Jag kommer att dela upp min reflexion i två delar. I den första kommer jag att försöka visa på den äktenskapliga institutionens stora moraliska värde. Inte bara äktenskapets sakrament men den äktenskapliga institutionen som sådan. Detta mitt tal är alltså något som vänder sig till alla, troende såväl som icke-troende.

I den andra kommer jag att försöka visa vilket ämne idag i Västvärlden som är det sanna tvisteämnet när man diskuterar äktenskapet.

Jag kommer att avsluta med några allmänna reflexioner i vilka jag pekar på de grundläggande kriterierna som bör ge oss inspiration när vi vill framhålla och försvara äktenskapet och dess värdighet.

1. DET GODA SOM ÄKTENSKAPET FÖR MED SIG

Denna den första delen i utläggningen av mina tankar grundar sig på läsning och tolkning av en fundamental och ursprunglig mänsklig erfarenhet. Denna erfarenhet kan enkelt beskrivas så här: Mänskligheten består av män och kvinnor. Det goda som vi finner i äktenskapets väsen, den intima dyrbarheten, ryms helt och hållet inom detta enkla faktum: människan förverkligar sig själv på två olika sätt, på det sätt som vi kallar manligt och på det sätt som hör kvinnan till.

Detta faktum måste läsas och tolkas noga för att upptäcka den inneboende sanningen (logos, skulle de gamla grekerna säga) och den därav följande betydelsen.

Det är en tolkning som kan göras med utgångspunkt i de mest elementära tingen. Den sexuella dimorfismen (dubbelformigheten) är en särskild underavdelning inom en allmän biologisk lag, den är själva det uttryckssätt genom vilket arterna som ingår i de levande varelsernas stege förnyar sig. Så gör djuren och så gör även människorna.

Men den elementära tolkningen av sexualiteten kan också innebära att man vägrar att erkänna naturens orubblighet. I dagligt bruk är konsekvensen av detta att man inte principiellt ser sig i stånd att utesluta att de naturliga fortplantningsprocesserna kan utbytas mot konstgjorda sådana. Både de ena och de andra är i själva verket neutrala, indifferenta sätt att se på dem, anser man.

En annan tolkning är den som vi kan kalla ”den kulturella” som säger att den sexuella dimorfismen är en uteslutande kulturell produkt, den är kulturens verk utan någon som helst grund i människans natur. Om man ser på saken på det sättet så följer av detta att det blir omöjligt att bedöma olika sexuella kulturer ur etisk synvinkel. Utövandet av dem kan då inte institutionaliseras så att en anses bättre än en annan. Det äktenskapliga heterosexuella institutionaliserandet kan då inte anses ha större värde än det homosexuella.

När vi ser på dessa två synsätt mera på djupet då upptäcker vi att både den biologiska tolkningen och den kulturella äger en grundläggande förutsättning gemensamt. Denna är att människan rent konkret inte kan anses äga en inneboende godhet, att det principiellt inte går att skilja ett sant uttryck för den mänskliga subjektiviteten från ett falskt. Med ett ord – det existerar alltså inte en sanning som handlar om människans godhet utan den är endast det som samhället anser den vara: consensus facit verum, (ung. det som de flesta anser är det som utgör sanningen).

Det ovan sagda måste vi ha i minnet i det som följer och det skulle förtjäna en grundligare utredning, men jag måste återvända till vårt ämne.

Båda de tidigare nämnda tolkningarna måste bedömas i ljuset av den erfarenhet som var och en gör av sig själv. Var och en är själv vittne till sig själv och till syvende och sist måste varje förklaring av vad människan är konfronteras med ett dylikt personligt vittnesbörd. Nu skulle jag helt enkelt vilja hjälpa er att själva lyssna på ert eget personliga vittnesbörd. För att inte bli alltför långrandig ger jag bara några antydningar. Det jag ber er om är alltså att lyssna på vad ni säger till er själva i detta ämne! Mannen som befinner sig inför kvinnan och kvinnan inför mannen ser i henne/honom en ”annan som är som han/hon själv”, dvs. en åtskillnad (”det är en annan jag har framför mig”) och likhet (”denne andre är samtidigt en som är som man själv”). Detta är en erfarenhet som människan inte upplever när hon befinner sig inför tingen eller djuren, jag är där ”en annan” men jag är inte ”densamme”. Och ännu mindre när hon befinner sig inför Gud, Gud som är den som är absolut ”Den Andre”.

