av Michael Healy

I mitten av mitt år som junior-student vid Loyola University i Los Angeles (det som nu heter Loyola Marymount University) som inföll 1970-71, hade vi två framstående gästföreläsare. Det var kyrkoherde Hans Küng och professor Dietrich von Hildebrand. De olika sätt på vilka de togs emot vid Loyola-universitetet samt vilken påverkan de hade på mig utgör ämnet för denna historia som jag hoppas skall intressera er.

Först skulle jag som bakgrund till berättelsen vilja säga ett par ord om situationen på de katolska universiteten vid den tiden. Jag tror att situationen på just det jesuituniversitet där jag började mina studier var ungefär densamma som på andra katolska institut på den tiden. Hela atmosfären vid Loyola-universitetet andades progressiv optimism. Alla var lyckliga över att få kasta av sig auktoritetstänkandet som ansågs förlegat. Honnörsordet var nu frihet, en frihet som var kombinerad med uppriktighet. Det var allt människan behövde, ansåg man. Nästan aldrig talades det om vad som var rätt och fel (utom i matematik och naturvetenskaperna), det goda och det onda, och än mindre om lydnad och självuppoffring.

Min första lektion i teologi vid Loyola-universitetet var en kombination av vänsterpropaganda med revolutionär anstrykning och en smörgåsbordsvariant av existentialism där vi studenter ombads att ta det som smakade oss bäst. I slutet på lektionen gav oss föreläsaren ett urval av sju alternativ för det mänskliga livet, där han beskrev nihilism och ”absurdism” såsom varande modiga och beundransvärda möjligheter. Inget av alternativen handlade om att välja helgelsen som katolskt ideal utan föreläsaren sade bara till studenterna att det var viktigt att välja ett alternativ bland alla och sedan fast och ståndaktig  genomföra det.  När det sedan gällde ämnet filosofi ingick det en särskild kurs som handlade om Teilhard de Chardins evolutionära ”optimism” som på vägen till den av honom framtänkta ”omegapunkten” inte nämnde något varken om arvsynden eller om frälsningen. Detta chockerade mig en aning men jag tolkade allt positivt och trodde alla om det bästa. Min tanke var att lärarna kanske försökte stärka studenternas tro genom att presentera olika former av utmaningar. En liten oro fanns dock kvar i mig över att man inte fortsatte utläggningarna genom ett försvar för den kristna tron eller genom att svara på de moderna filosofernas trosinvändningar.  

Humanae Vitae diskuterades aldrig, den bara förlöjligades. En vanlig slogan som man ofta upprepade för studenterna var denna: ”Varför skulle du vilja ha en 70-årig ogift man i sängkammaren?”. (Paulus VI hade förstås ingen önskan att vara i någons sängkammare, men en stor önskan och något som han ansåg vara sin plikt: nämligen att påminna människorna om att Gud – Gud som är liv och kärlek – befinner sig där.) En gång när jag hade ett möte med chefen för teologifakulteten för att diskutera Humanae Vitae började han samtalet genom att säga: ”Till att börja med kan jag väl räkna med att du är överens med mig om att vi kan förkasta tanken på att påven är Kristi ställföreträdare på jorden?”  

Vid ett annat tillfälle kom jag tillsammans med en kamrat till samme fakultetschef för att diskutera en specialkurs han hade uppmuntrat oss att ta i ämnet ”Kristi mänskliga natur”. Mötet handlade om att välja lämpliga böcker och han slängde genast ur sig: ”Det vi vill komma till här är i själva verket en irrlära”. Kamraten och jag fnissade, vi trodde han skämtade. Men snart förstod  vi att han menade allvar. Vi blev först lite bestörta men tyvärr också lite imponerade, både över läraren och oss själva.  Vi kände en rysning av spänning över att befinna oss på randen av det förbjudna, över att vara modiga pionjärer, redo till och med att trotsa kyrkans auktoritet. (Att detta ”trots” mera var likt det som Judas uppvisade låg djupt nere i våra sinnen som en molande oro – men var inget som delades av omgivningen.)

En annan teologiprofessor som förestod det lilla specialseminarium jag deltog i (och som berättade för oss att han hade förlorat tron under sina studier i Rom, samtidigt som han uppmanade oss att ”växa upp” och att vara ”realistiska och skeptiska”) ville prompt att vi skulle läsa Anthony Burgess's A Clockwork Orange som han sade var en av denna specialkursens ”klassiker” och att gå och se filmen som nyligen gjorts på boken, trots att kyrkan hade fördömt den på grund av scener som innehöll nakenbilder och våld. (Den ursprungliga listan på ”Great books” för denna specialkurs hade förkastats av lärarna på jesuituniversitetet, de ville inte tvinga den på de stackars studenterna. Varje grupp om åtta studenter gjorde ett eget val av ”klassiker” genom demokratisk omröstning. Vi läste alla de böcker som var populära på det röda 60-talet, oftast istället för the Great books.) Vår seminarieledare körde oss till biografen och trollade fram en flaska bourbon whiskey, lät den gå runt laget bland studenterna (av vilka några var under den tillåtna åldern) och sade: ”Denna film gör sig bäst om man är lite full.”   

