av Alberto Carosa

Man kan se det som symboliskt att den 19 januari 2006 firas inte bara S:t. Henriks födelse utan också 850-årsminnet av hans martyrdöd.

Och genom en underlig tillfällighet (men det kanske inte bara är en tillfällighet?) infaller S:t Henriks fest i början av Böneveckan för den kristna enheten som i år började den 18 januari med Benedikt XVI:s onsdagsaudiens som uppmanade Kristi efterföljare att komma över sin splittring och den firades i kyrkan “Santa Maria sopra Minerva” i Rom som har ett särskilt ”finskt kapell”.

Santa Maria Sopra Minerva

Bruket att fira mässa på finska till minne av S:t Henrik har med tiden kommit att anta ekumenisk karaktär på grund av den finsk-lutheranska prästerskapets aktiva engagemang och går till på följande sätt: katolsk mässa och predikan av en protestantisk präst det ena året och vice versa det andra. I år firades mässan av biskop Wróbel medan biskop Mikko Heikka från Esbos (Espoo) lutheranska stift höll predikan. Wähäpaimen -kören från Olars stift följde med i psalmerna så som bara en finsk polyfon kör specialiserad på religiös musik kan göra. Läs mera om detta i slutet av artikeln.

Denne helige missionär av engelskt ursprung anlände till Sverige i mitten av 1100-talet, närmare bestämt år 1153, tillsammans med det påvliga sändebudet och landsmannen Nicolaus Albanensis (Nicholas Breakspear) som under namnet Hadrianus IV kom att bli den hittills ende engelsmannen i historien att bli påve. När den svenske kungen Erik den helige år 1155 begav sig iväg på en expedition till Finland, som alltid ansetts som ett verkligt korståg, lät han Henrik, som under tiden utnämnts till biskop i Uppsala, bli hans följeslagare som representant för den kyrkliga makten.

Kristnandet av Finland och av de baltiska länderna, som var det sista området som lämnade hedendomen i Europa, har under de senaste åren väckt allmänhetens intresse och skandinaviska historikers debattlust. Enligt professor Tuomas Heikkilä, en ung docent i medeltidshistoria vid Helsingfors universitet, bör man när man talar om Erik den heliges färd till Finland som benämns som ett korståg, inte jämföra det med de stora krigsexpeditioner som hade det Heliga Landet till mål. Här handlade det istället om en oändligt mycket blygsammare operation, en sådan som man under medeltiden i likhet med denna, företog bland annat från Danmark till de baltiska staterna. Det var bara sett ur ideologisk synvinkel som de nordiska korstågen liknande de stora allmänna korstågen som vann entusiasm hos och drog åt sig hela kristenheten. Å andra sidan, om man tänker på att det största korståget hade Bernhard av Clairvaux som initiativtagare, och att denne också hade starka band till Skandinavien, verkar det logiskt och i sakernas natur att det även från Sverige företogs korståg i syfte att omvända människor österut.

En mycket mera realistisk teori är enligt den unge medeltidsforskaren idén att en del av det som nu är Finland redan hade blivit utsatt för en ganska stark kristen påverkan under 900- och 1000-talet. Det fanns alltså antagligen redan kristna där då denna expedition kom dit från Sverige och under det påföljande intensiva omvändelsearbetet under 1100-talet. Det handlade antagligen, liksom vid de stora korstågen som hade Jerusalem som mål, också om att försvara trosbröderna, och inte bara att föra krig mot hedningarna. Uppdraget som Henrik och andra präster som kom efter honom hade fått var följaktligen att se till att den kyrkliga organisationen där stämde överens med det som kyrkan i Rom hade beordrat och att ge den större spridning. På så sätt är det möjligt att vi har Henrik och hans efterföljare att tacka för de första kontakterna mellan Finland och Rom.

Det hela blev en lyckosam expedition. Enligt vad vi kan läsa i den fromma berättelsen om Henriks liv, döpte de två helgonen Erik och Henrik, “i det att de upplyste världen med sin dygd liksom två solar”, finländare i mängder till den sanna tron och grundade många kyrkor. Enligt traditionen stannade Henrik kvar i Finland efter expeditionens slut för att fortsätta omvändelseverket och organisera det kyrkliga livet i denna avlägsna del av kristenheten. Som chef för det nya stiftet blev han Finlands första biskop. Emellertid blev det honom inte förunnat att så länge utöva det nya uppdraget. Han dog martyrdöden redan under vintern som följde på korståget.

Om hur martyrdöden gick till har vi i de fåtaliga källorna lite olika versioner. Enligt kyrkans officiella version ville biskopen med religiösa sanktioner bestraffa en finsk bonde, Lalli, som var skyldig till mord, och som istället för att underkasta sig uppreste sig mot Henrik och dödade honom. Den folkliga legenden berättar istället att prelaten som kom på skidor till Lallis hus medan denne var borta hade bett Lallis fru, Kerttu, om mat och dryck. När Lalli kom hem hade Henrik redan givit sig iväg och Kerttu anklagade falskeligen biskopen för att med våld ha roffat åt sig det han ville ha utan att betala. Då blev Lalli rasande, tog på sig skidorna och skyndade sig efter Henrik. Han hann ifatt honom på isen på Kjulo träsk (Köyliönjärvi, i sydöstra Finland) och dödade honom.

