Kära bröder! Tänk på, hur den undervisning som ges oss om det andliga livet växer fram, hur vi genom höga föredömen eggas till ett heligt liv, när vi hör hur såväl den salige Moses som Guds Son fastade under fyrtio dagar. Lägg då särskilt märke till, att liksom tjänaren inte är herre, så är det också en skillnad mellan deras fastor. Moses förkunnar den gamla lagen, Kristus är det nya förbundets upphov. Moses fastar, för att med lagbud ge tukt och fostran åt ett enda folk, Kristus fastar, för att återlösa alla folk. Moses fastar, för att kunna ta emot bud som gäller för detta livet, Kristus fastar för att lägga en grund för den eviga frälsningens mysterier. Moses fastar, för att kunna se Gud, även Jesus fastar, men för att genom sin seger över djävulen visa att han är ett med Gud. Efter sin fasta krossade Moses, för folkets överträdelsers skull, de tavlor som skrivits av Guds finger. Med sin fasta visade Kristus, att hans evan­gelium skulle förbli för evigt.

Men även om båda fastade under fyrtio dagar, så sägs det inte om båda att de hungrade efter sin fasta. Vad är meningen med detta? Moses hade ingen hunger som något bevis för att Gud var verksam i mänsklig svaghet, men Guds Son hade hunger för att visa att han, genom att bli människa, tagit på sig den kroppsliga svagheten. Att Moses inte hungrade är ett tecken på vad himlen förmår. Att Kristus hungrade är vår återlösnings mysterium. Detta mysterium framställde Herren i sin egen kropp, för att göra klart att, liksom Gud enligt vår tro har gudomliga krafter, så är det utmärkande för människan, att hon har mänskliga svagheter. Detta är skälet till att Kristus hungrar såsom människa, men såsom Gud ger näring åt de hungrande, att han själv blir trött av att gå och åt den stapplande ger kraft att gå, att han fyller sin egna ögon med tårar och genom ett under ger synen åter åt de blinda, att han bedrövas över den död som närmar sig honom och reser den döde Lasarus upp ur hans grav. Allt detta, mina bröder, gör vår Skapare och Återlösare som Gud och som människa, inte som om han såsom Gud med nödvändighet måste födes bland oss, utan emedan han ville att detta frälsningens mysterium skulle ha makten i både himmel och jord. […]

Bröder! För vår skull har den oövervinnelige kämpen helgat denna vördnadsvärda fastetid. Låt oss därför ta avstånd från de köttsliga begärelserna och genom fastor tukta våra lemmar, så att vi mättar våra själar med gudomliga krafter. Må den fördärvliga vällevnaden i oss fasta, må varje ondska fasta, må hatet och striden fasta. Må vi avhålla oss från mat, men må vi ännu mera avhålla oss från lasterna. Må vi visa måttlighet och hålla oss nyktra av vin, så att inte begärelsernas rus får makt över oss. Ty vilket gagn har vi av att iaktta de fyrtio dagarnas fastetid, om vi inte verkligen fastar? Vad tjänar det till att avstå från gästabud, om man fyller dagarna med strider? Vad tjänar det till att inte själv äta något bröd, om man berövar de fattiga deras föda? Den kristnes fasta borde vara den nödlidandes mättnad. Den kristnes fasta borde ge näring åt friden, inte åt striden. Vad är det för fasta att inte äta kött, men en låta förbannelser, värre än någon mat, strömma ut ur munnen? Vad är det: att helga buken med fasta, men orena tungan med lögner?

(Hom. 44: PL 57, 325 C - 328 A)

Översättning från orginalspråk: Alf Härdelin

Katobs.se med exklusiva rättigheter