning har detta ofta tagits som bevis för Ratzinger och hans underordnades överdrivna och drakoniska (mycket stränga) handlingssätt.

Det är helt klart att vi med allt detta inte på något sätt vill framhålla att Benedikts behandling av krisen – varken i München, vid Troskongregationen eller som påve – på något sätt är exemplarisk.  Det är nödvändigt att en redogörelse ges världen, ifall denne påve – och kyrkan han leder – hoppas att gå framåt. För att denna analys skall göras konstruktiv – och inte bara underblåsas av polarisering och skapande av förvirring – är det viktigt att skilja på vad som är sant och vad som är osant.

20100326

(John Allen är National Catholic Reporters CR senior korrespondent.)

Ur National Catholic Reporter on-line