Först steg Kristus ner för att bli delaktig av vår natur, sedan steg han upp för att göra oss delaktiga av sin härlighet. Genom att stiga ner, leva i tiden och utföra syn­liga under gav han mjölk åt barnen, genom att stiga upp gav han människorna gå­vor. Undervisade av dem och uppfostrade till vuxna och starka människor, skulle de inte längre längta efter att få se honom i tiden, utan de skulle med all sin åstundan sträva efter att följa honom dit han har gått före dem. Eftersom vi alltså har blivit lika änkor, berövade hans närvaro i tiden, så låt oss med all anspänning skynda till skå­dandet av honom i evigheten. Låt oss med psalmistens ord säga till honom: ”Mitt hjärta säger till dig: Ditt ansikte, Herre, söker jag; jag söker, vänd dig inte från mig” [Ps 27: 8].

Hela frälsningsplanen – detta att Kristus blev människa – hade ingen annan av­sikt och syftning än att inrikta hela vår uppmärksamhet mot det himmelska och att efter dödlighetens tid leda oss till av skåda honom, där han är uppenbar. Sedan vi nått fram dit skall hans ansiktes härlighet vara vår mättnad, ty då skall vi, som apos­teln betygar, ”se honom sådan han är” [1 Joh. 3: 2]. Därför säger psalmisten: ”Jag skall mättas, när din härlighet blir uppenbar” [Ps. 17: 15]. Detta är Jerusalems goda: ”Det som inget öga sett och inget öra hört, det som inte något människohjärta har kunnat uttänka, det har Gud berett åt dem som älskar honom” [1 Kor. 2: 9]. Detta goda såg aposteln såsom i en dunkel spegelbild, när han sade: ”Vad skall jag väl finna i himlen, och vad skall jag kunna önska mig på jorden” [Ps. 72: 25]. Det var med förundran han sade: ”Vad skall jag väl finna i himlen”, ty den himmelska härligheten kan man inte med ord förklara och inte med tanken fatta. Men låt oss hungra och törsta efter detta, ty vår Överstepräst har gått före oss in det Allraheli­gaste, han har stigit upp till Faderns högra sida, för att de som är hans lemmar skulle befästas i hoppet, att den enkla hjorden skall få följa herden dit den tror att han har gått före.

Detta lovade Herren själv sina lärjungar: ”Där kadavret är, där samlas också ör­nar­na” [Luk. 17: 37]. Örnar kallar han de heliga, de som längtar efter få bryta upp och vara där Kristus är. Om örnar sägs det ju, att de långt bortom haven kan känna lukten av kadaver och snabbt flyger iväg för att stilla sin hunger. Denna örnarnas hun­ger betecknar de heligas längtan: med trons luktsinne känner de, att han som är deras huvud befinner sig i den himmelska vilan, långt borta från världens virvel­stor­mar, och på hoppets vingar vill de närma sig sin Skapare och evigt glädja sig över mättnaden inför hans ansikte. Denna högtid [Kristi himmelsfärds dag] finns till, för att vi skulle tro att Kristus nu regerar på Faderns högra sida för att vi – så länge tiden ännu varar – med dygdens två vingar, nämligen kärlekens och hoppets, skulle följa honom, så att vi, när han överlämnar riket åt Gud Fadern, i evighet får härska med honom. […] Låt oss därför ur hjärtats innersta ropa med aposteln: ”Vad kan skilja oss från Kristi kärlek? Olycka, bedrövelse, trångmål, hunger, nakenhet, svärd?” [Rom. 8: 35] Ty då han har fört oss från hoppet till skådandet, skall Gud vara allt i alla: han själv skall vara maten och drycken, han skall själv vara klädnaden och allt annat som man anständigtvis kan tänka sig eller önska sig av någon. Detta är den gåva som Kristi soldater åtrår, och de överger inte sin krigstjänst förrän de, efter avslutad strid, av sin härskare får det oförgängliga arvet.

(Sermo 19: PL 162,591 C – 592 C)

20110§02

Översättnng: Alf Härdelin