av Dr. Alice von Hildebrand

Sambandet mellan religion och moral har stor betydelse för en människas liv. Men tar vi oss en titt på lärdomshistorien och hur denna utvecklats genom tiderna, är allt emellertid inte solklart. Här skall jag, så gott det går, försöka att reda ut de olika begreppen.

Reformatorn Martin Luther förnekade att en människas moral, hur en människa handlar och lever, skulle ha någon betydelse. Han lärde att den inte inverkar på hennes frälsning. Det är lätt att komma till denna slutsats när man som Luther hävdar att det är tron allena (sola fide) som är vägen till frälsning. Han skriver: "Dess (själens) enda rättfärdiggörelse är alltså tron, inte handlingarna... ". Tesen att människans moraliska handlande visserligen inverkar på hennes liv här på jorden, men inte på hennes frälsning, måste få allvarliga konsekvenser för hennes trosliv. Luther skiljer radikalt moral och religion åt.

Vidare skriver han: ”Det är därför en blind och farlig lära som säger att budorden måste kompletteras med goda handlingar.” Denna tes är så viktig för det lutherska tänkandet att reformatorn följaktligen måste tillbakavisa den heliga Jakobs påstående att "tron utan gärningar är död" (Jak 2:26). Att som Luther gör förkasta en apostels epistel (han kallar den en "halmepistel") är något mycket djärvt. Det blir dock en logisk handling om man som Luther är övertygad om att den egna läran äger en sådan kraft att den inte får dömas av någon, ens av änglarna. Men med ett sådant uttalande dömer man istället sig själv! För människans härlighet består i att underkasta sig Gud och dem som Han givit fullmakt att uttala hans ord här på jorden. Ve den människa som förklarar sig själv vara den slutgiltiga auktoriteten.

Denna åtskillnad mellan religion och etik har vunnit mer och mer kraft i vår tid. Många nutida samhällen hävdar att etik inte har något att göra med religion och att deras egen etik bär denna självständighetens stämpel. Vi har "kulturella sällskap för etik" som yvs över att lära ut att moral är något som är åtskilt från Gud. Det är modernt att påstå att religion och moral är två helt självständiga områden som måste hållas knivskarpt åtskilda. Ett populärt argument som stöder påståendet är att det finns ateister som leder moraliskt oförvitliga liv liksom det finns många religiösa människor som bryter mot moralens lagar. Detta är en uppfattning som måste redas ut: Det är sant som den helige Augustinus säger i Gudsstaten att även hedningar och icke-kristna äger vissa naturliga dygder. En hedning kan vara modig och rättfärdig. Det är tyvärr även sant att det finns många kristna som dagligen bryter mot de tio budorden. Naturligtvis är det inte på grund av att de är troende som de syndar, utan på grund av sin svaga och rebelliska natur. De låter bli att uppfylla Guds lagar, fastän de vet om dessas existens.

Nuförtiden är det modernt att argumentera så här:

”Att sammanföra begreppen religion och etik är detsamma som att öppna dörrarna för konflikter och motsättningar. Alla förnuftiga människor kan gå med på värdet av naturliga dygder så som rättvisa, mod, måttlighet och försiktighet. Religionen är något "personligt" och därför till sitt väsen subjektivt. Dess värde ligger i att den tillgodoser individernas ’psykologiska behov’. Den är inte något som alla människor kan samtycka till eller vars värde äger universell giltighet."

Denna åsikt finner vi uttryckt i det som Dietrich von Hildebrand på det religiösa planet kallade "ekumenit" (ecumenitis) och innebär att alla religioner är att betrakta som likvärdiga, som lika många vägar som alla leder till Gud. Att hävda att den egna religionen är den enda sanna är inte bara arrogant och triumfalistiskt utan leder oundvikligen till split och tvedräkt i samhället. Med andra ord spelar inte sanningen någon roll inom religionen. Erkänner vi å andra sidan att alla religiösa trosuppfattningar är helt och hållet "subjektiva", då blir världen en fredlig plats och det blir möjligt för folken och staterna att förlikas. Sanningen är något relativt och därför äger alla uppfattningar, även om de är motsatta, lika värde.”