Biskop Henrik och Lalli

Varje år under den första veckan i juni beger sig troende finnar på pilgrimsfärd och år 2005 var det 50-årsjubileum för detta fromma bruk. Eller snarare för återupptagandet av det, eftersom vägen mellan Kjulo och Nousis, till vars kyrka enligt traditionen martyrens kvarlevor hade förts, och sedan ända till Åbo, i vars domkyrka som invigts år 1300 dessa kvarlevor slutgiltigen fördes, i slutet av medeltiden redan var känd som “S:t Henriks väg” och var ett populärt vallfärdsmål. Idag liksom då hörs bland de olika sångerna som tas upp under den två dagar långa vallfärden även en mycket gammal, traditionell hymn, som innehåller följande latinska verser med alternativt rim:. Ergo plebs fennonica, gaude de hoc dono, quod facta est cattolica, verbi Dei sono. (O, finska folk, gläd dig därför åt denna gåva, att du blivit katolskt, detta är Guds ord.)

Alltsedan 1200-talet har S:t Henriks festdag firats den 20 januari och under medeltiden verkar denna dag redan vara så gott som helt fastslagen, vilket alltså måste grunda sig på en starkt rotad och enhälligt delad tradition. S:t Henrik blev sålunda ett helgon som vördades av folket och som blev Åbo domkyrkas och stifts eget skyddshelgon. Under hela medeltiden när Finland var katolskt, förblev S:t Henrik det enda lokala helgonet som vördades i stiftet och idag är han Finlands nationalhelgon. På slutet av sextonhundratalet lät man tidigarelägga datum en dag och varje år den 19 januari firar man även i det finska kapellet i kyrkan Santa Maria sopra Minerva i Rom minnet av biskop Henrik.

På Erik den heliges expedition följde andra, som dock inte alla rönte samma framgång. Den mest berömda expeditionen från Sverige var inte Erik den heliges år 1155 utan en annan, som ägde rum år 1348 under ledning av en hans efterföljare som kung, Magnus Eriksson av Folkungaätten, samtida med den heliga Birgitta. Kanske blev denna expedition så berömd eftersom den resulterade i ett ödesdigert fiasko. Det är detta som den svenske historikern Dick Harrison hävdar i det som kan anses vara den första kompletta och systematiska historieboken som behandlar de nordiska korstågen, “Gud vill det! Nordiska korsfarare under medeltiden” som publicerades i Sverige av förlaget Ordfront i slutet av förra året. Med akademisk stringens och utan att föra polemik, understryker Harrison att dessa korståg av olika skäl under lång tid har varit ett nästan glömt kapitel i den nordiska historien. Han ger särskilt stort utrymme åt den heliga Birgitta för vilken från och med denna misslyckade operation kung Magnus upphörde att vara “hennes lydige son”. Anledningarna till misslyckandet anges vara kungens svaga tro och behandlas mera diffust i den berömda biografin över den heliga Birgitta som skrivits av dansken Johannes Jens Jørgensen (Morcelliana, utgiven 1947 och 1991). De kan resumeras i att kungen inte ville följa den heliga Birgittas anvisningar till hur korståget skulle lyckas: att omge sig med flera fromma munkar och färre, men likaledes fromma, soldater. I de realistiska beskrivningarna som helgonet ger i sina uppenbarelser, sägs det att “även korstågsfararen bör se bort från längtan att bemäkta sig andras ägodelar, och bara bry sig om kärleken till nästan och barmhärtigheten” (JJ Jørgensen , ed. 1991, sid. 251). Och på ett annat ställe: “den som (i detta fall kung Magnus) har för avsikt att åt andra vinna det himmelska riket, bör börja med sig själv, sona det som han har gjort illa och på så sätt kan hans goda exempel sporra hans undersåtar till att iaktta dygden”. Hon beskriver också kriget som “något man tar till i nödfall” efter det att hedningarna i fråga envist vägrat erbjudandet korsfararen kommer med om “fred, tro och frihet” (opus cit., sid. 252).

