Ett liv i kyrkans tjänst

Johannes F. Koch † 20/3 2006

 

 

Påvlige prelaten, f. domprosten, msgr Johannes F. Koch, avled den 20 mars 2006. Det är en epok som nu går i graven. Vi ska här se tillbaka och erinra oss hans insatser för vårt församlingsliv. När han kom till Stockholm residerade ännu biskopen i en lägenhet på Valhallavägen. Klarakvarteren skulle rivas och Sankta Eugenias församling sökte ny kyrka. Domkyrkan var en av sot och damm märkt, halvt fallfärdig åldring. Församlingslivet var inte imponerande precis. Det fanns helt enkelt inga församlingslokaler. I den Pauliska malmgården var Sankt Eriks skola inhyst, i den lokal som använts som kapell före 1892 var skolmatsal, och på övervåningen fick man flytta skolbänkarna när biskopen skulle ta emot. Kryptan liknande mera en fuktskadad källare och av de lokaler vi idag har tillgång till fanns ingenting. Johannes Koch anlände den 17 december 1962 efter att ha byggt kyrka i Malmö, en skapelse som var så djärv att man demonstrerade på gatan. Ty lika fast och traditionsbunden som monsignore Koch var när det gällde kyrkans lära, lika modern och obunden var han när det gällde arkitektur och konst. Omedelbart efter sin ankomst till Stockholm började han planera för ännu ett bygge, men helst inte med föregående rivning; ”Jag ville inte riva en kyrka till” som han sade. Istället projekterade han en rundkyrka på den plats där vi nu har en gård. Tanken var att både den gamla och nya kyrkobyggnaden skulle kunna användas samtidigt. Men dessa planer gick ej att genomföra av olika skäl. Den domkyrka vi har idag är således en kompromiss.

Alla byggen av detta slag innebär stora risktagningar. Kapital skall anskaffas, viljor samsas. Bygget blev inte lätt, det kan våra församlingsmedlemmar intyga som satt i kyrkorådet under dessa år. Man stötte på berg där man inte väntat det och vatten där inget vatten skulle finnas. Kyrkan höll på att sjunka genom jorden. Dessutom fanns ständigt olika myndigheter att ta hänsyn till. Inte bara kyrkan byggdes till. Kyrkoherdebostaden, eller ”domprosteriet” som han gärna ville kalla den, renoverades. Under Malmgården fanns det gamla valv, som använts som potatis- och kolkällare. Där sprängde man sig ner några meter så att ståhöjd erhölls. Det är dessa lokaler som idag inrymmer Sankt Eriks valv mm. Den gamla paradtrappan, som doldes under Folkungagatan, togs bort och en imponerande värmeanläggning installerades. Domkyrkan har också ett atombombsäkert skyddsrum! I det sk Ceciliahuset, som ritats av honom själv, var det tänkt att ordenssystrar skulle bo, som kunde ha hand om mässhakar och utföra andra arbeten som kräver handarbete. Så blev det inte, med detta var grundtanken.

Att biskopsämbetet idag finns på Götgatan 68 var också under stark inverkan från monsignore Koch som ville skapa en ”biskopsgård” på Södermalm. Det s.k. Hellgrenska huset på Götgatan inköptes och biskop Brandenburg kunde flytta in 1982. Samtidigt skulle ett församlingsliv byggas upp. Församlingar i Södertälje (1966) och Nyköping (1975) avknoppades. Till Brandbergen skickades diakon Pålsson med två tomma händer och en telefonkatalog för att spåra okända katoliker, som en missionär på okänd mark. Där finns nu från 1999 Den Heliga Familjens församling och ett livaktigt församlingscentrum. 1996 bildades också Sankt Konrads församling i Nacka. Invandringen krävde också att människor med helt olika kulturbakgrund skulle engageras. Missionerna växte. Under monsignore Kochs inflytande har också olika grupper bjudits in att verka i församlingen; Schönstattgruppen med sin marianska spiritualitet, likaså Marialegionen. Senare kom också Focolari och olika karismatiska bönegrupper. Opus Dei hade sin första reträtt på svensk mark i kryptan och de inredde sitt första kapell i en lägenhet på Götgatan. Också Birgittineroblaterna växte i antal. Alla dessa grupper har olika karaktär, och det var just tanken att under församlingens paraply låta skilda spiritualiteter verka och samla de troende i ”en enda tro”. De två ärevördiga sammanslutningarna Elisabethföreningen och Josefsföreningen, fick under monsignore Kochs ledning till och med egna lokaler. Han försummade aldrig att besöka dessa föreningar. Ministrantgruppen kompletterades med kyrkovärdinnor. En grupp för ordning av processioner skapades efter medeltida förebild. Även för karitativt arbete byggdes en liten verksamhet tidigt upp.

