Ett av de mest skakande vittnesbörden om hur Gud under nittonhundratalet kunde verka i en ung människas själ och där väcka en brinnande längtan efter omvändelse och andlig utveckling finner vi i den unge Jacques Fesch (1930 - 1957), som för lite mer än 50 år sedan, den 1 oktober 1957, blev avrättad genom fallbilan.

När kardinal Jean Maria Lustiger, den dåvarande ärkebiskopen av Paris och påven Johannes Paulus II:s gode vän i december 1993 inledde en förundersökning till förmån för en salighetsförklaring av en 27-årig polismördare väckte detta stor uppståndelse i Frankrike. Att föreslå att en dödsdömd kriminell saligförklaras? Det var sannerligen till att provocera! Men kardinalen tvekade inte att besvara kritiken med orden: ”Inför Gud är ingen oåterkalleligt förlorad, ens när samhället givit sin dom. Jag hoppas att Jacques Fesch en dag kommer att vördas som ett helgon. Det skulle ge nytt  hopp åt alla dem som föraktar sig själva och tror sig vara ohjälpligt och hopplöst förlorade.”

Rastlös och olycklig
Jacques Fesch växte upp som yngste son i en rik familj. Fadern var bankdirektör till yrket och cyniker och ateist. Sina barn visade han knappast någon kärlek. Modern var en religiös kvinna med god karaktär, men så inbunden och sluten i sig själv att hon inte förmådde ge sin familj någon värme och ömhet eller uppfostra barnen till goda medborgare. Eftersom hemmet inte gav något stöd var Jacques redan som barn hänvisad till sig själv. ”Mina föräldrar förstod inte varandra. Följden var att det rådde en outhärdlig atmosfären i vårt hem.  Det fanns ingen ömsesidig aktning, ingen kärlek. Vi var som monster av egoism och stolthet.” På grund av dåliga resultat i skolan blev den inåtvände gossen tvungen att ofta byta skola. Visserligen var ”den långe ljuse med de många stålarna” på grund av sin frikostighet populär bland kamrater och på ungdomsfester och omsvärmad av flickor för han såg bra ut, men i själva verket hade han inte en enda riktig vän. När han var 19 år gammal gav han upp studierna och började håglöst att arbeta hos fadern i dennes bank, till dess han blev inkallad till militärtjänst i Tyskland. Hans kärleksaffär med Pierrette Polack, en katolsk flicka som även hon kom från en rik familj, utmynnade år 1951 i en borgerlig vigsel för de båda jämnåriga. En månad senare kom deras dotter Veronique till världen. ”Jag älskade egentligen inte min hustru men vi var goda vänner... Min dotter däremot älskade jag med en brinnande kärlek... Jag hade en svag natur och en mycket labil karaktär. Jag sökte alltid den bekvämaste utvägen ur varje svårighet. ”

Jaques Fesch med hustru Pierrete

Inte bara blev hans anställning i svågerns firma ett  misslyckande utan det dröjde inte länge förrän Pierrette tog barnet med sig och flyttade tillbaka hem till sina föräldrar. Än en gång hjälpte fru Fesch sin son och gav honom en miljon franc för att han skulle kunna starta en butik. ”Vid första misslyckandet gav jag upp. Min mor hade kastat ut mig och i firman hade jag stora skulder. Vad skulle jag göra nu? Det bästa var att helt enkelt sjappa.”

Ensam och utan mål i livet blev hans längtan efter fjärran belägna öar och en segelbåt till en fix idé. För att skaffa pengar till båten begick han ett dramatiskt rånöverfall på den judiske växlaren Silberstein, hos vilken han beställt en stor mängd guldtackor. Istället för att betala för dem gav han den gamle mannen ett slag på huvudet med sin fars pistol och flydde hals över huvud utan något byte. Under flykten tappade han sina glasögon och när han blev trängd av en polis tryckte han helt enkelt av under sin rock. Skottet träffade rakt i hjärtat! ”Jag såg ingenting, jag handlade som under tvång, som om jag varit besatt. Följden blev ... ett mord och jag blev infångad som ett djur”, anklagad för att ha utfört ett beväpnat rånöverfall och mördat den 35-årige polisen Georges Vergnes. Denne var änkeman och som ensamstående hade han underhållsskyldighet för sin fyraåriga dotter.