Men i själva verket har våra nutida ”etiska samhällen” inte lyckats bevisa att det finns en universell samstämmighet när det gäller de naturliga dygderna. Låt oss anta att alla människor är överens om att världen bör styras opartiskt och rättvist. Det betyder emellertid inte att alla är ense om vad det är som är rättvist och opartiskt.

Medan etiken i Luthers vision av livet hade ”förlorat sin status”, är det för Jean-Jacques Rousseau och Immanuel Kant religionen själv som är ”offret”. I Kants bok "Kritik av det rena förnuftet" kan vi tydligt se hans åsikt om religionen. Titeln säger oss vad det handlar om. Han skriver:

"moraliteten... behöver inte vidhäftas tanken på ett Högre väsen som står över henne (människan) och talar om för henne vad det är hennes skyldighet att göra. Inte heller behöver människan ha en morot annan än lagen själv för att hon skall förmås att göra sin plikt."

Med enkla ord säger Kant så här: Vi behöver inte religionen för att komma underfund med vad som är vår plikt och moraliska skyldighet. Den moraliska lagen kan nämligen förstås genom att människan tar blott och bart det mänskliga förnuftet till sin hjälp. Hon behöver inte känna till eller länka samman den med en uppenbarelse, med insikten om ett högre väsen. Vi behöver följaktligen ingen religion för att vara moraliska varelser och inget skäl utom själva moralen för att vi ska önska lyda dess lagar. Ja, människan har givit sig den moraliska lagen alldeles själv. Detta var bakgrunden till Søren Kierkegaards sarkastiska anmärkning:

"Kant ansåg människan vara sin egen lag, det vill säga hon binder sig själv vid den lag som hon givit sig själv. Detta är inte något annat än Sancho Panza när han daskar sig själv i baken när han begått något fel."

Trots detta hävdar Kant även att "det finns en objektiv länk mellan moral och religion". Hela saken hänger på vad Kant menar med religion. Han anser att den utgör moralens metafysiska bas men skyndar sig sedan att tillägga att han det han hänvisar till är "den rent moraliska religionen som utgörs av förnuftet". Hans rationalistiska tänkande förkastar en uppenbarelse, vilket slags uppenbarelse som helst. Det är därför inte att förvånas över att det enligt honom saknas en länk mellan moral och religion. Religionen bygger ju enligt Kant enbart på förnuftet. Visserligen använder han sig av ordet "tro" och menar med detta ord gudsdyrkan, men sedan är han snabb att påminna oss att den enda tro som räknas är "religionens moraliska tro", den enda tro som kan få själen att bättra sig. Tillbedjan, bön – allt som är av övernaturlig art måste elimineras, eftersom det är utan mening.

Det slår oss att i det rationalistiska 1700-talet ansågs det "lämpligt" att nämna religionen, även om denna i själva verket hade berövats varje slag av religiöst innehåll. Av samma anledning lät radikala ateister – vare sig det var i Tyskland eller i ett senare skede i Mexiko – döpa sina barn! Hitler tvekade aldrig att hänvisa till Gud, närhelst det passade i sammanhanget. Mer än en naiv tysk medborgare lurades sålunda att tro att Führern när allt kom omkring säkert var en troende kristen. I hans mun var emellertid ordet "Gud" inget annat än ett propagandaverktyg.

Kant som levde i ett kristet samhälle (han bekände sig officiellt till den protestantiska läran) var väl förtrogen med den religiösa vokabulären. Därför flyter ständigt ord som "tro", "uppenbarelse" och "mirakel" ut ur hans penna. Men om vi läser hans texter noggrant framkommer det tydligt att de två huvudfrågorna för honom var moralen och förnuftet. Människans förnuft säger henne vad hon bör göra och det är lydnaden mot plikten som gör henne till en religiös människa. Det är förnuftets religion som vi bör lyda. Den är ju den enda religion som kan göra anspråk på att vara universell och till för alla människor. Eftersom alla kan vara övertygade om att det är så, kan vi på detta sätt göra slut på de ändlösa diskussionerna som ändå aldrig kan leda till någon visshet.

