av Marco Tosatti

Bästa vänner och ovänner till Stilum Curiae, professor Francesco Agnoli inbjuder till denna reflektion över Hans Küng, den berömde tyske teologen som nyligen gick bort. Vi tackar för artikeln och önskar att våra läsare kommer att uppskatta den.

Hans Küngs död är en offentlig händelse. Det är därför som en stor debatt uppstod runt hans undervisning. Naturligtvis handlar det inte om att utröna vad en persons öde blir i livet efter detta, det bedömandet tillkommer naturligtvis endast Gud.

Men att bedöma hans idéer, det kan vi göra. Küng var nämligen en katolsk präst som tillbringade sitt liv i skuggan av Kyrkan men utan att acceptera Kyrkans lära. Han njöt den prestige och den ställning som Kyrkan erbjöd honom. En modern levnadsstil som en kättare kan unna sig, ett mycket bekvämt sätt att leva (han kunde på en gång försäkra sig om en predikstol och samtidigt förvissa sig om stöd från de världsliga medierna).

Tidningarna nämner hur han motsatte sig såväl påve Johannes Paulus II och påve Benedikt XVI och framhäver hur hätsk han var mot läran om påvens ofelbarhet.

Emellertid har medierna svårt för att acceptera en välgrundad och förnuftig tanke. En katolik intresserar sig föga för relationen mellan en teolog och påvarna. Det finns så många helgon och stora troende som Dante som påvarna givit ”en örfil” (metaforiskt talat) och de har gjort rätt i att göra det!

Och detta har inte hindrat att Kyrkan från att därefter utnämna dem till helgon...

Det som vi bör undersöka är alltså inte den motsättning som kan förekomma mellan en teolog och en eller två påvar, utan hans vägran att erkänna en eller flera SANNINGAR som vår tro omfattar.

Kristendomen är EN UPPENBARAD RELIGION, vilket betyder att den består av några sanningar som överensstämmer med Förnuftet men som inte är tillgängliga för det mänskliga förnuftet, de har nämligen uppenbarats av Gud för människorna. Det är bara att ta detta faktum eller lämna det.

Det som Gud uppenbarar bör vi människor åtminstone acceptera. Vad vi inte kan göra är däremot att besluta vad vi ska ta och vad lämna därhän eller ändra på. Att göra det är inte bara ett tecken på en ljum tro men även på låg intelligens och högsta grad av inbilskhet. Stora genier som Augustinus, Anselm, Tomas av Aquino osv. har tillbringat hela livet med att försöka förstå den uppenbarade Sanningen och att visa på dess storhet och magnificens.

De accepterar den först och undersökte den sedan, väl vetande att den uppenbarade Sanningen är en gåva och inte en egendom.

Därför kan Kyrkan förlåta alla syndare utom de som vill sätta sig i Guds ställe och själva tillskansa sig den uppenbarade sanningen.

En kättare är just en sådan människa: En otroligt inbilsk person, med föga intelligens och som varken vill förkasta den uppenbarade Sanningen och inte heller acceptera den, men sätta sig själv i Guds ställe, för att UPPENBARA DEN PÅ NYTT.

Med ett ord: Mycket löjligt.

Artikeln publicerades först i Stilum Curiae den 8 april 2021

Marco Tosatti är en välrenommerad journalist. Placerad i Rom har han utvecklat kontakter i kurian, väl värd att kalla "vaticanista". Han har 40 års journalistisk erfarenhet på högsta nivå i den kyrkliga världen. Hans artiklar har publicerats i en mängd olika tidskrifter, bl.a. La Nouva Bussola Quotodiana. Han är inte helt oomstridd, vilken ingen någonsin varit som rapporterar om det som rör persongalleriet i den katolska kyrkan och dess ledning.

20210513

Övers. Natasja Hovén