Dottern Veronique

Jag har ingen tro
I början av sin stränga fängelsevistelse som varade i tre och ett halvt år som tillbringades i ensamcell ville Jacques Fesch inte höra talas om Gud.

”I sex eller sju år hade jag levt ett liv där Gud inte hade någon plats ... bara egoism och kyla. Jag visste ej vad kärlek var. När man talade om Gud svarade jag: En vacker legend, en tröst för människor som lider. Religion är bara något för dem som är slavar eller undertryckta.”  

Vid själasörjaren faderP. Devoyods första besök motade han bort honom med orden: ”Jag har ingen tro. Det är inte mödan värt att ni försöker.”   Som övertygad ateist ville han till och med med intellektuella argument övertyga sin briljante försvarsadvokat, Paul Baudet, vilken var ivrig konvertit och karmelitoblat, att det inte fanns något andligt liv. Under de följande åtta månaderna kom emellertid Jacques att längta efter de dagliga samtalen med den gode och tålmodige fader Devoyod:

"Steg för steg gick det så långt att jag började ompröva min tidigare uppfattning. Jag blev mottaglig för tron, utan att dock ännu äga den. Jag försökte att ta förnuftet till hjälp för att tro.”

Infångad efter polismordet

Omvändelsenatten

”Efter ett år i fängelset, när jag en kväll låg med öppna ögon på min säng under ett starkare lidande än någnsin förr, då bröt ett skri fram ur mitt hjärta, ett rop på hjälp. ’Min Gud!’ Och sekunden därefter, liksom en häftig vind som drar förbi utan att man vet varifrån den kommer, tog Herrens Ande strupgrepp på mig. Det var inte inbillning, jag kände tydligt hur det knöt sig i strupen och hur det var som om en ny ande trängde in i mig. Jag uppfylldes av en så stark känsla av oändlig kraft, kraft och på samma gång mildhet, att det hade varit omöjligt att uthärda den längre än ett kort ögonblick. Från och med den stunden tror jag med en orubblig övertygelse som aldrig mera lämnar mig.”

I ett av många underbart vackra breven till broder Thomas, en benediktinmunk som själv genomgått en omvändelse, och som blev Jacques förtrolige vän på vägen till omvändelsen, läser vi:

“Jag förstår inte hur det är möjligt att jag tidigare inte ägde tron. Jag blev genomborrad av nåd, en stor glädje överföll mig och framför allt är jag fylld av en djup frid. På bara några ögonblick blev allt ljust och klart. Jag är helt ”ut-och-invänd”. En stark hand har vänt mig ut och in som om jag var en handske. Förut var jag bara ett levande lik. Jag tackar Herren av alla mina krafter, att Han hade medlidande med mig i min högsta nöd och besvarade min förbrytelse med sin kärlek. När jag förstod att Gud hade förlåtit mig fick det mig att gråta .”

Under de sista två åren av sitt liv började den tjugofemårige fången att intensivt vända sig mot Gud. Nu kom rosenkransen, korsvägsmeditationen, läsningen av mässtexterna, av den Heliga Skrift och bönboken att höra till hans vardag. Trots detta upphörde inte den andliga kampen.

“I ensamheten och den eviga instängdheten mellan fyra väggar drabbas jag ännu ibland av apati och resignation. Till min bestörtning konstaterar jag att allt det som jag trodde jag lämnat bakom mig.... ännu finns i min själ. Alla de onda tankarna som jag hade före min omvändelse kommer över mig med samma häftighet och leder min själ på avvägar. Jag måste ta hela min kraft i anspråk för att mota bort dem. Men jag tror och anbefaller allt mitt lidande och min smärta åt Kristus. Han förstår dem.”

