Den 21 november samlas 260 artister och konstnärer från hela världen i Sixtinska kapellet. En konsert skall framföras med blandad musik, sedan kommer påven att tala. För arrangemanget står ärkebiskop Gianfranco Ravasi, president i det Påvliga rådet för kultur. I ett pressmeddelande från den 10 september deklareras att detta sker till minne av en sådan sammankomst med påven Johannes Paulus II för tio år sedan och Paulus VI för 45 år sedan. Ärkebiskop Ravasi menar detta vara ett försök att uppmärksamma dem, som arbetar konstnärligt på de konstnärliga värden som kyrkan står för och att detta är en öppning till något nytt. Målet är, förklarade ärkebiskopen att

förnya vänskapen och dialogen mellan kyrkan och konstnärerna, och uppmuntra till nya fomer av samarbete.

Men det finns kritiker till evenemanget. De inbjudna artisterna representerar i många fall den postmoderna kulturen i dess från kristna värden mest emanciperade form. Katolska konstnärer saknas i stort sett i inbjudningslistan och man menar att det mera handlar om ett spektakel än ett seriöst försök att införa en kristen aspekt på sakral konst och arkitektur, såsom tron satt sin prägel på den stortartade europeiska konsthistorien, från medeltiden till modern tid.

Denna iakttagelse födde en idé hos några lekmän, konstvetaren och filologen Francesco Colafemmina och arkitekten Ciro Lomonte från Palermo, att uppmärksamma vad katolsk kristen konst och arkitektur i grunden kännetecknas av. Dessa har sedan bildad en understödskommitté bestående av bland andra konstprofessorn Enrico Maria Radaelli och Tysklands nu största författare, Martin Mosebach. Man uppsökte det Påvliga rådet för Kultur för att detta skulle stå som "fadder" för en appell till påven. Men det visade sig att texten inte föll presidenten i smaken. Då genomfördes projektet som ett rent lekmannainitiativ.

Appellen har till syfte att uppmärksamma de troende på den förstörelse av konstnärliga värden som sker världen över, men kanske framförallt i Europa med alla dess konstskatter. Kyrkor byggs om, interiörer förvandlas, inventarier försvinner. Nya kyrkor byggs utifrån sekulära arkitektritningar utan hänsyn till liturgiska och teologiska aspekter. Samma sak gäller inom såväl bildkonst som musik. Inte sällan används ren underhållningsmusik i den heliga mässan. Påven Benedikt XVI har uppmärksammat problemet ett flertal gånger under sitt pontifikat, men utan att det givit mycket gensvar.

Vi bör också fråga oss hur vi uppmärksammar de sakrala konstnärliga uttrycken i vårt eget stift. Katolska historiska föreningen har under åratal försökt uppmärksamma vårt katolska arv när det gäller inventarier och deras handhavande. Vi har idag fortfarande inget stiftsmuseum och förvaringen av föremålen är i sanning riskfylld. Mycket försvinner av ren obetänksamhet, allt från mässhakar till altare och fönster, och även betydande boksamlingar. Det saknas också ett katolskt stiftsbibliotek. Vi måste förstå att även om vissa ting idag inte bedöms ha värde, kan de imorgon vara ovärderliga. Detta visar inte minst det faktum att den äldre liturgin numera tilldrar sig mer och mer uppmärksamhet, den som bara för femton år sedan ansågs höra till de kyrkliga arkiven för gott.

Vi har ansett den sakrala konsten vara en viktig sak att verka för och står därför som deltagare i den kommitté som förordar appellen. Texten är inte lättlillgänglig, men den har ett viktigt ändamål. Den sätter in konsten i ett sammanhang av människa, tro och liturgi i förvissningen om att konsten är en viktig del av den eviga katekesen, av den evigt unga undervisningen om Gud som vi får genom Uppenbarelsen. Och ju mer vi lär känna Gud, desto mer lär vi känna oss själva.

Vi uppmanar alltså alla läsare att ta sig an appellen, och gärna skriva under genom att skicka ett mail med namn, yrke och bostadsort till appelloalpapa@gmail.com. Det är initiativtagarnas önskan att den skall tjäna som ett stort stöd för påven i hans strävanden att återväcka kärleken till den katolska sakrala konstens uttryck och framförallt - dess ursprung.

20091106