Betänk vad det är som sker när [det eukaristiska] offret frambärs, så att du förstår varför man där ber om den Helige Andes ankomst. När det offret frambärs uppfylls nämligen vad vår Frälsare själv, enligt den salige apostelns vittnesbörd, befallde: ”Den natten då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig’. Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet ge­nom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig’. Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer” [1 Kor. 11: 23-26].

Offret frambärs alltså för att Herrens död skall förkunnas och minnet firas av ho­nom som gav sitt liv för oss. Han säger ju själv: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” [Joh. 15: 13]. Eftersom alltså Kristus dog av kärlek till oss, firar vi vid tiden för offret  minnet av hans död och vi ber att kärleken måtte skän­kas åt oss genom den Helige Andes ankomst. Ödmjukt ber vi att vi, genom sam­ma kärlek med vilken Kristus ville korsfästas för oss, måtte hålla världen för kors­fäst och kunna korsfästas för världen [jfr Gal. 6: 14]. Och genom att efterlikna Her­rens död – liksom Kristus, ”när han dog bort från synden, dog en gång för alla; när han lever, lever han för Gud” [Rom. 6: 10] – också vi skulle gå det nya livets väg [jfr Rom. 6: 4]. Och sedan vi mottagit kärlekens gåva skulle vi dö från synden och le­va för Gud.

”Ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom den Helige Ande som han har givit oss” [Rom. 5: 5]. Själva delaktigheten av Herrens kropp och blod, då vi äter hans bröd och dricker bägaren, påminner oss nämligen om att vi skulle dö för värl­den och ha vårt liv fördolt med Kristus i Gud och att vi skulle kors­fästa vårt kött med dess lidelser och begär [jfr Gal. 5: 24].

På detta sätt sker det, att alla troende som älskar Gud och nästan – även om de inte skulle dricka det fysiska lidandets bägare – ändå dricker Herrens kärleks bägare. Druckna av den dödar de sina lemmar som är på jorden [jfr Kol. 3: 5] och, klädda i Herren Jesus Kristus, ägnar de ingen omsorg åt köttets begär [jfr Rom. 13: 14]. Inte heller har de för ögonen de ting som syns, utan de som inte syns [jfr 2 Kor. 4: 12]. Så dricker man Herrens bägare under det att man bevarar den heliga kärleken. Utan den vore det till ingen nytta till och med att utlämna sin kropp åt elden [jfr 1 Kor. 13: 3]. Men med kärlekens gåva blir det möjligt för oss att verkligen vara detta som vi på ett sakramentalt sätt firar vid offret.

(Contra Fabianum, 28, 16-19: CCSL 91 A, s. 813-814)

Övers. Alf Härdelin