Goebbels och det smarta draget med
anklagelserna om “pedofila präster”

 


av Massimo Introvigne

År 1937 organiserade den nationalsocialistiske propagandaministern Goebbels en kampanj som hade som syfte att skada den katolska kyrkan. Detta var nazisternas svar på påven Pius XI:s encyklika ’Mit brennender Sorge’. Chefen för den tyska militärens kontraspionage, Wilhelm Canaris, lämnade över dokumenten till Pius XII.

”Varje dag kommer det fram nya fall om sexuella överbrott utförda av ett stort antal katolska präster. Det handlar tyvärr inte om enstaka fall utan om en kollektiv moralisk kris som mänsklighetens historia kanske aldrig förr bevittnat i en så skrämmande stor utsträckning. Många präster och medlemmar av de religiösa ordnarna har redan erkänt. De tusentals fallen som kommit till domstolarnas kännedom utgör säkert bara en bråkdel av det totala antalet, eftersom många av förövarna har gömts och beviljats skydd av hierarkin.”

Är detta en ledare från en världslig tidning från år 2010? Nej, det är ett utdrag ur ett tal hållet den 28 maj, 1937, av Joseph Goebbels (1897-1945), propagandaminister i det Tredje riket. Detta tal som fick internationell spridning utgjorde höjdpunkten i en kampanj som lanserades av den nationalsocialistiska regimen med syfte att sprida skam över den katolska kyrkan genom att dra in den i en skandal där den sades hysa många pedofila präster.

Tvåhundra sjuttiosex munkar och fyrtionio församlingspräster arresterades år 1937. Arresteringarna skedde i samtliga tyska katolska församlingar, för att se till att skandalerna höll sig kvar på tidningarnas förstasidor så länge som möjligt.

Den 10 mars 1937 hade påven Pius XI (1857-1939) med sin encyklika Mit brennender Sorge, fördömt den nazistiska ideologin. I slutet av samma månad startade det nazistiska propagandaministeriet under ledning av Goebbels en kampanj emot de sexuella övergrepp som sades ha utförts av präster. Hur denna kampanj planerades och sköttes är känt för historikerna tack vare tillhörande dokument som berättar en historia värdig den bästa spionroman.

År 1937 var amiral Wilhelm Canaris (1887-1945) chef för den tyska militärens kontraspionage. Denne man blev mer och mer anti-nazist och vid denna tid hade hans övertygelser lett honom till att börja organisera mordförsöket år 1944 på Hitler som sedan misslyckades och ledde till att han hängdes år 1945. Canaris ogillade Goebbels ränker mot kyrkan och beordrade en katolsk advokat vid namn Josef Müller (1878-1979) att föra en rad topphemliga dokument i detta ämne till Rom.

Müller förde vid ett flertal tillfällen – innan han blev anhållen och sänd till utrotningslägret i Dachau, där han överlevde för att sedan bli justitieminister efter kriget i Bayern – de hemliga dokumenten till Pius XII (1876-1958), som bad medlemmar ur jesuitsällskapet att studera dem.

Vatikanens statssekreterare samtyckte till att studiet av nazisternas komplott överlämnades till den tyske jesuiten Walter Mariaux (1894-1963), vilken hade startat den anti-nazistiska organisation i Tyskland som gick under namnet ”Pauluskreis”. Denne man sändes sedan som en försiktighetsåtgärd som missionär till Brasilien och Argentina. Där, som ledare för en mariansk kongregation, utövade han sitt inflytande över en hel generation lekmannakatoliker, bland vilka vi finner den framstående brasilianske filosofen Plinio Corrêa de Oliveira (1908-1995), som var medlem i gruppen han samlade runt sig i São Paulo. År 1940 publicerade Mariaux (i London på engelska och i Argentina på spanska) två volymer innehållande material om den antikatolska förföljelsen i det Tredje riket under pseudonymen ”Testis Fidelis.” De innehöll dokument på mer än sjuhundra sidor med kommentarer, och detta vållade stor uppståndelse i hela världen.

Uttrycket ”moralisk panik” är något som myntades av sociologerna först år 1970 och avser samhällelig upprördhet som skapas på konstlad väg, när man förstorar verkliga fakta och överdriver det antal det gäller genom ”statistisk folklore”, genom ”upptäckter” och genom att presentera ”nya” fall som redan är kända sedan länge och hör till det förflutna. Det finns verkliga händelser som grund till paniken, men antalet förvrids systematiskt så att de verkar mycket flera än de är.

Även utan att ha tillgång till den moderna sociologins rön kunde Goebbels besvara encyklikan Mit brennender Sorge år 1937 med ett sociologiskt typfall om hur man skapar moralisk panik.