Vid första anblicken är Luthers ställningstagande diametralt motsatt Kants. För reformatorn har människans moraliska halt ingen betydelse för hennes frälsning, medan den för Kant är det enda som betyder något. Men vid närmare betraktande ser vi att det bara handlar om två sidor av ett och samma misstag – ett fenomen som vi ofta finner upprepat i filosofins historia. I båda fallen ser vi hur moralen och religionens innersta väsen blir missförstått.

Det är värt att i detta sammanhang nämna vad Johannes de Silentio (en av Kierkegaards pseudonymer som enligt vad han senare lät förstå inte var talesman för hans egen uppfattning) säger. I ”Fruktan och bävan” diskuterar han den bibliska berättelsen om hur Gud befallde Abraham att offra sin egen son, Isak, sonen som var uppfyllandet av Guds löfte. Vi måste beundra det sätt på vilket författaren målar upp hela den dramatiska situationen. Abraham lyder med brustet hjärta, han “tror”, men denna handling som han utför i lydnad går stick i stäv mot hans förnuft. Förnuftet säger ju att man inte skall dräpa. Isak som inte anar ödet som väntar honom, frågar naivt vem det är som skall offras och får av fadern svaret: “Gud utser åt sig” (God provides). Vi läser alla den bibliska berättelsen i tron att den skall sluta väl. Men det var just detta som var den stora prövningen som Gud utsätter Abraham för. Han trodde ju verkligen att han skulle bli tvungen att döda sin älskade son.

Förbudet att döda är ett av de mest grundläggande moraliska budorden och det äger universell giltighet (eller så var det åtminstone förr i tiden). Gör inte det faktum att Abraham lyder Gud honom till mördare? Någon som trots att han känner till den moraliska lagen bryter mot den eftersom han fått befallning att göra det? De Silentio beskriver i gripande termer dramat som denne trosfader finner sig mitt uppe i. Isak är hans stora glädje och han vet att det är förbjudet att döda. Vi bevittnar ett hjärtslitande drama. Å ena sidan önskar Abraham lyda den gudomliga befallningen, å den andra är mord ett fruktansvärt brott. Han väljer att lyda, med brustet hjärta. Vi känner alla till det lyckliga slutet på historien, men enligt de Silentio var denna händelse en så uppskakande erfarenhet för Abraham att han från det ögonblicket "inte kände någon glädje mer".

De Silentio utmanar oss och ber oss ställa oss själva en avgörande fråga: Är konflikten mellan den moraliska lagens absoluta halt och Guds personliga befallning till individen – det vill säga konflikten mellan etik och religion – något oundvikligt? Abraham bör inte vara olydig mot Gud och han får inte döda. Han slits mellan två skyldigheter: en etisk plikt och en religiös. Han låter tron ta överhanden över förnuftet.

De av oss som känner väl till Kierkegaards tänkande vet att han njuter av att ställa oss inför frågor som leder till fördjupning av vår tro – han tvingar oss att nå ner på en så djup nivå att det handlar om det religiösa planet. De Silentio’s ställningstagande väcker följande fråga hos oss: När vi lyder Gud, betyder det att "det etiska upphävs" för religionens skull? Med andra ord – råder det en total motsättning mellan den etiska och den religiösa sfären? Är dessa två inte skilda åt genom en klyfta som endast kan överbryggas genom "ett trossprång"? Det som ur moralisk synvinkel är ett brott, blir religiöst sett en hjältemodig trosakt.

Att klippa av sambandet mellan det etiska och det religiösa området är förödande för dem båda. Den underförstådda frågan hos de Silentio är emellertid avgörande. Den tvingar oss att granska mera ingående vad det är som gör en handling moraliskt ond. Om vi ser på saken ur etisk synvinkel är det inget annat än mord att ta ett oskyldigt liv. Men ur religiös synvinkel är det viktigaste att lyda Guds befallning. Vad vi kan lära oss av de Silentio’s utläggning – även om den är missledande – är att skilja mellan "offer" och "mord". Gud befaller inte Abraham att mörda, han befaller honom att offra sin son. Kan vi för den skull gå med på lösningen de Silentio ger – att en religiös befallning leder till att "det etiska upphävs"? Svaret måste bli nej.