Senare samma år uppförde lärarna en parodi som handlade om förändringarna i kyrkan och bar titeln: ”Don't Sweat the Small Stuff!” Den var ganska välgjord, mycket rolig och nöjsam men det var också ett av de sista åren som det fanns nog med lärare på skolan för att kunna uppföra en parodi. År 1970 förstod man ännu inte fullt och klart vad resultatet av alla förändringarna skulle bli – optimistisk framtidstro var ännu förhärskande och även jag sveptes med av den. Mitt examensämne var psykologi och i kursmaterialet bestod av böcker som på ett ytterst relativistiskt sätt behandlade människan. De handlade om freudianism, behaviorism och humanism – och mycket litet om etik eller Gud.

Jag nämner allt detta som en bakgrund till att min inställning som var att Küngs besök skulle göra mig hänförd och von Hildebrands med säkerhet mindre entusiastisk.  Lärarna gjorde allt för att framställa Küng som en frälsare och von Hildebrand som någon från samhällets bottenskikt. Küng välkomnades med öppna armar och röda mattan rullades ut. Alla lärarna uppmanades att gå och lyssna på honom och besöket utannonserades som den viktigaste händelsen på året. Detta var innan han förbjöds att undervisa i katolsk teologi.  

Dietrich von Hildebrand å andra sidan – författaren till de försiktigt kritiska böckerna Trojan Horse in the City of God och Celibacy and the Crisis of Faith (The Devastated Vineyard kom senare), försvararen av Humanae Vitae och hängiven anhängare av latinmässan – behandlades med iskall kyla. Det gavs ingen publicitet inför hans föredrag, det var svårt hitta information om tid och plats för det och lärarna kallade till ett möte med förpliktigande närvaro just vid tiden för paret von Hildebrands ankomst för att vara säkra på att ingen av de unga och lättpåverkade lärarna skulle kunna höra vad han hade att säga. Allt detta gjorde att jag ansåg mig böra vara entusiastisk för Küng och lite avvaktande när det gällde von Hildebrand.

Det enda positiva jag kände till om von Hildebrand var att i samband med en kurs om Kärlek och vänskap som hölls av en av hans lärjungar, Dr. Ronda Chervin, hade jag läst hans artikel ”Vad sex egentligen innebär” ("The True Meaning of Sex") och tyckt att den var bättre än något annat jag läst i mitt huvudämne psykologi eller i någon annan av mina kurser. Men eftersom jag var under inflytande från min omgivning och inte trodde tillräckligt på mig själv och mina egna tankar, tyckte jag det var bäst att ansluta mig till den uppfattning som jag hörde uttalas omkring mig.

Döm därför om min förvåning när jag glad i hågen begav mig till aulan för att lyssna på den store Küng – som fick VIP-behandling av lärarna på skolan som hoppades att den Store skulle se på dem med välvilja och anse dem vara lika stora pionjärer i det moderna tänkandet som de ledande europeiska teologerna var – och istället drabbades av en av de mest negativa reaktionerna inför en människa som jag någonsin upplevt i mitt liv. Uttrycket i hans ansikte, hans sätt att föra sig och tala, hur han besvarade frågor som ställdes till honom, allt detta tillsammans gav mig bilden av en man som var otroligt förtjust i sin egen person och till och med uppmuntrade inställsamma ord och åtbörder från omgivningen (vilket omgivningen mer än gärna gav honom). Det viktigaste innehållet i hans föredrag verkade vara att vad än för problem den katolska eller de protestantiska kyrkorna må ha så skulle de lösas om man bara lyssnade på råden som Hans Küng gav dem.

Vid slutet av föredraget hade jag insett att jag hade drabbats av enormt misstänksamhet mot hans åsikt om kyrkan och därför också mot de rådande åsikterna på Loyola-universitetet. Jag började tro att även jag kanske hade något viktigt att komma med, att mina tankar var värda något och inte behövde underställa sig den allmänna uppfattningen runt omkring mig. För detta viktiga steg i min mognadsväg kommer jag alltid att vara Hans Küng tacksam.

Men det var inte förrän jag lyssnade på vad herr och fru von Hildebrand som allt föll på plats för mig. Dietrich, som var den som skulle ha hållit föredraget, hade av sin läkare ordinerats att skona sitt hjärta och undvika att bli upprörd. Därför hade man beslutat att Alice skulle tala i hans ställe. Han befann sig dock bland åhörarna –  av en tillfällighet i samma rad som jag. Hon höll ett briljant tal om hur Kierkegaard med humor och ironi bemötte de liberala teologerna i sin tid. Det var tydligt att hon anspelade på den liberala revolutionen i Andra Vatikankonciliets efterdyningar. Jag började förstå varför lärarna hade kallat till ett husmöte just den dagen för att hålla  ”ungdomarna” bland lärkåren borta.