Förutom S:t Henrik bidrog också det svenska helgonet, genom sitt fasta nät av kloster, vars fromma och kulturella påverkan trängde djupt in i den finska folksjälen till att befästa tron, då Finland nu en gång från början av 1300-talet definitivt blev upptaget i den kristna västliga civilisationens sfär. I en essä författad inför 700-årsjubileet av det svenska helgonets födelse (1303 – 2003) ” Pyhä Birgitta-Euroopan suojeluspyhimys-Birgitta ja Suomi” (den heliga Birgitta – helig beskydarinna av Europa – Birgitta och Finland, utgiven av förlaget Otava år 2003) hävdar de två skribenterna, professor Päivi Setälä (vid Helsingfors universitet, f.d. direktör för det Finska kulturinstitutet i Rom) och hennes kollega Eva Ahl (f.d. sekreterare vid den finska kommittén som organiserade Birgitta-jubileet) att det svenska helgonet hade ”ett djupt inflytande på den folkliga traditionen och det andliga livet i Finland. Birgitta var ett officiellt helgon, och vördnaden för henne hjälpte till att ena landet”. Så fortsatte till exempel den finska provinsen Häme att med stor pompa fira den 7 oktober som den heliga Birgittas fest under nästan hela 1800-talet. Och flicknamnen Pirjo och Pirkko är härledningar från namnet Birgitta och mycket vanliga finska namn.

Den katolska kyrkan gav alltså grunden för att en enad finsk nation skulle kunna bildas och utbreda sig över ett så stort geografiskt område, och gav också redskapet till ett avancerat adminisrativt system. I de kyrkliga strukturerna ingick att ta hand om de fattiga och sjuka, i särskilda fall också att inrätta sjukhus, att sprida kultur och konst och ge utbildning åt folket. Även idag vittnar de många stenkyrkorna med sina fresker, skulpturer och heliga reliker, altardukar och altarutsmyckningar om den höga nivån som den finska kyrkokonsten håller.

Vad gäller litteraturen, liturgin som ägnas S:t Henrik, och som antagligen utformades i andra hälften av 1200-talet, så är verk om helgonets liv, jämte en kort beskrivning av under som tillskrivs honom och olika hymner, den enda vittnesbördet i skrift som nått oss i sin helhet från den finska medeltiden fram till våra dagar. Det rör sig antagligen om det allra äldsta litterära verket författat i Finland en kort tid före Dante och Boccaccio. Man tror att under den första hälften av 1300-talet det andra betydande verket från finsk medeltid började att författas i Åbo. Det rör sig om en krönika om de finska biskoparna, bland vilka biskop Henrik utan tvekan var den mest framträdande personligheten. Under hans tid, som var den förste biskopen, grundades ju biskoparnas lärostol i Åbo. Den tredje viktiga källan när det gäller finsk medeltid handlar också om den helige biskopen. Det är Lovsången över biskop Henriks död, som i korthet beskriver helgonets verksamhet i Finland och hans död, på finska och i diktens form. Dessutom representerar denna lovsång, som också torde ha författats i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet, den absolut äldsta skriftliga formen av det finska språket som vi känner till.

Med reformationstidens ankomst, förbleknade inte minnet av biskop Henrik, även om helgonkulten officiellt övergavs. Kulten av S:t Henrik kom alltid upp till ytan igen när folkets självständighetssträvan gjorde att man påbörjade ett systematiskt studium av den egna nationens historiska identitet som byggde på folkets förflutna historia. Detta arbete var särskilt komplicerat med hänsyn till att det nuvarande Finlands område alls inte var homogent, varken ur geografisk, linguistisk eller kulturell synvinkel. Och dessutom var det ibland underordnat sina grannländer. Från år 1155 var Finland införlivat med Sverige ända fram till 1809, då det blev ett storfurstendöme under rysk överhöghet, för att sedan bli en självständig stat den 6 december år 1917.

Finland den 10 maj 2006

De första stegen i detta arbete på att skapa sig en egen historisk identitet blev synliga omkring år 1850, när 600-årsjubileet av Finlands kristnande firades. Det var kristendomen och de nära banden med Europa som införandet av kristendomen innebar som blev av största vikt för det som utgjorde Finlands historia. Då som nu befann sig S:t Henrik i centrum av firandet. Och detta även om hans person blev starkt ifrågasatt av nationalistiska och romantiska kretsar som ansåg att den förkristna tiden, som även beskrivs i det nationella eposet Kalevala, var en tid av ”fornstora dagar” och att Lalli var försvararen av det ”äkta finska folket och dess själ”.

Om idag Finland å ena sidan är Nokia-märkets hemland, är landet å andra sidan den viktigaste bastionen för studiet av klassiska språk, som framför allt bland ungdomen, håller på att vinna en allt mera växande popularitet. Förutom att kunna skryta med en radiokanal som sänder på latin, föreslog landet då man var ordförandeland för EU att man skulle översätta alla de officiella texterna till Ciceros språk. Låt oss också nämna musiken, särskilt den klassiska och körmusik. Bara under de senaste 15 åren har Finland levererat musiker av främsta klass i ett absolut oproportionerligt antal om man tar hänsyn till landets befolkning, och man har ett större antal orkestrar per capita än något annat land i världen. När det gäller polyfona körer, så har varje församling minst en. Och i vilket annat land än Finland är det möjligt att på anslagstavlorna i de protestantiska kyrkor finna anslag som erbjuder grundkurs i gregoriansk sång?

2006-05-12