Födelsen är människans synliga inträde i världen och hennes inlemmande i människornas samhälle. Även när det handlar om en person om vilken man hoppas att han ska bli inflytelserik är födelsen och alla omständigheter runt den en stor händelse som väcker berättigad uppmärksamhet. De visar ju på hans personlighet, hans sätt att vara och utifrån vilken miljö han kommer att verka. Hur mycket större betydelse måste vi då inte tillskriva Frälsarens födelse och ankomst till världen!

Det sätt som Jesus kom till världen ger oss ämne till två slags meditationer, en över de yttre aspekterna och en över de inre. Bland de förstnämnda finner vi att Kristus kom till världen på den plats som det hade blivit förutspått att han skulle komma (Mika 5:2) (Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel.), och på den tidpunkt som nämnes i Daniels boks ”sjuttio veckor” (Dan 9:24 ff.) samt att det skulle ske i Betlehem, Davids stad (Mika 5:1). För det andra kommer han på det allra mest förtjusande sätt – som ett litet barn. Det gudomliga Barnet kommer omedvetet om våra synder och om det öde som människorna förbereder för honom. Inget står alltså mellan honom och oss som skulle kunna minska vår tillitsfulla glädje. För det tredje kommer Frälsaren i ett tillstånd av fattigdom, ödmjukhet och övergivelse. Han kommer i den yttersta fattigdom. Han saknar allt, bekvämlighet, njutning, vänner, han har inget alls av det som vanligtvis omger människorna och skänker dem behag. Det rör sig om en frivillig fattigdom, men det tycks som om den är ödesbestämd… Han kommer till världen utanför staden, vid midnattstid, och utan att någon vet om det. Hur viktigt var inte detta ögonblick för Israel och för hela mänskligheten, viktigt för att vi skulle få lära känna Gud och hans ära och härlighet! Och allt sker i den allra fullkomligaste tystnad. Det är endast Maria och Josef som bildar det mänskliga hovet för den gudomlige Konungen och Herren. Samt några djur, kylan och skuggorna, och det grova höet i krubban..

Och ändå – Kristi ankomst kunde inte vara mera ärorik, för Frälsarens ankomst till världen sätter världen i rörelse. Han är centrum för denna rörelse och den mest inflytelserika personen trots mörkret och ensligheten. Frälsarens födelse tycks omgiven av ett moln fyllt av skuggor och på samma gång av gnistor av ljus.

Om vi så går från de yttre omständigheterna till de inre för Jesu födelse, då kommer vi in i den nyfödda barnets gudomliga inre liv. Här finns det inget av svaghet eller omedvetenhet. Här finns det enbart styrka och kraftfullt liv. Det är ett underbart, dynamiskt, gudomligt liv. Denna lilla hand är Guds mäktiga högra hand som slungar blixten, håller jordgloben i sin hand och hanterar himlens och jordens tyglar. Denna lätta andning som vi hör är starkare än havets alla vågor, dessa läppar som ännu inte kan stamma fram några ord, dömer själarna i detta samma ögonblick. Och denna granskande blick ser in i det mest avlägsna hörnet av universum och från detta lilla hjärta bringar ett ständig offer av väldoft till Guds oändliga ära.

Det gudomliga Barnet tar synlig makt över denna jord, i namn av sin himmelske Fader som det lovprisar, för att här bygga sig ett hus och grunda ett rike vars härlighet alltid ska bestå. Och sedan riktar Frälsaren blicken mot sin moder. För första gången betraktar barnets mänskliga ögon Marias vackra och älskvärda ansikte och vid denna syn bildar dess läppar ett älskvärt leende, det sträcker armarna mot henne i sonlig kärlek. Sedan riktar det blicken på sin styvfar, den helige Josef, och på alla oss andra, skänker oss sina första tankar och sin tillgivenhet. Han har ju kommit till världen som Guds son för att frälsa oss och visa oss sin Fader i himlen. Han har faktiskt även småsyskon, men inte köttsliga sådana utan andliga. Det är vi som är dessa syskon. Han omfattar oss alla med sina tankar just i det ögonblick då han föds. Hur kär måste då inte Jesu födelse vara för oss, han som är Guds son som blivit människa.

Låt oss alltså förena vår lovprisning med de himmelska härskarornas och prisa Gud:

”Glória in altíssimis Deo, et in terra pax
homínibus bonae voluntátis”

(”Ära i höjden åt Gud, och på jorden fred åt dem som han har utvalt!”

God Jul 2014 önskar vi alla läsare av
KATOLSK OBSERVATÖR!