Denna uppfattning av den egna identiteten är den främsta anledningen till människans sociala natur. Den är den källa ur vilken det mänskliga samlivet väller upp. Erfarenheten av att den egna mänskligheten är begränsad till ens egen maskulina eller feminina ”form” och det är den som ger upphov till en ”kommunion” (gemenskap) med den andre/andra. I denna kommunion förverkligar och uttrycker sig människan helt och fullt. Detta utgör den springande punkten i hela vår reflektion.

Det finns ett samband mellan man och kvinna som består i att de har del i samma mänskliga natur. Det finns en verklig, en naturlig, skillnad i förverkligandet av denna samma mänskliga natur. Mänskligheten i sin fullkomliga sanning och godhet består i bevarandet av denna skillnad som finns mellan mannen och kvinnan.

Jag vill understryka att det rör sig om en gemenskap önskad av naturen, det handlar om att erkänna den andre/andra i hans/hennes väsen skapat av naturen. Om gemenskapen vore enbart av andlig art och ägde rum enbart genom att man deltar i samma rationalism, förnuftiga sätt att tänka, då skulle den sociala varelsen, människan, alltid vara utsatt för lockelsen att endast skapa denna gemenskap med personer som vi anser utmärka sig för största det måttet av förnuft och rationellt tänkande. Och vi vet att under historiens gång har det varit framför allt kvinnor och barn som man ofta vägrat att se som fullvärdiga medlemmar av samhället, just på grund av denna falska samhälleliga argumentation, att de på grund av sin ställning i samhället (i gamla tider) skulle vara ”mindre vetande”.

Den ursprungliga ”diversiteten” består i kvinnan så som hon står inför mannen och mannen så som han står inför kvinnan. Och därför är erkännandet av denna skillnad inte i första hand erkännandet av den mänskliga sexualitetens diversitet. Människan i samhället löper alltid risken att uttrycka en orättvis diskriminering. Just för att hela det mänskliga finns närvarande i det särskilda, i det faktum att var och en är ”annorlunda”, förverkligas människans fullhet när deras enhet bekräftas och blir till.

Mannen är för kvinnan och kvinnan är för mannen möjligheten till denna fulla enhet. Bara man och kvinna tillsammans kan nämligen uttrycka den mänskliga varelsens hela sanning.

Det inneboende värdet i den äktenskapliga institutionen består i exakt detta: Att det i förhållandet mellan man och kvinna uttrycker och förverkligar det mänskliga i sin helhet. Detta är något outsägligt dyrbart och som inte vi inte återfinner i någon annan samhällelig relation.

Vi vidrör här ett grundläggande drag i den mänskliga ömsesidigheten och hur man skall förstå denna. Jag vill nu försöka brodera vidare på samma sak. Jag gör det helt kort även om jag därmed riskerar förenkling.

I allra första början, i ”själva principen”, för det mänskliga livet fanns inte enheter som var var och en var innestängda i sig själva. Det fanns en dualitet, en relation och denna relation var den som fanns mellan mannen och kvinnan. Den ursprungliga mänskliga förutsättningen är inte den egna identiteten utan förhållandet som råder mellan två människor av olika kön. Denna ”bild” för vad ett möte är, är inte ett kontrakt mellan två individer som står främmande för varandra, det är mötet i kärlek mellan två olika slags människor som kompletterar varandra: mannen och kvinnan. Detta djupa sätt att se på den mänskliga verkligheten har vi nyligen fått oss förklarad av vår påve i encyklikan Deus caritas est.