Att läsa och skriva blev Jacques’ passion. Under ett år läste han mer än 200 böcker, däribland även många helgonbiografier.

Att bli ett soningsoffer för alla som jag älskar
Jacques fick också ny kontakt med medlemmar av sin familj. Den cancersjuka Mamma Fesch kunde visserligen inte själv besöka sin son men fann tillbaka till tron och började bedja för Jacques. Hon erbjöd till och med Gud sitt liv om Han räddade hennes son, hon önskade göra det ”för hans goda död”. Hon var nämligen från första början övertygad om att han skulle bli dömd till döden för det han gjort.

Hon sände honom också en bok om Fatima och Jacques läste den flera gånger, ständigt med samma hänförelse. När han på sin 27:e födelsedag, den 6 april 1957, slutligen blev dömd till döden, påminde han sig Marias uppmaning till de tre barnen i Fatima: att de skulle bedja för syndarnas omvändelse och frambringa offer till sonandet för deras synder. Han föll på knä i dödscellen nr. 18 och bad: ”Herre, hjälp mig! Jag offrar mina lidanden till Dig!” 

Han beslöt sig nu:

“Istället för att dö en meningslös död vill jag offra min död för alla dem som jag älskar. Det kommer att betyda en fullkomlig upprättelse för hela min familj. Jag har ännu två månader framför mig och vet nu vad Jesus vill  av mig: att min vilja helt blir underkastad hans, att jag säger ja till att bli ett soningsoffer. Jag hoppas att mitt blod blir mottaget av Gud som en offergåva och att varje droppe av det får tjäna som återlösning av en svår dödssynd .”

Men det skulle även följa svåra stunder då Jacques öppet skulle erkänna:

”Återigen knotar jag och vägrar acceptera Herrens rådslut (dödsdomen). Jag känner mig som en elak gammal hästkrake som man håller i ett fast grepp i betslet men som gång på gång ställer sig på bakbenen eftersom han vill bege sig tillbaka till syndens stall... Om jag fick leva vidare vore det omöjligt att stanna kvar på den nivå som jag nu uppnått. Hellre vill jag dö.”

Jacques som missionär
Under sina sista veckor i livet fick Jacques glädjen att i den inre familjekretsen få uppleva många omvändelser. Hans mor dog en kristen död 1956. Hans svärmor, ”Mama Marinette” Polack, hon som var hans ”dyrbara förtrogna”, försonade sig med kyrkan och även en av hans systrar omvände sig.

”Sedan jag kom hit granskar alla sina samveten, inom familjen umgås man på nytt och upplever en gradvis förvandling,” kunde han lyckligt konstatera.  “Nu måste bara min andra syster och min pappa vinnas över. Han besöker mig varje vecka och är lika fanatisk och inbiten ateist som tidigare. Sedan minst 45 år tillbaka har han aldrig sett en biktstol inifrån. Jag offrar mitt liv för honom och är säker på att Jesus kommer att ha medlidande med honom. När detta sker, vet förstås bara Han.”

Allra mest bryr Jacques sig emellertid om sin dotter och sin fru Pierrette. En helt ny och tidigare okänd kärlek  hade väckts i honom och han skrev mer än 350 brev till sin fru från fängelset. Hon å sin sida besökte honom punktligt varje lördag men hennes känsla sade henne:

“Min Jacques är redan i himlen och jag befinner mig någonstans nere på fotpallen. Han har förändrats så.”  Men den inre kampen inom henne var inte förgäves: “Så sakta börjar även hon att söka Gud, men vägen är svår. Jag tror att hon börjar förstå vad det handlar om.”

Hans största önskan var att de även inför Gud skulle bli äkta makar.

