Kardinal Walter Kasper hänvisade nyligen till den ortodoxa kyrkans bruk för omgifta katoliker i samband med sitt förslag att skilda och omgifta katoliker skulle ges tillåtelse att ta emot kommunion.

Men kan det vara så att han inte uppmärksammat att medlemmar av den ortodoxa kyrkan alls inte tar emot kommunion i riten för omgifta personer. Helt enkelt därför att den bysantinska vigselriten inte omfattar kommunion utan att de ortodoxt kristna där helt enkelt delar en bägare med vin, ett vin som inte konsekrerats.

En annan vanlig missuppfattning bland katoliker är att medlemmar av den ortodoxa kyrkan tillåter omgifte, dvs. även skulle tillåta skilsmässa från den första makan eller maken.

Detta är emellertid inte helt med sanningen överensstämmande, för det handlar inte om något som tillhör en modern rättslig institution. Den ortodoxa kyrkan är villig att tolerera ett andra äktenskap hos personer vars äktenskapliga band upplösts av kyrkan, inte av staten, och detta på grundval av den makt Jesus har givit kyrkan att ”binda och lösa”, att ge en andra möjlighet för den förfördelade parten i vissa fall (särskilt vid fall av otrohet, men även i förlängningen av detta om det äktenskapliga bandet inte längre gör skäl för namnet). Ett tredje äktenskap är även möjligt även om det inte uppmuntras. Och märk väl att det endast är den oskyldiga parten som kan ges tillåtelse att gifta om sig.

Den andra och tredje vigsleln firas på annat sätt än den första i den ortodoxa kyrkan, nämligen med en rit som går under benämningen ”botens rit”. Eftersom man förr i tiden vid den andra vigseln underlät att kröna makarna – en akt som den ortodoxa teologin ser som det viktigaste ögonblicket i vigseln – är det andra äktenskapet inte ett riktigt sakrament, utan för att använda en latinsk term, endast ”sakramentalt”, som har som syfte att låta de nygifta se på sin förening som något helt och fullt accepterat av den kyrkliga församlingen. Den underordnade vigselceremonin tillämpas även när det rör sig om makar som ingått i änkeståndet.

Det andra äktenskapets icke-sakramentala karaktär finner uttryck i att den eukaristiska kommunionen försvunnit ur bysantinska vigselceremonier och ersatts av en bägare som symboliserar ett liv tillsammans. Detta verkar vara ett försök att ”av-sakramentalisera” äktenskapet, kanske på grund av den förlägenhet det andra och tredje äktenskapet förde med sig på grund av att de utgjorde ett undantag från äktenskapets oupplöslighet som gör det förenligt med det eukaristiska offrets enhetliga karaktär.

Den ortodoxe teologen Alexander Schmemann skrev att det är just bägaren som lyfts upp som en symbol för det delade livet vilket visar äktenskapets sakrala karaktär ”desakramentaliseras”, reducerar det till en naturlig form av lycka. I det förflutna uppnåddes detta stadium genom kommunionen, deltagandet i eukaristin, den slutgiltiga befästelsen av äktenskapets fullbordan i Kristus. Kristus måste bli den innersta naturen i ett liv tillsammans.” Hur skulle denna ”innersta natur” bevaras?

Detta är det som ligger bakom katolikernas ”hopblandning” och förvirring på detta område och beror på ett otillräckligt eller obefintligt hänsynstagande till läran vilket lett till uppfattningen, eller rättare sagt irrläran, att en mässa utan kommunion inte är giltig. Hela detta bekymmer rörande kommunion för skilda och omgifta bygger på detta missförstånd och innebär att man inte förstår den ortodoxa kyrkans synsätt och bruk.

För omkring tio år sedan när jag förberedde en synod om eukaristin vid vilken jag sedan deltog som en expert år 2005 framlades denna ”åsikt” av kardinal Cláudio Hummes, medlem vid synodens sekretariats råd. På uppmaning av kardinal Jan Peter Schotte, som var generalsekreterare vid den tiden, blev jag tvungen påminna Hummes om att katekumener och botgörare – inkluderande de två gånger gifta – deltog på olika nivåer i mässfirandet eller delar av det, och detta trots att de inte tog emot kommunion.

Denna felaktiga ”uppfattning” är vida spridd idag bland präster och troende varför, så som Joseph Ratzinger observerat, ” det är viktigt att på nytt inse att det eukaristiska firandet inte saknar värde för dem som inte tar emot kommunion. [. . .] Eftersom eukaristin inte är en rituell bankett utan kyrkans gemensamma bön där Herren ber med oss och deltar med oss, förblir den en dyrbar och stor gåva, även om vi är oförmögna att ta emot kommunion. [!] Om vi bara kunde förstå detta och se på eukaristin på ett riktigt sätt skulle många pastorala problem, till exempel hur prästen ska svara de skilda och omgifta församlingsmedlemmarna, automatiskt förlora sin besvärande tyngd.

Det vi beskrivit här ovan är konsekvensen av divergensen, ja t.o.m. motsättningen mot, mellan lära och liturgi. Aposteln Paulus bad dem som önskade ta emot kommunion att undersöka så att de inte åt och drack sin egen fördömelse (1 Kor 11:29, ordagrant: Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig, ö.a.) Det betyder: ”De som vill att kristendomen enbart ska vara en glädjefull kungörelse, där inte det inte får finnas något hot om dom, den förvränger den.”

Vi kan fråga oss hur det har kunnat gå så långt. Olika skribenter under den senaste halvan av förra århundradet har understött den teori – så som Ratzinger påminner sig – att ”eukaristin mer eller mindre har att göra med den de måltider som Jesus åt med syndare. [. . .] Men av detta följer blir tanken att eukaristin inte har något att göra med fornkyrkans bruk”. Fastän Paulus skyddar kommunionen från att missbrukas när han säger (1 Kor 16:22): Om någon inte älskar Herren: förbannelse över honom. Marana ta.’ så önskar företrädare för förut nämnda teori att ”eftersom eukaristins essens är ”att den ges till alla utan undantag eller utan något villkor, [. . .] till och med till syndare, och även till icke-troende.” 

Nej, Ratzinger skriver: allt sedan sitt ursprung har eukaristin inte förståtts vara en måltid med syndare utan med de försonade: ”Alltifrån början fanns det väl definierade villkor även för mottagandet av eukaristin [. . .] och det var på detta sätt som kyrkan byggdes.”

Eukaristin förblir därför ”de försonades bankett”, och det är något som den bysantinska liturgin kommer ihåg vid ögonblicket då kommunion mottages med sin inbjudan ”Sancta sanctis", heliga ting för de heliga.

Trots detta ser vi hur uppfattningen att mässan inte är giltig utan kommunion fortsätter att påverka dagens liturgi.

20140715

Monsignore Nicola Bux är präst i Baris ärkebiskopsstift och står i sitt tänkande påven em. Benedikt XVI nära. Han har varit rådgivare för den institution i Vatikanen som ansvarar för de påvliga ceremonierna. Han är en erfaren liturgist, specialist i den bysantinska riten. Här ses han i livligt sampråk med red. över en artikel publicerad i KATOLSK OBSERVATÖR. Rom 2011.

Övers. NH