Så kom Josef och Maria fram till Betlehem. Kanske just i det ögonblicket förgyllde aftonsolen husen på kullarna, när Maria och Josef med sitt riddjur kom fram till den lilla staden efter att ha färdats genom vinodlingarna på de sluttande terrasserna. Antagligen begav de sig genast till värdshuset. Men det var redan fullsatt och staden var överfull av nyanlända resenärer. Den lilla familjen blev tvungna höra sig för i många hus, på många gator, men ingenstans kunde man ge dem husrum. Då återstod inget annat än att gå ut ur staden och bege sig till en grotta som Josef kände till och som brukade tjäna som stall för några husdjur. När de kom dit var de förbi av trötthet och gjorde sig i ordning för att vila och förberedelse för den stora händelsen, för Herrens födelse… De måste nöja sig med ett så enkelt tjäll, en plats där inget hade gjorts i ordning för dem, där allt andades armod och övergivenhet, medan där i staden som var full av ljus, i de välbyggda husen och i det stora slottet byggt av Herodes, tusentals människor mindre värdiga än de, fick logi och blev väl mottagna. De tillhör Davids hus, är avkomlingar till Hur och Maria, till Boas och Josafat, men man tar inte emot dem och tvingar dem att ta sin tillflykt till ett stall. Vilken gripande kontrast! Det var de som stod Gud närmast och ändå verkar det som om Gud själv har övergivit dem eller glömt bort dem. Han har gett skydd åt alla denna natt, endast för dem finns inget förberett, inte ens det allra nödvändigaste efter en lång resa och i en bister vinternatt. Det verkar som om Försynen av alla som kommit till Betlehem den dagen bara försummat dem.
Och hur bar de denna hårda prövning, Josef och Maria? Jo, med en inställning som var densamma som Frälsarens. Detta var den första skymfen och förödmjukelsen som Han fick lida här i världen. Världen vill inte veta av Honom, eftersom Han inte kommer så som man hade väntat. Och åt denna ringaktning fröjdar sig Frälsaren och vidarebefordrar sin glädje, sina tankar och känslor, åt sina föräldrar… När de lämnar staden och beger sig till grottan, så gör de det med så stort saktmod, tåligt och i kärlek, att bara Gud kunde upptäcka längst in i deras sinnen en skugga av ljuv melankoli. Detta var den andra gången som korset och Kalvarieberget kastade sin skugga på Jesus och Maria. Det var Messias första möte med sitt folk, med de sina, och de förkastade honom… Det var på detta sätt, med nattens ankomst, i mörkret runt Betlehem och ovetandes av världen … som Gud gjorde sin synliga ankomst till vår jord.
Där i den enkla grottan, vakar Josef och Maria i det svaga ljuset från en liten eld. De vakar med öppna hjärtan och i bön för världen. Så var det då och så är det än. Världen känner inte Gud, tänker inte på Honom. Därför är det viktigt att det finns utvalda själar som tjänar som förmedlare mellan himlen och jorden. Deras böner är vädjanden, deras önskningar påskyndar de gudomligas rådsluten. Det var det som Josef och Maria gjorde när de tillbringade natten i bön. Och liksom Maria med sina brinnande och kärleksfulla böner hade dragit Guds son ur den himmelske Faderns sköte, på samma sätt, med samma brinnande längtan hade hon dragit Honom ur sig själv för att ge Honom åt världen… Snart kommer Herren att vara hos oss och vi kommer att se Hans härlighet och majestät. Världens synd kommer att vara utplånad och Världens Frälsare kommer att härska över oss. Fiat! Fiat!
20091224
Från http://santabarbaradelareina.blogspot.com
Översättning från spanska: NH