”När det gällde frågan om den kyrkliga vigseln visste jag inte vad jag skulle göra och bad därför Guds moder att ta sig an ärendet. Och plötsligt är alla problem som bortblåsta!”

Pierrette meddelar honom vid sitt allra sista besök till och med glädjestrålande att hon som en förberedelse för vigseln kommer att bikta sig och gå till kommunion. För första gången sedan barndomen! Det är ett mirakel! Och kvällen före avrättningen äger fjärrvigseln rum.

Ända in i det sista önskade Jacques även vinna sina fångvaktare och medfångar för tron. Så här skrev han under den sista månaden av livet:

”I  morse fick jag en god nyhet: Jag fick höra att en kamrat har låtit döpa sig och just i dessa dagar gått till sin första kommunion. Det sägs att det var samtalen med mig (under våra promenader på fängelsegården) som fick honom att börja fundera över sitt liv och omvända sig! Jag är så lycklig över att ha kunnat tjäna som redskap åt Herren i en så lovvärd sak.” 

Hans käraste medfånge var André Hirth, vars cell var belägen över hans. Utan att kunna se varandra hade de båda fört långa samtal genom de gallerförsedda fönstrena. Detta hade lett till Andrés omvändelse och denne berättar 30 år senare, år 1987, om hur det gick till:

“Jag beundrade hans stora mod, hans tro. Denna tro som jag ännu inte delade, som jag i början alls inte förstod.”

Natten före avrättningen tog Jacques avsked av kamraten:

”Vet du, André, vi kan inte säga att vi egentligen känner varandra. Trots det vet jag ... att du måste vika av från den väg du går, annars går det för dig som för mig ... André, när vi sedan kommer att mötas där uppe, då kommer jag nog att känna igen dig på din röst. Därför säger jag nu helt enkelt: ’På återseende! När du en gång träffar min dotter, säg till henne hur ledsen jag är över allt som hänt och hur mycket jag älskar henne.’  Och så sade jag: ’Hej då, och var tapper lille bror!’ och jag grät som ett litet barn.”

Snart kommer jag att få se Jesus
Avrättningen hade bestämts till den 1 oktober 1957. Den allra sista natten skrev Jacques flera avskedsbrev och även i sin dagbok som han påbörjat för två månader sedan för att överlämnas till hans dotter Veronique efter hans död som ett kostbart testamente. Han skriver där:

”Jesus har lovat mig att genast föra mig in i Paradiset. Med ögonen fästade vid Korset betraktar jag Frälsarens sår. Jag upprepar gång på gång: ’Det sker för DIN skull!’ Denna bild kommer jag att bevara inom mig ända till mitt slut för jämfört med det som Han har lidit är mitt lidande ringa. Jag väntar mig att få möta kärleken. Om fem timmar kommer jag att få se Jesus!”

Medan han väntade i sin cell överrumplades hans renade själ av en äkta dödskamp:

”Mitt  hjärta bultar vilt i bröstet. Heliga Jungfru Maria, hjälp mig! Denna stunds hela bitterhet genomborrar mig.”

Dagboken slutar med orden:

”Heliga Guds moder, stå vid min sida! Adjö, lev väl! Må Herren välsigna er!”

Klockan 5.30 var det så dags. Man fann Jacques knäfallande i bön vid sin säng. Blek men med fattning biktade han och kommunicerade en sista gång. När man förde honom till fallbilan bad han att man skulle räcka honom ett kors. Han kysste det länge och innerligt. Efter att än en gång ha bett alla om förlåtelse, lade han huvudet på schavotten med orden: ”Herre, överge mig inte!”

Källa: Jacques Feschs dagbok ”Dans cinq heures je verrai Jésus”  (Om fem timmar får jag se Jesus) (Éditions Téqui) och ”Lumière sur l’échafaud” (Brev ur dödscellen) (Éditions Ouvrières).

Från kath-info. Katolsk Observatör har fått rättigheter till artikeln.

20090307

Övers. NH