Varför är det strängt förbjudet för människan att ta ett oskyldigt liv? Det är inristat i den naturliga lagen som finns i varje människas hjärta och beseglat av de tio budtavlorna som gavs åt Mose på Sinai berg. Svaret är ganska klart: det är eftersom varje mänskligt liv har ett värde som jag måste respektera. Dessutom tillhör inte detta liv mig och det står klart utom allt tvivel att om jag tar det begår jag en omoralisk akt.

Är detta svar den huvudnyckel som kan användas på samtliga omoraliska handlingar? Svaret är ett tydligt nej. I sin sista bok, Moralia, analyserar Dietrich von Hildebrand till viss grad frågan och visar på ett övertygande sätt att en handling kan anses omoralisk av en mängd olika skäl.  Att uttala svordomar och häda är till exempel något till själva sitt väsen ont. Men inte på grund av att vi, när vi gör det, förstör något som inte tillhör oss. De är onda handlingar genom själva sin karaktär. Detta resonemang leder så författaren vidare till att påminna oss om att allt liv tillhör Gud som är Skaparen. För att använda en juridisk term (även om det är olämpligt att ta till en sådan när det rör sig om Gud), har han "rätten" att ta tillbaka det. Allt skapat tillhör ju honom. Han äger friheten att ge det till vem han vill och att återta det. Och Job inser det när han säger: "Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn” (Job 1:21).

När Gud krävde av Abraham att utföra den handling som Gud önskade av honom, nämligen att ta Isaks liv, utövade han alltså bara sin "rätt". Men det är otänkbart att Gud skulle ha befallt Abraham att tillbe falska gudar, att förbanna eller svära över honom. Den som hävdar att Gud befallt honom att bli Guds-vägrare är från sina sinnen. Gud är god till själva sin natur och alla hans befallningar präglas av denna godhet. Vad von Hildebrand vill antyda är att även om Abraham måste älska sonen han fått genom Guds löfte så måste han älska Gud ännu mera.

I Lukasevangeliet finner vi något liknande: "Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor... " (Luk 14:26). Vi behöver inte påpeka att detta kan missförstås och ofta har missförståtts. Det är därför som en fri tolkning av Bibeln (som protestanterna berömmer sig av att göra) oundvikligen måste leda till uppkomst av ett oändligt antal sekter. Det är bara den katolska kyrkan som har den outgrundliga välsignelsen att äga ett Läroämbete – och tyvärr – hur många katoliker är det i våra dagar som förstår att uppskatta denna gåva?

För att gå tillbaka till de Silentio, måste det vid det här laget stå klart att det inte innebar ett upphävande av den moraliska lagen när Abraham visade sig villig att lyda Guds befallning. Även om det bara är Abraham som har fått ta emot detta bud, måste varje människa vara redo att offra det han mest älskar om Gud begär det av henne. Abrahams fall är unikt men alla människor som befinner sig i en liknande situation måste vara redo att ge samma svar. Det som sker med Abraham är ett förebud av hur Gud offrar sin ende son för att rädda oss.

Vi har oräkneliga möjligheter att missta oss när det gäller intellektuella ting – även om vi äger "de bästa avsikter i världen". Detta ser vi exempel på hos dem som gör den riktiga iakttagelsen att det finns ett nödvändigt samband mellan moral och religion och ändå missuppfattar detta samband.

William Ockham, en fransiscanmunk som levde på 1300-talet, lär att det moraliskt goda helt enkelt betyder "något som Gud befallt om" och att det moraliskt onda helt enkelt betyder det som Gud har förbjudit. Med andra ord, rättvisa är något som är moraliskt gott eftersom Gud har befallt oss att vara rättfärdiga. Men eftersom Gud är allsmäktig – ett gudomligt attribut som Ockham placerar bland de viktigaste gudomliga egenskaperna – kan inget begränsa den gudomliga viljan. Han skulle lika gärna kunnat ha befallt oss att vara orättvisa, och då skulle människan varit skyldig att vara orättvis.

"Om Gud skulle befalla oss att utföra hor, då skulle detta inte bara vara tillåtet utan även något som vore berömvärt."

