Är blandfamiljen verkligen den nya idealmodellen för familjen i framtiden? I varje fall passar den för den moderna människans laissez-faire-inställning.  Men vårt dille på självförverkligande kräver ett pris – och det betalar barnen

av Melanie Mühl

Alla är lyckliga. Vi har ju funnit ett nytt samhällsideal: Blandfamiljen (på engelska ”patchwork-family”). Ordet har en klang av kollo och bilderna vi ser i tidskrifterna visar glada människor som förmodas stå mitt i livet och lösa alla problem – även innan de uppstått. Deras motto är att livet är något som man ska ta lätt på. Deras namn är Demi Moore, Heidi Klum eller Boris Becker, de heter Christian och Bettina Wulff (det nya bundespresidentparet i Tyskland, ö.a.). De bor i Hollywood eller i Schloss Bellevue. De ropar uppmuntrande till oss och vinkar: Blandfamiljer är toppen!

”Vi kan inte helt enkelt återuppta livet som om inget hänt, när vi en gång lät det falla”, skrev författarinnan Marion Titze i en underbar text i litteraturtidskriften ”Sinn und Form”. I denna sats göms den enkla sanningen att vårt handlande alltid får följder. Följderna kan antingen bli oförargliga eller katastrofala. Säkert är emellertid att någon alltid måste betala priset.
I vår värld där inget är bindande är detta en motbjudande tanke. Till spelreglerna här att vi då och då kan låta vårt liv spolas bort som om det var en lerhydda under tropiska regn. Vi tror nämligen att vi har rätt till något bättre – ett bättre yrke, en bättre bostad, en partner som bättre förstår oss, inser vårt värde, ger oss stöd. Kärleken får i vår gottköpsaktiga lapptäcksidyll inte vara prosa, den måste vara poesi och familjen måste umgås så lättsamt med varandra som om livet var en ständig födelsedagsfest. ”Tills döden skiljer oss åt” har inte längre klangen av ett löfte utan uppfattas snarare som ett hot.   

De borde inte göra det så lätt för sig

I grund och botten betraktar vi vårt liv som om de handlar om ett kommersiellt företag. Målet är att vinna allt större framgång. Den viktigaste frågan är: Var kan jag få mest fördelar? Det finns en term för detta – termen är ”självförverkligande”. När det så kommer barn med i spelet blir detta system allt mer invecklat, och McKinsey-idén fungerar inte längre så bra.

Barnen blir offren i denna de vuxnas egotripp. Det bevisas av några enkla omständigheter som alla kanske inte förstår eller vill inse. Till exempel att skilsmässobarn själva skiljer sig dubbelt så ofta som icke-skilsmässobarn. Att de har större fallenhet för depression och schizofreni och oftare tenderar till kriminalitet. De har problem med att bygga upp närhet och att lita på andra människor. De vet inte hur det är att vara en del av en kärnfamilj för de har aldrig upplevt det. En skilsmässa är något självklart, det är inte längre något bestämt av ödet. För ett barn är det emellertid en tragedi. Det betyder dock inte att människor hos vilka kärleken har dött, som inte gör annat än för krig mot varandra, bör stanna hos varandra för barnens skull. Det betyder bara att de inte får göra det så lätt för sig. Vart tredje äktenskap slutar i skilsmässa och sällan ställs svåra frågor innan man beslutar sig. Istället klappar man varandra muntert på axeln. Läkare skriver i nödfall  ut medicin åt barnen och rekommenderar en passande terapi, så att seratoninbristen kommer i ordning igen. Detta så att deras koncentrationsförmåga stärks och de på nytt kan göra sitt bästa i skolan.

Förr i världen var skilsmässobarnen tvungna att leta efter andra skilsmässobarn

Det är inte längre som på nittonhundrasjuttio- och åttiotalen då skilsmässopapporna skamsna flydde från sina underhållningsplikter och begav sig till en annan del av landet för att bygga upp en ny existens. Det var generationen med papporna som bara dök upp på julen och födelsedagarna, ogärna betalade underhåll och inte kom till sina barns skolavslutningar.  På den tiden var skilsmässobarnen i skolan tvungna leta efter andra skilsmässobarn, de var så få. Nu är det mera troligt att de sitter bredvid varandra och utgör en stor del av klassen.

Fäderna är annorlunda idag. Även för dem har ett nytt ord myntats: de kallas ”de nya fäderna”. De tar pappaledigt, byter blöja på babyn och vet i vilken kökslåda tårtspaden finns. Efter en skilsmässa förblir de i en vänskaplig relation med sina ex-fruar. Båda föräldrarna är med om att bestämma över barnens skolgång och tillbringar veckoslut och semestrar med familjen. På så sätt lär barnen att känna den nya partnern och dennes/dennas barn. Det är mera värdefullt att ha många relationer än bara få, säger psykologerna. Det är ”kvalitetstiden” som räknas. Slutligen har vi skapat oss en infrastruktur där vi berömmer oss om att alltid ha gott samvete – men därigenom har vi lurat oss själva. Redan vid nästa generation faller nämligen korthuset samman. 