Men trots det stora djup och allvar med vilket Alice höll sitt föredrag var hennes sätt att tala och uppföra sig aldrig sådant att det drog uppmärksamheten till henne själv, så som Küng hade gjort. Hon inriktade sig istället helt på det hon hade att säga. Och det hade inget att göra med henne själv utan endast om verkligheten. Hur uppfriskande var inte detta! Jag var djupt imponerad både av budskapet i hennes föredrag och hennes uppförande.  

Under hela tiden föredraget varade hade Dietrich suttit stilla för att låta hjärtat vila. Men under frågestunden när det kom upp frågor om kyrkans tillstånd i våra dagar kunde han inte längre hålla sig lugn. Han stod upp mitt i åhörarskaran och talade lidelsefullt och med kärlek om Kristus och kyrkan. Han använde ord som jag inte hört alltsedan gymnasiet, ord som ”den heliga romersk-katolska kyrkan”.

En mängd nya intryck tumlade om i min hjärna och jag försökte reda ut dem.

För det första, här var en person som verkligen trodde, som ödmjukt accepterade Guds uppenbarelse till oss. Han ville inte fundera ut olika sätt att ta sig förbi kyrkans lära utan istället hur bäst man kan leva enligt den. För det andra, här var en person som verkligen älskade Kristus och kyrkan av hela hjärtat. Han var full av tacksamhet: för kyrkan, för kyrkans auktoritet, läran och sakramenten. Han var inte bitter och förtrytsam över kyrkan och den maktställning kyrkan har och alltid haft.  

För det tredje var här en sann apostel som förkunnade sanningen – inte bara sin egen sanning – oberoende av omständigheterna, i alla väder, även när den allmänna meningen gjorde allt för att förlöjliga honom och överösa honom med okvädingsord. Jag tittade på den vithårige äldre herren (han var då runt de åttio) som stod där så modig längre bort på min rad, hur han gestikulerade med paraplyet för att ge större eftertryck för sina ord och i sin entusiasm inte brydde sig om att han riskerade att få hjärtslag (på samma gång som risken var stor att han skulle  stöta till några hattar och huvuden i raden framför sig och paraplyets framfart). Jag kände det som om jag mött aposteln Paulus själv. Slutligen hade vi här en person full av glädje och hopp, trots den djupa sorg  han kände och försiktiga kritik han uttalade över det som just pågick inom kyrkan. Jag hade mött en person som verkligen följde uppmaningen: ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4:4).

Detta möte förvandlade mitt liv. Jag bekräftades i misstanken att det inte var den högsta formen av visdom att följa mängdens tankar. Jag ändrade min studieinriktning och tog filosofi som huvudämne istället för psykologi samt upptäckte att jag ville bli lärare. Paret von Hildebrands besök som ägde rum samtidigt som Küngs, var det som fick mig att finna min väg, både i livet och i kyrkan. (Jag är rädd för att det inte blev den väg som mina lärare kanske hade önskat.)

När jag ser tillbaka på de dagarna är jag ändå hoppfull. Jag tror att hur länge en människa än flyter omkring i doxa – vilket innebär förvirrade uppfattningar, skeptiskt bemötande av sådant som tidigare hölls för sant, progressiva moderna teorier och knivskarpa spekulationer – om hon en gång fått se sanningen känner hon igen den. Som Plato säger: Sanningen äger en alldeles egen kraft och kan aldrig sopas bort av propaganda. Om bara en enda människa talar sanning så har han en fantastisk makt att få dimman att skingras, att nå ut till människorna och att förvandla deras liv. Filosofiska sanningar kan beskrivas med samma komplimang som C.S. Lewis gav kristendomen i en politiskt mindre korrekt tid: Den filosofiska sanningen (eller kristendomen) utsätter den som tar emot den för ”den kärva, virila doften av verklighet”. På så sätt kan man jämföra paret von Hildebrand med Küng.

Men hur kan jag vara så optimistisk när det verkade som om de flesta av min samtid gick åt ett annat håll? Jo, det är för att jag fullt och fast tror att om Gud kunde dra mig ut ur den tidens filosofiska tummelplats så kan Han göra det med andra och Gud låter sig inte begränsas av det som den stora massan tänker under vilken som helst tidsperiod. Som ett av Kierkegaards favorituttryck låter: Gud handlar inte med folkmassor, Gud handlar med individer – och Han har vars och ens hela liv på sig att verka i oss, liksom Han har för alla dem som befann sig i Loyola-universitetet år 1971. Det viktiga är inte vad majoriteten tyckte under en viss period utan vad varje individ till sist kommer fram till själv. Det är på grund av detta som det är möjligt för oss att hysa hopp. Som den gamla schlagern säger: "What He's done for others, He'll do for you . . . ."

Michael Healy professor i filosofi vid Franciscan University i Steubenville, USA och innehade under 15 år posten som Chief Academic Officer under Rev. Michael Scanlan.

Publicerat den 10 januari, 2008 i Insidecatholic.com som givit KATOLSK OBSERVATÖR rättigheter till artikeln.

Övers.: NH