Vi kan se att franciskanmunkens tankeförmåga håller på att spåra ur. Hans avsikt är "from", han har övertygat sig själv om att han genom att understryka Guds allmakt (Gud kan göra vad han vill) har fördjupat vår bävan inför hans fullkomliga väsen. Men Ockham inte bara misslyckas med detta utan han ger oss en bild av en Gud som är tyrann och despot, när han visar hur hans vilja får honom att ta godtyckliga beslut som människan måste lyda i blindo. Sålunda bortser han från naturlagens tydliga karaktär. Vi förstår inte – vi kan inte förstå – Guds befallningar, vi måste bara lyda.

Att en kristen tänkare – och en franciskan till råga på allt – kan falla i en sådan tankefälla är verkligen pinsamt. Ockham är tydligen blind för det faktum att moralisk fullkomlighet är en av Guds egenskaper. Han är inte bara god, han är själva Godheten, inte bara rättvis utan själva Rättvisan. Ockham överser helt och hållet med att dessa moraliska värden är fast rotade i själva Guds väsen och inte utgör "beslut" som emanerar ur den gudomliga viljan.

Inom etiken är det viktigt att skilja mellan moraliska värderingar och uttryckliga befallningar. De moraliska värderingarnas grundbeståndsdel avslöjar deras inre godhet. Befallningarna är något som härrör ur en legitim auktoritet. Naturligtvis bör vi inte lyda någon befallning som står i strid mot den moraliska lagen. En befallning som kommer från Gud kan aldrig kollidera med den moraliska lagen som är rotad i Guds eget väsen. Det hela blir till ett problem när en mänsklig myndighet utfärdar en order som står i konflikt med morallagen. Det är tråkigt att en katolsk munk kunde bli offer för en sådan förvirring.

Det finns också andra sätt som leder till missförstånd av relationen mellan religion och etik. Ett sätt är att hävda att människans sinne – förmörkat som det är av arvsynden – skulle vara oförmöget att skilja mellan det som är moraliskt gott eller det onda, även om hennes ögon inte öppnades av religionen. Hur kunde Sokrates (enligt vad Platon berättar i sin dialog Gorgias) ha förklarat att det är bättre för en människa att lida orätt än att själv begå den? Denne framstående hedning hade inte fått förmånen att se ljuset från uppenbarelsen, och ändå förstod han att moraliskt ont är den värsta formen av ondska. Han föredrog därför att gå med på att bli dödad, hellre än kompromissa om sina etiska principer. Aposteln Paulus säger också att beviset för Guds existens tydligt står att finna i allt som han skapat. Därigenom antyder han att människan har ett klart sinne som förmår att skilja mellan vad som är sant och osant, mellan gott och ont. Människans natur har förmörkats av synden, men förmörkad betyder inte fördärvad, i den mening kalvinisterna avser.

Människor av god vilja kan tydligt inse att en del ting är till sitt väsen onda och att dessa alltid måste förkastas. Vi kallar detta naturlagen och denna lag hotas ständigt i vårt samhälle av en relativistisk världsåskådning som uttryckligen förkastar tanken på att sanningen skulle vara objektiv och att det skulle finnas absoluta moraliska värden. Det är så den moderna människan ser på saken. Att tro på absoluta värden betyder ju underkastelse, att det finns "något som det är vår plikt att göra" (oughtness), och hon ser detta som en begränsning av sin “rätt att välja”. “Du skall” eller “du skall inte” utgöra inte bara ord som förlorat sin mening utan själva begreppen förkastas som otidsenliga och felaktiga.

Andra personer hävdar istället att en etik, som inte har religionen att stödja sig på, med nödvändighet måste förbli en ofullständig etik, ty människan värjer sig mot att följa den lag moralen sätter upp för henne. På grund av människans svaghet är det därför nödvändigt att koppla moralen till lydnad mot en gudomlig lagstiftare, annars kommer hon inte att följa det som morallagen dikterar. Platon – den store och ädle hedningen – skrev i sitt sista verk, Lagarna, att människan inte har något intresse i att bättra sig som moralisk varelse och att hon föredrar sig själv framför sanningen. Den tes han här försvarar är att om människan inte blir intalad att ett omoraliskt liv kan leda till evigt straff, om inte rädslan för straff tar överhanden över hennes motvilja mot att handla rättfärdigt, kommer hon tvivelsutan att bryta mot de moraliska lagarna.