Men det är inte allt. Om vi tänker närmre på saken ser vi att äktenskapet återspeglar hela den samhälleliga dialektiken och att denna har sitt ursprung där. Denna dialektik består i förverkligandet av en gemenskap i vilken mångfalden bekräftas utan att fördenskull ge upphov till söndringar och i vilken en enhet skapas utan att man diskriminerar någon. Den sociala människan är inte en ”abstrakt universell varelse” utan en ”konkret universell varelse”. Ursprunget till detta ser vi i den äktenskapliga relationen. Den är arketypen för varje samhällelig relation. Redan de gamla romarna sade: ”Det är i de äkta makarna som vi först och främst finner samhället.” (prima societas in coniugio).

2. DEN NUVARANDE DISPYTEN

Det råder inget tvivel om att den klara uppfattningen av de sanna värdena, och därmed även av äktenskapets eget dyrbara värde, i våra dagar håller på att fördunklas. Det som jag uppfattar som den mest typiska händelsen som visar på en sådan medveten mörkerläggning är att det Europeiska Parlamentet den 18 januari 2006 röstade fram en resolution som ville jämställa homosexuella par med par som utgörs av en man och en kvinna (468 röster för, 149 emot och 41 som avstod). Resolutionen vill också fördöma de stater och länder som motsäger sig erkännandet av homosexuella par och anklaga dessa för homofobi.

Detta är något som aldrig tidigare förekommit i mänsklighetens historia. Den homosexuella relationen har alltid på olika håll bedömts med utgångspunkt i det personliga uppförandet. Men problemet som vi här vill tala om ligger inte i detta. Det är det följande: Om vi går med på denna begäran, vad riskerar vi då?

Jag vill besvara frågan på följande sätt: Begäran att juridiskt jämställa äktenskap, de facto-förening och homosexuellt samboende är den punkt dit man kommer då man vill tillåta en falsk uppfattning av sekulariseringen. En kort beskrivning av hur de som tycker så kommit fram till denna uppfattning följer här:

Varje uttryck för den egna sexualiteten har lika stor rätt att praktiseras. Detta uttalande är tillämpningen av en grundläggande princip i vårt liberala samhälle, principen om autonomi, rätten att bestämma över sig själv. Den enda begränsningen i förverkligandet av den egna uppfattningen av sexualiteten gäller när man våldför sig på en tredje persons rätt, dvs. när förverkligandet sker i form av pedofili och våldtäkt.

Inget bruk av den egna sexualiteten bör av lagen behandlas som att den skulle vara mera eller mindre värd än en annan. Ifall man gjorde det skulle det nämligen i praktiken innebära att man ej bekände sig till den demokratiska ideologin utan till en ideologi där en del människor betraktas som bättre eller sämre än andra. Om vi ändå hävdar det stöter vi alltså emot en annan grundprincip för vårt liberala samhälle: Jämlikhetsprincipen.

Om vi alltså vill bevara de två stöttepelarna för vårt västliga samhälle, autonomi och jämlikhet, så bör äktenskapet såväl som andra former för förverkligandet av den egna sexualiteten ges exakt samma behandling av lagstiftningen.

I teorin har den civila lagstiftningen när den har att göra med uttryck för samhälleligt liv fem olika möjligheter: att bestraffa, tolerera, ignorera, respektera eller dela dem. Vi utelämnar de två första eftersom de inte har något att göra med vårt ämne. Eftersom samhället inte kan fungera om man inte respekterar och delar aktningen för den äktenskapliga institutionen, så föreslår man att den civila lagstiftningen skall ha en identiskt likadan respekt och aktning för de andra sätten att uttrycka sin sexualitet på. Det är viktigt att observera att jämlikheten i fråga om respekt och delande även kräver jämlikhet i fråga om fördelning av de allmänna resurserna till dessa institutioner.