Som alltid när det gäller moralisk panik är de fakta som behandlas inte helt tagna ur luften. Före denna encyklika fanns det ett antal fall i Tyskland där det rapporterats övergrepp på minderåriga. Mariaux själv betraktade en ordensperson i en skola i Bad Reichenall som skyldig och vid samma skola även en lärare som var lekman, en trädgårdsmästare och en fastighetsskötare, och dessa dömdes år 1936 för detta brott, även om han ansåg straffet som ålades av utbildningsministeriet i Bayern – tillbakadragning av skolrättigheterna för fyra religiösa ordnar – vara helt oproportionerligt, och syftande till regeringens önskan att ta bort grunden för de katolska skolornas existens. Även i ett fall med franciskaner i Waldbreitbach i Rheinland var Mariaux öppen för hypotesen att de anklagade var skyldiga, även om senare tids historiker inte utesluter möjligheten att detta var falska anklagelser från nazisternas sida.

Dessa fall, som var få men verkliga, väckte mycket starka reaktioner från biskopsdömet. Den 2 juni, 1936, lät biskopen i Münster – den salige Clemens August von Galen (1878-1946), som var eldsjälen i den katolska motståndsrörelsen mot nationalsocialismen och som saligförklarades år 2005 av Benedikt XVI – läsa upp en deklaration under söndagens mässor där han uttryckte ”smärta och sorg” över dessa ”avskyvärda brott” som ”täcker vår heliga kyrka med skam”. Den 20 augusti, 1936, efter händelserna i Waldbreitbach, publicerade det tyska biskopsstiftet ett gemensamt pastoralt brev i vilket de ”allvarligt fördömde” de ansvariga och underströk kyrkans samarbete med de statliga domstolarna.

Fram till slutet av 1936 verkade det som om de allvarliga åtgärder som vidtagits av de tyska biskoparna emot dessa mycket få fallen, av vilka en del var satta i tvivelsmål, hade löst de reella problemen. Biskoparna påpekade också diskret att bland lärarna i de statliga skolorna, och i själva de regimstödda ungdomsorganisationerna, de så kallade ”Hitlerjugend”, var fallen där sexuella övergrepp begåtts och blivit föremål för fällande dom mycket flera till antalet än de som befunnits existera bland det katolska prästerskapet. 

Det var Pius XI:s encyklika som fördömde nazismen som ledde till den stora kampanjen år 1937. Mariaux bevisade detta genom att publicera de mycket detaljerade instruktionerna som Goebbels sände till Gestapo, det Tredje rikets politiska polis, och framför allt till journalisterna, bara några få dagar efter utgivningen av Mit brennender Sorge, där han uppmanade dem att ”återöppna” fallen som skett år 1936 och andra äldre fall, och att ständigt hålla fram dessa inför den allmänna meningen. Goebbels beordrade också Gestapo att finna vittnen som var villiga att komma med beskyllningar mot präster, och hotade dem med omedelbar arrestering om de inte samarbetade, även om de bara var barn.

Ordspråket ”det finns en domare i Berlin”, vilket enligt tysk tradition innebär att man litar på domstolsväsendets oavhängighet gentemot den rådande politiska makten, var inom vissa gränser något som ännu gällde inom det Tredje riket. Av de 325 präster och ordensfolk som arresterades i encyklikans kölvatten, var det bara 21 som fick fällande dom, och det är nästan säkert att det bland dem fanns några som blev oskyldigt dömda. Nästan alla sändes till utrotningslägren, där många av dem dog.

Ansträngningarna att få den katolska kyrkan att framstå i ofördelaktig dager internationellt i stor skala genom anklagelser om omoral och pedofili bland präster, lyckades emellertid inte.

Tack vare modet som Canaris och hans vänner visade och den jesuitiske detektiven Mariaux:s ihärdighet, kom sanningen fram ännu under kriget. Det gemena handlandet hos Goebbels väckte mycket mera indignation än den eventuella skulden hos några få präster. Upphovet till moralpaniken som handlade om pedofila präster exploderade i händerna på de nazistiska propagandamakare som hade försökt organisera den.

20100425

(Publicerades den 16 april, 2010 i den italienska biskopskonferensens tidning L’Avvenire)

Massimo Introvigne är religionssociolog, författare och flitig skribent i olika tidskrifter. Hans bibliografi omfattar mer än 40 böcker och hundratals artiklar. Specialområdet är nya religioner. Han har utgivit ett uppslagsverk om religioner och grundat ett institut CESNUR, som bland annat studerar hur sekter arbetar för att få medlemmar. Hans boksamling av esoterisk litteratur omdfattar 50 000 volymer. Han är också aktiv jurist inom området upphovsrätt.

Övers: NH

 
 
Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
© KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2008 All rights reserved