Religiös tro är nödvändig för att människan skall bli övertygad om vikten av att handla moraliskt rätt. Men att handla moraliskt rätt enbart därför att man fruktar upptäckt och bestraffning är förvisso inte en sant etisk motivering.

Låt oss nu undersöka sambandet mellan moral och religion. Både Kierkegaard och Dietrich von Hildebrand hävdar med skärpa att den kristna etiken är den enda sanna etik som gäller människor i alla tider, även om de kanske oförskyllt inte känner till den. För att förklara denna åsikt lite närmare måste vi först skilja mellan naturlig och övernaturlig moral. Den naturliga moralen, som alla hedningar av god vilja, som till exempel Sokrates, förmår att urskilja, lär människan klart och otvetydigt att hon bör vara rättfärdig på grund av den inre godhet som denna dygd äger. Hon måste respektera andras liv och egendom. Denna etik (som ofta benämns med termen naturlag) är giltig i alla lägen och måste alltid åtlydas. Dessutom kan den inneboende "plikten att åtlyda den" uppfattas av alla, oberoende av en viss religiös uppenbarelse. Detta betyder emellertid inte att naturlagen inte har något samband med religionen. Alla goda ting kommer ju från Gud och har sin grund i honom.

Men en god hedning, som Sokrates, som äger en mycket vag kännedom om Gud, kan ändå uppfatta de moraliska värdena och leva ett moraliskt liv. Han förnekade visserligen inte att det skulle finnas ett samband mellan etik och religion, men detta samband var inte tydligt för honom. Det är sant att det finns ateister som respekterar grundläggande moraliska värden som rättvisa och ärlighet. Jag hade en gång en student, en uttalad ateist, som fördömde abort och kallade det för ett fruktansvärt brott.

Men en morallära som enbart bygger på naturlagen är detta till trots en ofullständig morallära. En hel dimension av moralen går förlorad om vi bara betraktar den med vår världsliga blick. Människokärlek och ödmjukhet, säger den helige Augustinus, är dygder som är okända för hedningen. En god hedning kan inte förstå att vi bör älska våra fiender och göra gott mot dem som förföljer oss. Konfutius skulle säga att ett sådant bud är nonsens. Att älska dem som är onda rimmar dåligt med människans förnuft. Men för en kristen är detta en sträng förpliktelse. Kierkegaards bok "Kjerlighedens Gjerninger" handlar just om detta. Det är inte bara ett råd, det är ett bud. Detta visar att Kierkegaard har förstått att den enda sanna moralläran är den kristna. Kristus sade inte att vi skulle älska vår nästa bara om han är värd att älska, utan kort och gott: "Älska din nästa"!

Hur kan man övertyga en hedning om att han bör älska den man som dödat hans fru och barn, en man som är brutal, hänsynslös och endast bryr sig om det som tillfredsställer hans lustar? Det är bara den människa, som genom en trosakt fått upp ögonen för den kristna uppenbarelsen, som kan se sin nästa som det barn som Gud skapade till sin avbild och like, den varelse för vilken Kristus led och dog. Det är bara då som denna "oförnuftiga" ordning avslöjar sig i all sin skönhet och storslagenhet. Dessutom räcker det inte med den goda viljan. Människan behöver Guds hjälp, det som kallas nåd. En god hedning kan mycket väl äga anspråkslöshetens dygd – som är medvetandet om sina begränsningar – men han kan inte vara ödmjuk. Ödmjukhet är nämligen en dygd som endast kan blomstra i det mänskliga hjärtat som en personlig konfrontation mellan Guds oändliga helighet och människans svaghet och syndfullhet. Det är därför som Abraham när han talar om Gud säger: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft” (1 Mos 18:27).

Det är endast den judisk-kristna uppenbarelsen, särskilt det Nya Testamentet, som helt och hållet öppnat människans blick för denna sant metafysiska belägenhet. Hon är en hjälplös varelse, en syndare vars själ ständigt behöver renas. Dietrich von Hildebrands mästerverk "Transformation in Christ" är en studie av de dygder som kan blomstra i den mänskliga själen endast i uppenbarelsens jordmån. Det är emellertid av avgörande vikt att förstå att denna "nya" morallära, som vi skall kalla "övernaturlig morallära" inte på något sätt upphäver den naturliga moralläran. Långt därifrån. Uppenbarelsen inte bara skänker den dess metafysiska grund, den gör den fullständig och fullbordar den.  Den naturliga moralen är inte endast en "lägre" slags moral. Den är en etik som präglas av ofullständighet och ofullkomlighet.