Tyvärr har jag här inte möjlighet att utveckla mina tankar ytterligare om detta sätt att resonera. Jag begränsar mig därför till att säga att radikaliseringen av begreppet ”sekularisering” som vi här talar bygger på två hypoteser, två bakomliggande föreställningar.

Den första hypotesen är att ingen uppfattning om det goda livet är sann i motsats till sin motsats. Det är omöjligt att bedöma en uppfattning om vad det goda livet är som sann och en annan uppfattning som falsk, eftersom de alltid helt enkelt uttrycker subjektivt motiverade åsikter och preferenser som därför kan vara föremål för revidering. Företrädarna för denna teori talar därför aldrig om ”det goda” eller ”det goda livet” utan om ” uppfattningar av det goda livet”, ” uppfattningar av sexualiteten”, och vill med detta ange att det nödvändigtvis finns en mångfald när det gäller det som är subjektivt (även om det inte alltid behöver vara fallet). Kort och gott säger man sålunda antingen att det inte existerar en sanning om en person eller om samhället (etisk relativism) eller att denna inte kan med förnuftets hjälp beskrivas och bevisas (etisk agnosticism).

Den naturliga följden av denna första hypotes blir då att ett beslut (rättsligt, administrativt) som gynnar en uppfattning framför en annan nödvändigtvis innebär orättvis partiskhet och förgripande på individens självbestämmanderätt. Följden blir då att man jämställer äktenskapet, homosexuella parförhållanden och samboende mellan homosexuella personer.

Den andra hypotesen är att man anser det vara möjligt att organisera det gemensamma livet genom att avstå från de olika uppfattningarna om det goda livet. Detta kan ske genom förslag som kan delas av alla eftersom de är försvarliga och också genom förslag som inte är enbart formella eller berör lagstiftningen. Konceptet "rättvisa” är just en sådan term som vill tjäna till att organisera människans liv i samhället. Det rättvisa livet (i samhället) är ett liv som levs i enlighet med detta koncept. Därför måste varje ”fragment” som den äktenskapliga konstruktionen är uppbyggd av – parförhållandet, föräldraskap – i sin tur bestå av ”andra fragment” som står fria i förhållande till en särskild uppfattning av sexualiteten. Det finns inte längre ”äkta makar” utan bara ”partner”, inte längre ”fäder och mödrar” utan bara ”förälder A – förälder B”. Till relationens själva egenskaper bör begreppet ”neutralitet” tillföras.

Nu vill jag helt kort besvara frågan jag ställde: Vad är det vi riskerar genom denna lagstiftning? Jo, vi riskerar en aldrig tidigare upplevd kris inom den äktenskapliga institutionen som kommer att följas av att vi bygger upp ett samhälle som består av människor som är främlingar till varandra. Babels torn blir för var dag som går alltmer sinnebilden för våra nya samhälleliga konstruktioner.

Även om dessa nya synsätt ännu inte införlivats i det juridiska väsendet, så är den civila lagens påverkan på utbildningen redan ett faktum. Detta bidrar ofta till att skapa det etos och de övertygelser som allmänheten hyser. Detta är särskilt sant när det gäller äktenskapets institution.

Den nya lagen kan bidra till att omskapa den äktenskapliga gemenskapen till ett slags sexuell och känslomässig gemenskap vars individuella medlemmar är fria att ansluta sig, men vars definiering inte är en exklusiv rättighet för dem som ingår äktenskap utan kan formuleras och omformuleras efter behag. Av detta följer att lagen genom att jämställa olika företeelser på det tidigare angivna sättet kan fastställa att det traditionella äktenskapet endast är resultatet av en social konvention och att äktenskapet därför kan förverkligas på så sätt som de individuella parterna själva önskar.

Kommer inte resultatet av denna juridiska ”sortering” att i det långa loppet bidra till att äktenskapet och andra former av samlevnad i allmänhetens etiska uppfattning kommer att jämställas och få samma erkännande? Resultatet blir att de olika företeelserna kommer att bygga på en vision om människan som inte längre gynnar monogamin.

