Stunden är kommen! Den kopparport, den fästningsvall, med vilken Juda försökte hålla honom utanför världsalltet, från mig, dessa som höll Gud fången, dessa som be­römde sig över att den Allsmäktige var endast deras, samtidigt som de gjorde ho­nom medskyldig till sina äktenskapsbrott – han går tvärs ige­nom, han har brutit sig in. Jesaja, Amos' son, det är dig han har utvalt till att vara sin budbärare, och ditt rop är från början till slutet av dess sextiosex kapitel ingenting annat än det första evan­geliet. Från början till slut har det ingenting annat att förkunna, det är därav det är uppfyllt ända till brädden, och som det var nödvändigt att han med sitt hjärta och med hela sitt inre stötte upp. […]

Messias! Inte längre den enkle hämnare som Job talar om, utan – kommen ur Abrahams säd, som den sakramentala omskärelsens frukt – Emmanuel, Gud med oss, den Gud som blivit gjord till människa, sann Gud och sann Människa, i en per­son, den Gud som gjorts av Gud, genom Gud, för att vara Gud tillsam­mans med män­­niskan! "Hör, ni himlar, och lyssna, du jord! Gud har tagit till orda” (Jes. 1: 2).

Gud har tagit till orda. Lyssna till honom. Någon har tagit till orda som vet vad han säger. Låt oss därför lyssna till honom med djupaste uppmärksamhet, in­te en­dast med vår känsla, med vårt hjärta, utan med vår intelligens. Målet lär oss att fatta medlen. Gud blev människa. Varför? […] En ordning måste återupp­rättas, den som hade skadats genom Satans och hans änglars söndring. Det var nödvändigt att det, från dödsrikets djup och till himlens höjd, inte fanns en enda varelse med en strimma kunskap om Skaparens vilja som kom undan nödvän­dig­heten av att tjäna till något, att tjäna Gud och att stå till hans tjänst. Det var nödvändigt att Guds verk, förberett med barmhärtighet, för evigt fullbordades med rättvisa.

Det är därför som grunden för hela Jesajas' bok är kapitel 53; det övriga är en­dast dess utläggning. Skulle denna "ringa telning" (Jes. 53: 2), hälsad av pro­feten med väldiga namn och en titel som tillkommer Gud allena, tränga sig in bland folken med makt, upprätta ett hemligt sällskap, vara beroende av ett styc­ke geometri? Han kom inte för att ta yttre gestalt, han kom för att väcka en inre längtan. Han kom för att skapa ett tomrum, ett behov som hans bortgång skulle göra outsläckligt. Samtidigt kom han för att tillfyllestgöra detta behov, han kom för att lägga tillfyllestgörelsen i våra händer, han kom, han, den ende som var i stånd att uppfylla vårt väsens grund­läggande och enda behov: tillfyllestgörelsen. Han kom för att anpassa sig till oss, för att förena sig med oss. Också till oss kom Guds Son för att göra det möjligt att vara en Guds son. "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat" (Luk. 11: 27).

(L'Évangile d'Isaie: Œuvres complètes, 24, sid. 30–32)

Översättning: Alf Härdelin