Det kraftspel som satts igång i syfte att ifrågasätta påvens ord är ett av de mest utmärkande dragen för den för vår tid så typiska livsåskådning som går under namnet sekularism. Det ser vi både av den lömska karaktär det antar och för den bullersamma uppbackningen av dem som anser sig ha något att vinna i den hätska och bittra polemiken.

 Den italienska biskopskonferensens

STÄNDIGA RÅD

Rom den 23 - 26 mars 2009

 INLEDNINGSTAL HÅLLET AV ORDFÖRANDEN, KARDINAL BAGNASCO

Kära vördade medbröder,

Vi har samlats här i den italienska biskopskonferensens ständiga råd, bara två månader efter det föregående mötet, och den största delen av de frågor vi redan då tog upp är fortfarande olösta. Därför har detta inledningstal, som är början till de vanliga gemensamma diskussionerna, som vi vet alltid är fruktbärande när det gäller det apostoliska arbetet, nästan tagit formen av en utveckling, eller rättare sagt en uppdatering, av den reflexion vi påbörjade vid det förra mötet.  

Det är sant att vi har fått uppleva en både vettlös och häftig kritik – både i Italien men framför allt i utlandet – av vår älskade påve Benedikt på grund av hans upphävning av exkommunikationen av de fyra biskoparna som monsignore Lefebvre vigde år 1988 samt fallet Williamson som helt oförutsett kom att lägga sig ovanpå denna händelse. Det goda som dessa båda händelser medfört nämnde vi redan vid vårt föregående möte. Ingen kunde emellertid ha trott att förföljelserna skulle fortgå, och på ett så ihärdigt och besvärande sätt, och sålunda resultera i en riktigt obehaglig situation. Vår påve har själv försökt sätta punkt för kritiken genom sitt beundransvärda brev av den 10 mars, som var adresserat till den katolska kyrkans alla biskopar.  Vi har inte för avsikt att gå tillbaka till dessa klumpiga beskyllningar som gång på gång kastats helt oförskyllt på vår Helige Fader. Det är istället mycket mera lämpligt att vi koncentrerar oss på ovannämnda brev som i och med att det är ett helt nytt dokument, plötsligt vunnit stort gillande överallt.

Det enorma intryck detta brev gjort beror till stor del på dess inre kraft som visar sig i hela texten och ur vart och ett av textens ord, även det bittraste av dem. Hans modfälldhet, som i vissa rader är verkligt oroväckande, över de senaste händelserna – men även över vissa tvivelaktiga  och ofta återkommande kyrkliga bruk – har som kontrast kommit att vår påves uppriktighet att framträda, denne påve som inte har något att dölja angående sina egna uppsåt och de konkreta motiveringarna till sina val, eller samstämmigheten i ett liv helt ägnat det mest tydliga tjänande av Kristi kyrka.  Därför är det inte svårt för oss att i påvens initiativ känna igen den Helige Andes handlande som avslöjar hjärtanas innersta önskningar och vet att dra bästa nytta även av de mest motiga och besvärliga situationer. Detta betyder naturligtvis inte att han önskar mildra strängheten i sitt omdöme som han kärleksfullt ger om händelser och ord som lett till en situation som inte borde ha skett och som kommit väl till pass för tolkningar som varit systematiskt alarmistiska och misstrogna mot hierarkin.

Men fast och äkta övertygelse anammar vi den uppmaning till den mest uppriktiga och öppna försoning till vilken påvens brev kallar den världsvida kyrkan. Och detta utesluter naturligtvis att ständigt och jämt vilja få påven att säga sådant som han tydligt och klart inte säger. Det är ett mycket diskutabelt sätt, ja till och med oförskämt, att på så sätt tro sig ha rätten att inta en annan position än den sant kyrkliga. Hur mycket bättre är det då inte att identifiera sig med den bästa traditionen inom vår katolska lära, som är att ställa sig på påvens sida, alltid och ovillkorligen stå på hans sida. Detta som å den ena sidan innebär att vi anpassar oss till den vårt ämbetes ännu större prioritet som är: ”Att föra människorna till Gud, till den Gud som talar i Bibeln” och ”och att ha de troendes enhet inför ögonen”. Detta är en prioritet som gäller alla, och som är upp till vars och ens eget ansvar. Och å den andra sidan kräver det att vi ständigt och intensivt ber för påven och med påven, även med hans egna intentioner. Det är just detta som hjälper oss att rena blicken vi har fästad på kyrkan, hon som utgör frälsningsmysteriet för världen.

