”Välsignad vare du, Maria, Guds Moder, du Salomos tempel, vars väggar var förgyllda, vars tak skinande, vars golv täckt med de dyrbaraste stenar, vars hela uppbyggnad var strålande, vars inre i allt var väldoftande och skönt att skåda. Därför liknar du på allt sätt Salomos tempel, i vilket den sanne Salomo vandrade omkring och där han satt, i vilket han förde in här­lighetens ark och ljusstaken till att lysa.

Du, välsignade Jungfru, är alltså templet för denne Salomo, som slöt fred mel­lan Gud och människa, som försonade de skyldiga med honom, som gav livet för de döda och befriade de fattiga från fogden. Din kropp och själ blev ju gjorda till Gudomens tempel, där taket var den gudomliga kärleken, under vilket Guds Son, som utgått från Fadern till dig, med glädje bodde tillsammans med dig. Golvet i det templet var din goda livsföring och din ständiga utövning av dygderna. Ingenting fattades i din värdighet, ty allt hos dig var fast, allt var ödmjukt, allt var gudfruktigt och allt var fullkomligt. Väggarna i templet var av kvaderstenar, ty du stördes inte av någon skymf och högmodades inte av någon ärebetygelse, du oroades inte av någon otålighet och gladdes endast över Guds ära och hans kärlek. Bilderna i ditt tempel flammar ständigt med den Helige Andes låga. Därav upplyfts din själ så mycket, att ingen dygd fanns som var större och fullkomligare hos någon annan ska­pad varelse än hos dig.

I detta tempel vandrade Gud omkring, när han i dina lemmar utgöt sin besökelses sötma. Där vilade han, när den gudomliga naturen förenade sig med den mänskliga. Välsignad vare alltså du, saliga Jungfru, i vilken den store Guden blev ett litet barn, Herren sedan uråldriga tider blev en oansenlig son, den evige Guden och den osynlige Skaparen blev en synlig skapelse. Eftersom du alltså är denna allra barmhärtigaste och mäktigaste Härskarinna, beder jag dig: se till mig och förbarma dig över mig. Du är san­nerligen Salomos moder, inte hans, som var Davids son, utan hans, som var Davids fader och Salomos herre, han som byggde upp det förunderliga tempel, som var din sanna förebild. Må Sonen bönhöra sin moder, hon som är en sådan, en så väldig moder. Bed alltså att sonen Salomo, som liksom sov i dig, måtte vaka tillsammans med mig, så att ingen syndig lockelse måtte stinga mig, utan ångern över begångna felsteg måtte vara orubbad, kärleken till världen måtte vara död i mig, tålamodet beständigt och boten bära sin frukt. Ty någon annan kraft till min hjälp har jag inte än det enda ordet: 'Förbarma dig, Maria', ty mitt tempel är i allt en motsats till ditt. Det är nämligen mörkt av laster, gyttjigt av orenhet, vanhelgat av lastfullhetens maskar, vacklande av högmod, fallfärdigt av världslig fåfänga.”

Modern svarade: ”Välsignad vare Gud, som har ingivit denna hälsning i ditt hjärta, så att du skulle förstå, vilken stor godhet och vilken väldig ljuvlighet som finns i Gud. Men varför jämför du mig med Salomo och med Salomos tempel? Jag är ju hans moder vilkens födelse inte har någon början eller något slut, hans om vilken vi läser att han varken har fader eller moder, jag menar: Melkisedek. Om honom är det ju skrivet att han var präst och till präster hör ju ett Guds tempel [jfr Ps. 110: 4; Hebr. 7: 3]. Jag är alltså översteprästens moder och jungfru. Sannerligen säger jag dig att jag är bådadera: kung Salomos moder och den fredsstiftande präs­tens moder. Ty Guds Son, som är min son, är både präst och Konungarnas konung.

I mitt tempel klädde han sig andligen i de prästerliga kläder i vilka han fram­bar offret för världen. I den kungliga staden blev han krönt med den kungliga, men förvisso också obekväma kronan. Därutanför behärskade han som den starkaste kämpe stridsfältet och striden. Nu måste jag däremot klaga över att denne min son är bortglömd och föraktad av präster och kungar. Kungarna berömmer sig över sina palats, av sin krigsmakt och av världslig framgång och ära. Prästerna högmodas över de goda ting och jordiska egendomar som dock tillhör själarna. Ty liksom du sagt att templet var prytt med guld, så är prästernas tempel prydda med världens fåfänglighet och lockelser. Simonin härskar nämligen hos deras överhu­vud, förbundsarken är flyttad, dygdernas ljus släckta, fromhetens bord övergivet.”