Rättvisa utan nåd kan vara hård och blir därför slutligen "orättvis". Om en hedning eller en människa som inte fått lära sig de kristna grunderna följer den etik som följer på naturlagen, kan han kallas moraliskt god endast i en begränsad betydelse av termen.  Men skulle en person som bara känner till den naturliga etiken hävda att den är en fullständig etik så skulle en sådan persons sinne, för att citera den helige Augustinus, vara ett sinne som odlade "lysande laster". Vilken skillnad mellan Sokrates attityd, som stod öppen mot det övernaturliga utan att veta det, och nutida etiska organisationer som stolt hävdar att etiken bör skiljas från religionen, att människan inte behöver Gud för att bli god.

Ett annat exempel handlar om ordningen. I sitt sista verk, Lagarna, kritiserar Platon homosexualiteten. Aristoteles förkastar den men ingen av dem var i stånd att förstå renhetens upphöjda dygd – som utgör ett vördnadsfullt svar på den mystiska sfär som tillhör Gud, en sfär i vilken människan inbjuds att samarbeta med Gud i "skapandet”. Så snart ordet "skapa" används är Gud nödvändigtvis inblandad. Det är ju bara Han som kan skapa. När den etik som bygger på naturlagen väljer att inte erkänna något samband med Gud, då framkommer hela dess svaghet och ofullkomlighet.

Den etik som endast bygger på morallagen behöver kompletteras. När den hävdar att den är nyckeln till en exemplarisk moral kommer den oundvikligen att stå öppen för fariseism och riskera självförhärligande ("Jag har utfört min plikt; jag har gjort det som jag var skyldig att göra.) Jag kan vara nöjd med mig själv; ingen kan förebrå mig för något. Jag kan hålla huvudet högt"). Hur långt befinner jag mig inte här från Evangeliet som lär att när en människa gjort sin plikt, förblir han ändå en oduglig tjänare.

Aristoteles var utan tvekan en människa med ett djupt moraliskt medvetande. Hans verk Ethica Nicomachea (Den Nichomakiska etiken) innehåller mycket av stort värde. Men en tänkare som anser att lyckan är det högsta goda (även om han har den goda insikten att människan är gjord för att vara lycklig, och att längtan efter lycka är något legitimt) gör oundvikligen samma misstag som den store stagiriten när han tror att allt vi gör därför är medel för uppnåendet av detta mål.

Hur långt befinner vi oss inte här från Evangeliets ord: "Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt 6:33).

Aristoteles metafysik utesluter varje slag av personlig relation mellan Gud och människan. Den Första orsaken vet ju inte om vår existens och utesluter därför varje relation mellan religion och etik. Hur långt befinner vi oss inte här från Augustinus som i början av sina Bekännelser skrev: "Du har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt tills det finner ro i dig." Den lycka som Aristoteles längtade efter och som han felaktigt kallade för det högsta goda är det endast möjligt för människan att finna om hon först söker och älskar Gud. Det är Han som är vår lycka och vår salighet. Så snart som etiken väljer att klippa av kontakten med religionen – så som det är på modet att göra i vårt dekadenta samhälle – blir den en karikatyr av varje sann morallära. Men hur många kristna uppfattar i våra dagar den fulla kraften i denna uppenbarelsens gåva till oss, genom vilken vi uppmanas: "att vara fullkomliga så som vår fader I himlen är fullkomlig" (Matt 5:48)? Det är bara detta som är den sanna etiken och vi kan bara nå den om vi tar hjälp av nåden. Detta inser aposteln Paulus till fullo när han säger: "Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft" (Fil 4:13).

Alice von Hildebrand är professor emeritus i filosofi vid Hunter College som lyder under City University of New York.

Artikeln fanns i septemberupplagan 2005 av New Oxford Review och återges här med tidskriftens tillåtelse. Copyright © 2005 New Oxford Review, 1069 Kains Ave., Berkely CA 94706, U.S.A., www.newoxfordreview.org Övers.: NH