I dessa dagar håller dessutom den Helige Fadern på att avsluta ett viktigt apostoliskt besök i Kamerun och Angola. Han har haft i syfte att ha hela den afrikanska kontinenten ”som horisont” (se Benedikt XVI, Hälsning vid ankomsten till Luanda den 20 mars 2009). Det rörde sig om en resa som företogs med stort engagemang och på samma gång stora förhoppningar. Lokalt hade de olika evenemangen och påvens utläggning av läroämbetet stor genklang, liksom de i oss har uppväckt en djup involvering och livlig rörelse. Därför kommer vi att återvända till betydelsen av denna vallfärdsresa som genast från början dominerades i västlänningarnas ögon av en polemik – över kondomer – som verkligen inte borde ha ägt rum.

I de afrikanska medierna uppväckte denna polemik inget intresse och om det inte varit för de internationella pressagenturernas fördomsfulla insisterande och för några europeiska politikers och övernationella organisationers deklarationer hade polemiken avstannat innan den började. Dessa politiker och organisationer borde inte genom den ansvarsfulla roll de spelar ha skyndat sig att göra en så ytlig och förhastat bedömande. Det var som om denna sensation man försökte frammana inte på något sätt lät sig störas av de konkreta problem som en dylik resa tjänar till att ta upp till behandling, särskilt under en dylik fas av akut ekonomisk kris som av representanterna för de mest inflytelserika institutionerna kräver en öppen mentalitet och en allomfattande vision. Emellertid kan vi inte undvika att konstatera att man under dylika omständigheter inte begränsade sig till ett enkelt avståndstagande, som står var och en fritt, utan saken blåstes upp till en total utfrysning som till och med är främmande för själva de världsliga lagarna.

Förlöjligandet och vulgariteten kan inte gå länge i det civila språkbruket, och olyckligtvis nog faller de tillbaka på den som uttalar dem. I själva verket kom den främsta bekräftelsen på att det påven sagt var riktigt från de personer, yrkesfolk, politiker och voluntärer – som arbetar inom områdena för hälsa och utbildning. Det handlar för dessa om att verka för en utbildning som sträcker sig utöver gängse ramar och som kan införlivas med afrikanernas mentalitet. Denna kan särskilt förverkligas genom att kvinnans roll förbättras i det afrikanska samhället. Framför allt är det nödvändigt att främja vård och hjälp genom att finansiera distributionen av mediciner och göra dem tillgängliga för alla. Såsom noterats är kyrkan, även den italienska, involverad med personer och resurser i denna typ av utveckling. Men vi ber även de styrande att bibehålla sina egna åtaganden och utföra dem genom att bortse från all typ av demagogi och neo-kolonialistiskt kontrolltänkande.  

Och medan vi uppmanar olika deltagare i samtalen att aldrig frångå ett respektfullt språk vilket är tecknet på ett civiliserat uppförande, skulle vi även vilja säga – helt kort men med all kraft – att vi inte accepterar att påven, i medierna eller annorstädes, görs till åtlöje eller skymfas. För alla dessa utgör han en moralisk auktoritet som denna resa endast har fått alla att ännu mera uppskatta. För katolikerna är han Petrus, som tar hjälp av fiskarens nät, fortsätter att förena världens folk i namn av vår Herre Jesus Kristus. Vi som i bävan och bön följt honom på denna pilgrimsfärd, skyndar oss nu att i tillgivenhet invänta hans lyckliga återkomst.

Det kraftspel som satts igång i syfte att ifrågasätta påvens ord är ett av de mest utmärkande dragen för den för vår tid så typiska livsåskådning som går under namnet sekularism. Det ser vi både av den lömska karaktär det antar och för den bullersamma uppbackningen av dem som anser sig ha något att vinna i den hätska och bittra polemiken. Och det är om detta jag idag skulle vilja säga några ord. Det tycks mig fakatiskt som om olika tecken tyder på att den kulturella övergångsperiod som vi befinner oss i mer och mer får karaktären av en rejäl vattenledare. Den som under tidigare perioder fruktade för kulturernas chock och trodde att en sådan sammanstötning skulle bero på olika religiösa uppfattningar, finner sig i våra dagar stå inför en helt annorlunda situation, inte nödvändigtvis svårare att beskriva. Det är huvudsakligen två kulturer som möts. Båda kan definieras genom användningen de gör av förnuftet. Om vi söker inom oss finner vi alltid i vårt inre ett svar på frågan om människans mening. Ur detta når vi sedan två, i många avseenden antitetiska, antropologiska visioner.

Å ena sidan har vi den kulturella vision som betraktar människan som något som skiljer sig från resten av naturen, som säger att hon gör det på grund av ett absolut värde, något som inte går att reducera till enbart materia, något kvalitetsmässigt annorlunda som är grunden till hennes särskilda värdighet och värde. Innan hon börjar handla på egen hand, bör människan med andra ord komma till insikt om att hon är en gåva som äger en egen identitet och en fast struktur inristad i själva sin varelse. Hon är en gåva som inte beror av henne själv, en gåva som föregår allt självbestämmande och det är detta faktum som gör henne till det hon är – en person, punkt och slut. Och utifrån detta ontologiskt givna faktum bör vi hela tiden hålla det objektiva faktum i minnet, att det är i livet självt som människan växer och hennes utveckling leds till sin fullbordan. Utifrån detta perspektiv är den mänskliga naturen – inom historiens rika flöde – en  på en gång fast axel och samtidigt ett riktmärke för den personliga friheten och dennas utövande. I människans själva verksamhet finner friheten på så sätt de objektiva referenserna till vilka val och uppföranden som är förenliga med dess äkta mänskliga karaktär.