Bruden svarade: ”O barmhärtighetens moder, förbarma dig över dem och bed för dem.” Modern svarade henne: ”Alltifrån begynnelsen älskade Gud de sina så, att han inte bara lyssnade till deras böner för sig själva utan också så, att andra blev bönhörda för deras böner skull. Men för att böner för andra skall bli hörda, är två ting av nöden, nämligen att överge synden och viljan att göra framsteg i det goda. För dem som har dessa två ting är mina böner till nytta.”

Ur Birgitta: III: 29 (s. 176–179): Maria – Salomos tempel

Ur dikten ”Vår Frus pina” (här lätt moderniserad)
(Svenska medeltids dikter och rim, s. 61)

Maria, mitt hjärta lyfter jag till dig opp,
ty du är, näst Gud, mitt högsta hopp.
Jag talar till dig med mycken röst:
Hjälp alla syndare och giv dem tröst.
Gläds, Maria, helig mer än varje kvinna,
nåd och misskund må man i dig finna.
Gläds, Maria, i din glädje du bud fick,
ty Gabriel hade hälsat dig.
Han sade: ’Hell, Maria, full av nåd,
Gud är med dig, mer än alla kvinnor är du signad’.
Du svarade honom ett gagneligt ord,
som gläder himmelrik, helvet och jord:
’Se, här Guds tjänstekvinna,
efter Guds vilja skall du mig redo finna’.

En bön vid gudstjänsten ur ”Själens tröst” (här lätt moderniserad)
(Svenska medeltids dikter och rim, s. 163f.)

O evärdelige Herre Jesu Kriste, Guds Lamm,
Jungfruns Son, livsens källa och världens hälsa:
Välsignad vare din heligaste lekamen, vilken
du visligen tog i Jungfrun Marias renaste liv
och för min skuld uppå korset hängde,
som jag nu ser i prästernas hand:
Lös mig från alla syndens band!
O ärans Konung och levande Bröd,
Kom mig till tröst i min yttersta nöd!

Salve Regina misericordiæ, Variant
(Text: Dunstable, skivan Klingende Kathedralen)

Var hälsad, du all barmhärtighets Drottning,
vårt liv, du ljuva, vårt hopp, var hälsad.
Till dig vi ropar, vi Evas landsförvisade söner.
Vi nalkas dig med suckan, bön och klagan,
vi som är i tåredalen.
Du som för vår talan:
vänd mot oss din barmhärtighets ögon,
låt oss, när vår landsflykt ändats, skåda
Jesus, han som är din välsignade livsfrukt.

O Jungfru, kyrkans Moder,
härlighetens ständigt öppna port,
var du vår trygghet
hos Fadern och Sonen,
du milda Jungfru, du goda,
du ljuva Jungfru.
O Maria, lyssna till allas böner,
hör dem som ödmjukt ropar,
o du Milda.

Bär våra böner fram till din Son,
till honom, som korsfästs,
som sårats och gisslats för oss,
som stungits av törnen
och givits galla att dricka.
O ljuva Maria.

Ur: Vår Fru tider, tryckt före 1526 (här lätt moderniserat):

s. 14, kollektbön:

O heliga Maria, vår Herre Jesu Kristi moder mild och jungfru förutan ände, him­mel­rikets Drottning, med alla Guds helgon värdigas bedja för oss arma syndare till Herren, vår Gud, Fadern allsmäktig, att vi måtte förtjäna av honom hjälpas, frälsas, helas och beskärmas, han som i den heliga Treenigheten  lever och råder, Gud förutan ände. Amen.

s. 18f., responsorium, versikel och collecta:

O heliga Guds Föderska, Jungfru Maria:
Bed för oss till Herren Jesus Kristus.
Jungfru Maria, bed för oss.
Ära vare Gudfadern [och Sonen och den Helige Ande].
O heliga Guds Föderska, Jungfru Maria:
Bed för oss till Herren Jesus Kristus.
Efter barnets födelse förblev du osmittad jungfru.
Guds föderska, bed för oss.
Herre, hör min bön.
Och låt mitt rop komma inför dig.

O Gud, som gav människosläktet den evinnerliga hälsans lön genom den heliga Marias fruktsamma jungfrulighet: Vi beder, att du give oss, att vi måtte förnimma henne bedja för oss, med vilken vi må förtjäna att anamma livsens främjare, med honom som skall komma för att döma levande och döda och världen med eld. Amen.

Övers. Alf Härdelin