”Gemensam vårdnad är en bluff“

Påståendet att det också finns goda skilsmässor är absurt. Den som tror på det borde läsa boken ”Between two worlds: The inner lives of children of divorce” av sociologen  Elizabeth Marquardt. Den grundinställning som vi förmedlar till våra barn när vi skiljer oss från deras andra förälder har egentligen inte förändrats sedan sjuttio- och åttiotalen. Skilsmässobarn växer upp med vissheten om alltings instabilitet. I varje ögonblick kan allt vändas upp och ner. Det är en chock. Med detta förlorar de sitt ursprungliga förtroende för världen. Tryggheten får sig en reva och kan inte lappas ihop igen och därför kommer en del av dem att alltid känna sig ensam. Kanske är detta det djupaste såret som erfarenheten av att tidigt bli övergiven kvarlämnar.

I den storartade filmen ”The Squid and the Whale” av Noah Baumbach finns det en scen där paret Berkman meddelar sina söner Walt och Frank att de tänker skiljas. Egentligen kommer nästan inget att förändras, säger de, det blir bara så att de två pojkarna i framtiden kommer att tillbringa halva veckan hos mamman och den andra halvan hos pappan.  Eftersom veckan har sju och inte åtta dagar, träder torsdagsregeln in, som säger att pappan har barnen tisdagar, onsdagar, lördagar samt varannan torsdag. Den övriga tiden har de mamman för sig själva. En tid därefter träffar Walt en vän vars föräldrar också de är skilda och han pendlar mellan dem. Han vet redan vad som väntar Walt och Frank: ”Gemensam vårdnadsrätt är en bluff”, säger han.

Gemensam vårdnadsrätt är värdefull. Beslutet som nyligen togs av tyska högsta domstolen att vårdnadsrätten för ogifta föräldrar i framtiden inte automatiskt kommer att ges åt modern är det också. Det sorgliga är bara att det behövt komma till detta.

I familjen frågar man efter skälen men blir inte ifrågasatt

Innan vi i en nära framtid kommer att tala om familjen som något från en svunnen tid, låt oss bara erinra oss vad en familj betyder. Att ha en familj betyder att ha en tillhörighet, ett hemland. Det är det som en familj bör betyda. Den är den skyddade plats där vi som barn växer in i livet tillsammans med våra föräldrar och syskon och där våra individuella särdrag utvecklas. Vi iakttar hur förhållandet mellan våra föräldrar fungerar och speglar oss själva i det. Visserligen förundrar vi oss över hur pappan kan stå ut med mamman, och tvärtom. På samma gång ser vi att de trots allt gör det. När de bråkar är det inte något som skakar grundvalarna. Så klart vill man ofta springa därifrån, eftersom allt är så trångt, tryckande och ibland ger en känslan av klaustrofobi. Så är det med nästan allting som man har i sin närhet, ibland älskar man det, ibland hatar man det.

I bästa fall är familjen en borg med skyddsvallar, utifrån ointaglig, inuti med försvurna medlemmar. Som vuxna kan vi fly dit och söka tröst eller finna minnen, allt enligt vad det är vi behöver. Den betyder säkerhet, trygghet och solidaritet. Man frågar varandra om skälet till varför man gör på det ena eller det andra sättet, men man ifrågasätter det inte. Familjen är en helt, medan blandfamiljen sönderfaller i olika delar, som visserligen har ett visst samband med varandra, men som är löst sammanfogade och hotar att lätt gå isär. Ingen kan bestrida att man även i en blandfamilj kan finna lyckan. Men en sådan familj är inte från början den bästa lösningen.   

Sedan kommer alla samman och träffas på en plats

Frågan om mamman är sympatisk eller osympatisk ställer inte ett barn. Frågan om pappans nya väninna är trevlig, den ställer sig barnet i en blandfamilj däremot. Blandfamiljen tvingar barnen att underställa sina känslor en tidsplan. Det gör inte familjen. Thomas Hettche skriver i sin bok ”Die Liebe der Väter” (Pappornas känslor) så här: ”Det är kvinnor som vuxit upp utan pappor som alltid mest har imponerat på mig, eftersom de tycks mig äga ett klart och förnuftigt sinne, man märker att de varit tvungna att själva tillägna sig de frånvarande fädernas rationalitet.” De har blivit tvungna att alltför tidigt uppfostras till saklig nykterhet, till rationalisering av känslorna.

Det dröjer en tid innan ritualer blir grundmurade i en familj. Rätt som det är uppfattas vissa saker inom familjen som självklara. Till jul äter man alltid skinka och på julgranens grenar hänger jultomtar av ull. En gång om året träffas alla och man äter ärtsoppa. Då kommer alla samman och flera generationer möts, man tänker på sin egen historia och barndomen ses i ett skimmer. Om man berättar för ett blandfamiljsbarn om detta tänker han kanske på franska filmer om storfamiljers semestrar. Något annat kan han eller hon inte föreställa sig. I en familj känner man sig som del av ett koordinationssystem bestående av föräldrar och mor- och farföräldrar, syskon och barnbarn, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Man sitter bland alla dessa människor och tänker kanske på hur det blir inom tio år, tjugo eller trettio. Och det tycks en inte vara en alls så dålig framtidsutsikt.

20100831

Melanie Mühl har studerat germanistik och journalistik i Karlsruhe. Hon är idag verksam vid redaktionen hos Frankfurter Allgemeine Zeitung.

Övers. NH