Dåvarande kardinal Ratzinger skrev: ”På samma gång som monogamin representerar den enda giltiga formen för äktenskapet är den inte tillgänglig för individen. Det monogama sättet att leva kräver en kultur som erkänner det och som får stöd av den allmänna opinionen och institutionerna.”

Det är uppenbart att Ratzinger inte ville säga att människan i vilket som helt juridiskt sammanhang inte kan förstå och välja äktenskapet. Han anser att äktenskapet är en så ”fragil” institution att den måste få stöd av lagstiftningen och institutionerna. Att den allmänna opinionen orienteras i rätt riktning är viktigt för försvaret av äktenskapet. Min tes är att sammanställningen av äktenskap, heterosexuella samboförhållanden och homosexuella parförhållanden gör att det heterosexuella äktenskapet mister detta försvar och att detta måste leda till att försvagning av äktenskapet i allmänhetens ögon.

Men det finns något som är ännu allvarligare i detta scenario. Jag skulle vilja uttrycka det så här: Om vi förnekar att de samhälleliga relationerna kan ha kvalitativt olika värden och om vi mäter relationens kvalitet enbart genom hur stort mått av autonomi den innehåller, då bestämmer vi den samhälleliga människans relationer, inte bara människan i sin egenskap av äktenskaplig partner, på så sätt att de helt enkelt uttrycker vars och ens egoism i opposition till de andras. Vi får en samexistens som är en förhandlingssak mellan främlingar. Jag har tyvärr inte tid att här ytterligare utlägga mina tankar i detta ämne.

3. SLUTSATS: vikten av utbildning

Jag vill avsluta med två reflexioner. Den första är att människan är och alltid har varit fascinerad av skönhet och helighet. Vad är då helighet om inte själva ljuset som strålar ut från sanningen och från människans inneboende godhet? Den är lyskraften i den äktenskapliga kärleken som vi än idag kan se avspeglad i så många äkta par, och som får de förödande ideologiernas dimmor att skingras genom att helt enkelt finnas till. Den andra och sista reflexionen är: När jag framförde mina tankar hade jag alltid ungdomen framför ögonen. Och jag frågade mig ständigt: Vilken är deras plats i allt detta?

Jag tvekar inte att säga att idag i vårt västliga samhälle så är det mest trängande behovet utbildning. En hel generation av vuxna vet inte hur de skall utbilda en hel generation unga människor. Och anledningen till detta är enkel och samtidigt öppnar den ett mycket allvarligt perspektiv. Att utbilda betyder att ge en nyckel till verkligheten som tillåter förnuftet att verka, till ett förnuft som inte avstår från att klart och redigt analysera och göra sig en uppfattning om den omkringliggande verkligheten. Och kanske ungdomarna när de ber om utbildning helt enkelt ber att få ta del av det hopp som alltid finns i människan och som Tomas av Aquino kallade för apprehensio entis (uppfattningen av varandet) och som är frågan om verklighetens sanning, vad är denna verklighet som omger oss egentligen, vad är det som är? När vi följaktligen tar del av verkligheten i en handling, då är det detsamma som att vi utför den genom intelligens, i frihet och i kärlek.

Vi har en stor uppgift framför oss, uppgiften att återskapa ett starkt innehåll inom utbildningen, både inom och utanför familjen. Som svar på de förödande angreppen på människan som vi upplever i världen av idag bör vi inte sätta oss ner och gråta och jämra oss. Det tjänar inte någonting till. Vi bör istället sätta igång med att återutbilda människan till att bli verkligt fri varelse och att i friheten finna sanningen. Ännu en gång är det kyrkans uppgift att försöka återskapa den Kristus-liknande människan.

Föredrag hållet vid invigningsmötet för den Internationella teologisk-pastorala kongressen om familjen den 4 juli 2006 som föregick Världsfamiljemötet i Valencia.

Med benäget tillstånd från kardinal Cafarra.