Å andra sidan har en kultur genom vilken det mänskliga subjektet inte är något annat än en produkt av kosmos ständiga evolution. Även hennes kunskap om sig själv är underkastat denna uppfattning. Om hon är resultatet av en aldrig avslutad evolutionsprocess, kan människan aldrig ses som något mer än ett litet segment  i historien, fjärran från varje obruten ontologisk grund, lika för alla människor. En dylik uppfattning innebär naturligtvis att man även frånsäger människan några säkra etiska och universella normer. När individen sålunda reduceras till en tingest som slumpartat som flyter omkring i historien, finner den sig i allt väsentligt vara sin egen fånge men på samma gång ensam med sig själv. Och även om det är uppenbart att detta inte är rätta platsen att ens i allmänna ordalag hänvisa till frågan om evolutionen, om vilken det i själva verket nyligen talades i officiella sammanhang (jfr Den internationella konferensen som den 3-7 mars i år hölls vid det påvliga Gregoriana-universitetet om ”Biologisk evolution: fakta och teorier”) bör vi ändå på grund av det som tidigare sagts påminna om att det pågår en förbittrad och ensidig diskussion om det evolutionistiska paradigmet.  

Jämte dessa två antropologiska visioner och den dialektik som kännetecknar dem, finner vi en annorlunda föreställning om friheten. På grundval av en tusenårig reflexion och universell erfarenhet av den mänskliga friheten, anser man å ena sidan den mänskliga friheten för att vara en av de viktigaste normerna (för de kristna är den till på köpet en gåva av Gud Skaparen), men inte ett absolut och ensamt värde. Friheten måste alltid räkna med de andra värdena – liv, fred, rättvisa, solidaritet...  – allt det som på något sätt är det som föregår friheten och ger den dess substans, gör den till något sant som leder till människans väl. Detta förverkligar den enligt de särskilda vektorer som inifrån människan låter den få fullt utlopp för sin livskraft. Det samhälle som bygger på denna frihet är ett öppet och solidariskt samhälle. Att ta det som sin plikt att bry sig om nästan – särskilt om de svagaste, de mindre begåvade och de som inte är så framåt – är i ett sådant samhälle av största vikt, samtidigt som något helt naturligt.

Å andra sidan hävdar man här en individuell frihet som inte bara är ett värde bland andra utan det främsta värdet, ett värde fritt från varje annat samband. Under förevändning att friheten inte kan förneka sig själv , leder detta nödvändigtvis bort från personen. Om man ser på saken ur detta perspektiv tycks friheten undandra sig relationer. Den är en lag som står för sig själv, utanför varje relationssammanhang.  Individen blir till slut krossad under sin egen frihet och eftersom han tror sig vara helt och fullt herre över sig själv når han det tillstånd där han själv bestämmer allting och därmed ger han upp det som är själva principen för hans existens. Och han föreställer sig att hela hans längtan, som kanske i en del fall förväxlas med instinkten, är en rättighet som samhället bör erkänna som ett nödvändigt element i samhället. Om hans livsåskådning går åt detta hållet glider han oundvikligen bort bot en  nihilism i fråga om meningsfullhet och värderingar och denna leder i sin tur till en upplösning av människan och ett individualistiskt samhälle där orättvisan och våldet har sin givna plats. Istället för att gå mot en glad och triumferande nihilism, hon tror sig ju om att ha befriat själva friheten, har hon helt enkelt lurat sig själv och inte företagit den nödvändiga uppfostran av sin frihet.  

Den gudomliga allmakten uppmanar oss i denna stund att älska, trofast och med intelligens. Och denna stund vill vi tjäna med hela vår varelse. Det är emellertid nödvändigt att den kristna kommuniteten lämnar åt sidan naiva tankar och sådant som endast är grundat på den egna erfarenheten, improvisationer och referenser till sig själva, naivitet och empirism. Detta säger jag även till våra föreningar, våra rörelser och grupper. Vi bör alla istället åta oss den troendes ansvar, med empati och kompetent medverkan vara till för vår nästa, samt förstärka vår kapacitet för dialog och ingripande i de olika situationer livet bjuder. Till detta har vi bland annat en del kulturella och mediala instrument till vårt förfogande. Om vi betjänar oss av dem, kan detta inte annat än lända till nytta för oss sjäva.

Kardinal Angelo Bagnasco
Ordförande för den italienska biskopskonferensen

20090404

Övers.: NH