(katobs.se) Det finns en tydlig tendsens att Europas stater försöker fjärma sig från alla inslag av som kan kopplas till någon form av religiös bakgrund. Nu senast har kung Juan Carlos av Spanien skrivit under lagar som tillåter abort - ett beslut i raden av flera andra, bland annat skilsmässolagar, som strider mot naturrätten och kyrkans morallagar. Och i vårt eget land får ingenting i skolan påminna om att Sveriges rike som självständig stat faktiskt byggdes upp av kristna troende under kristna regenter och dess första lagar också var lagar som skulle harmoniera med en tro på en överordnad princip om ont och gott.

Diskussionen i Sverige har mest förts av representanter för "Humanisterna", en liten högröstad grupp som säger sig företräda en majoritet av befolkningen, och enstaka enskilda personer ur kristenheten, däribland Ulf Ekman från Livets Ord. Men man har saknat djupare studier av förhållandet mellan kyrka och stat och statens ansvar gentemot medborgarna när det gäller att skapa lagar och institutioner som inte bryter mot sedan länge etablerade naturrättsliga principer.

I Italien utkom förra året en bok av msgr Rino Fisichella med titlen Identità dissolta. Il cristianesimo, lingua madre dell'Europa. Boken tar upp just de problem som uppstår, då en hel civilisation förnekar sina egna rötter, eller åtminstone vill komma bort från dem. Msgr Fisichella arbetade mycket nära med kardinal Ratzinger och påven Johannes Paulus II med den "filosofiska" encyklikan Fides et Ratio, som behandlar förhållandet mellan tro och förnuft. Han har annars blivit uppmärksam mest för den artikel som publicerades i L´Osservatore Romano den 15 mars 2009 med anledning av ett abortfall i Brasilien. Artikeln tolkades av vissa - inte minst aggressiva abortförespråkare - som ett carte blanche från kyrkans sida för s.k. "terapeutiska aborter" och en kritik av kyrkans nuvarande abortförbud. Den resulterade i att några medlemmar i kyrkans Akademi för livet, som han presidierar, krävde hans avgång.

Vid närmare läsning av artikeln så kan man dock inte se att den tar ställning i abortfrågan på något annat sätt än kyrkan alltid har gjort. Msgr Fisichiella ville bara markera att man bör beakta att de enskilda fallen, som vara mycket komplexa och innebära en rad ställningstaganden, ur en karitativ synpunkt innan man fäller generella omdömen.

Man har till och med försökt framställa msgr Fisichella som representant för den påvekritiska falang inom kurian, som bevisligen finns. Inget kan vara mera fel. Msgr Fisichella står påven mycket nära när det gäller tankarna om kyrkans roll i det sekulariserade samhället. Han är påtänkt för ärkebiskopsstolen i Milano.

Dessutom har "bråket" i den påvliga Akademin för livet klarats upp, och ingen kräver längre hans avgång.

Detta utdrag hur hans bok innehåller några tankar över statens roll som värdegivare och den beskriver vårt kristna arv som Europas modersmål.

Fisichella tar fram frågan om sanningen. Staten kan inte - menar Fisichella - bara flyta ut i ett sorts påstådd neutralitet vilket resulterar i likgiltighet inför sanningen. Den måste ta ställning. Och den kan inte sjunga neutralitetens lov och samtidigt blåsa upp till konflikt med kyrkor och troende, som faktiskt ännu kan utgöra majoriteter av befolkningar. Men det är just detta vi ser i flera stater.

Red.

Utdrag ur msgr Rino Fisichellas bok
"Il cristianesimo, lingua madre dell'Europa"

--- På grund av själva sin natur har etiken inte någon egen karaktär och varje annan egenskap den har är överflödig. I själva verket erkänner etiken att förnuftet står över den och tillsammans med förnuftet (ratio) kommer den fram till de grundläggande principerna som ligger till grunden för det personliga livet. Att inom politiken försvara existensen av en världslig moraloberoende av den “katolska moralen” är rätt och riktigt. Detta betyder dock inte att dess innehåll nödvändigtvis måste vara det motsatta mot denna. Om det vore så skulle detta betyda att man inte skulle förstå den naturliga (givna) länken mellan etik och katolsk moral och att man avsiktligt och med artificiella medel önskade skapa en motsättning som inte finns.

Även om det kan tyckas som en paradox, har staten i våra dagar ett trängande behov av att möta frågan om sanningen. Den måste oavbrutet söka den och lägga fram den för medborgarna, framför allt när den har att göra med de grundläggande rättigheter som varje person äger, som till exempel de som handlar om livet och döden.  

Inför de särskilt kontroversiella etiska problemen bör staten modigt möta sanningen och särskilt den sanning som religionen företräder, som är den som mer än alla andra tillerkänner människan hennes värdighet. Toleransens koncept, vilket idag appliceras på de mest skilda områden – vi kan bara tänka på rastoleransen, den politiska, etniska, sexuella, kulturella toleransen – är inte till någon hjälp när det gäller att lösa de konflikter som vi befinner oss i.

Staten kan inte slå sig till ro i en slags neutralitet som accepterar allt och inte ger något företräde framför något annat. Den bör naturligtvis göra sitt bästa för att erkänna och försvara minoriteterna, även de religiösa minoriteterna, men detta kan inte göras på bekostnad av landets majoritet, som är den som företräder landets historia, tradition och identitet.

Låt oss slutligen tänka på att i detta sitt sökande efter sanningen och förverkligandet av den, är det den “demokratiska” statens plikt att vara trofast mot detta grundläggande och utmärkande drag. I kraft av sin demokratiska natur får inte staten stanna vid att konfrontera sig med kyrkan, utan den bör även lära sig att välkomna eventuella interventioner – och endast i andra hand söka tysta ner dem.

---

Ur Identità dissolta. Il cristianesimo, lingua madre dell'Europa av Msgr. Rino Fisichella

Översättning: NH