Under Johannes Kochs långa herdetid så utvecklades också musiken i församlingen. Alltsedan kompositören Vogels dagar har det odlats en barocktradition på Söder. Tack vare en årlig donation har församlingen kunnat ha både kantor och organist och körsången har hela tiden utvecklats. Vi ska heller inte glömma att omnämna monsignore Kochs arbete att få till stånd en katolsk skola. Skolan hade funnits sedan 1795, men flyttat flera gånger. Lokalerna vid domkyrkan behövdes för andra ändamål. Alltså söktes en skola. Även här kunde byggherren inte låta bli att agera. Han anskaffade pengar, hittade en tomt och med skolsystrarnas heroiska arbete så åstadkoms sedan det som än idag är en väl fungerande grundskola i Enskede. Inför påven Johannes Paulus II:s besök 1989 tvättades den gamla kyrkan med franskbröd invändigt. Plötsligt kom en ursprungliga väggputsen fram i hela sin prakt, med sin italienska hallkyrkostil. Under hela monsignore Kochs kyrkoherdetid har kyrkan också begåvats med utsökta konstföremål, bland annat har vi två korsvägar med målningar av yppersta kvalitet. Mycket har erhållits genom donationer från monsignore Kochs hemtrakter, och en del från honom själv. Nådabilden, Kazanskajaikonen. Vår Fru av Stockholm. införskaffades 1988 under närmast övernaturliga omständigheter, med Rysslands omvändelse och befrielse i sikte. 1990 föll sovjetimperiet.

Liturgin var pålitlig; I morgonmässan hölls tiden exakt så att folk skulle hinna till jobbet och varje söndag firades högmässan på latin enligt Paul VI:s "Missa normativa". Predikan hölls alltid utan manus, man visste aldrig riktigt vad som skulle komma. När inspirationen infann sig var det högtidsstunder. Detta gällde även hans kurser. Under en terminslång kurs om kyrkans historia kom vi aldrig längre än till trehundratalet, men det var ingen som kände sig missnöjd för det. Under slutet av 1980-talet fångade han också upp det växande intresset för den traditionella liturgin. Han läste personligen mässan enligt den gamla mässordningen under inte mindre än 47 lördagar, vilket samlade både äldre och yngre katoliker.

Det är många generationer som har minnen av Johannes Koch, som chef, kollega, lärare, själasörjare och medmänniska. Också som motståndare i olika frågor, inte minst i samband med uppdelningen av egendom mellan "norr" och "söder". Såsom med alla personligheter med stark vilja, otåligt temperament och stor integritet så var han allt annat än oomstridd. Det hör liksom till den initiativrikes liv att bli ifrågasatt och kritiserad. Han var van att möta motstånd och han lät sig sällan nedslås av det. Det var snarare ännu en sporre att försöka än mer. På så sätt kunde också mycket åstadkommas, handfasta ting som penningmedel, byggnader och inventarier.

Men det fanns alltid ett mål med allt detta, som låg längre fram, en framtids-vision med andligt innehåll. För dem som i likhet med undertecknad arbetat med honom i kyrkorådet var det inte alltid lätt att förstå, hur siktet var inställt. Men alla frågor dryftades intensivt, och inte sällan skiljdes man i sen timme, tämligen utmattad. Trots många meningsskiljaktigheter så fanns det alltid en ömsesidig respekt och humor. Under de sista åren drog han sig tillbaka till sitt älskade eremitage i Björkeberga i norra Skåne, där han kunde ägna sig åt sitt inre. Han var dock allt annat än avkopplad från allt, utan levde i högsta grad i nuet, alltid väl informerad om stort och smått. Till de mera okända engagemang han hade in i det absolut sista var arbetet i Ulf Lundahls Minnesfond, som delar ut medel till utsatta och sjuka barn. Dessutom släppte han aldrig sin ungdoms flygintresse. Så sent som förra året var han intervjuad i en segelflygtidskrift om en ovanlig flygplanstyp. Han var mycket stolt över denna artikel. Många församlingsmedlemmar kunde nog berätta mycket mera. Vad vi än har för minnen och intryck, så kan många nog enas om att monsignore Koch med sitt liv visade hur tron kan besegra både mänskliga och andra hinder. Ja - även det mest bångstyriga ego kan med trons hjälp tuktas att uträtta stora ting.

Framförallt är det spåren efter en människa med stor kärlek till Kristus och Hans kyrka, en okuvlig tro på det goda och sanna och heliga, man nu ser framträda med allt större tydlighet efter vår församlings store omdanare, prelat Johannes F. Koch, hans intensiva levnadslopp och storartade livsgärning. Ända in i det allra sista anförde han sin lilla "församling" av sköterskor och läkare på Hässleholms lasarett. De fick läsa högt ur den korsvägsandakt som kardinal Ratzinger höll i stället för en sjuklige Johannes Paulus II på långfredagen 2005. Boken hade just kommit ut från tryckpressarna i svensk översättning. Han fick inte bara mentalt utan också fysiskt genomgå en lidandets reningsväg tills den helige Josef, på "sin" dag, hjälpte honom in i det rike han så intensivt längtat efter.

Ulf Silfverling

(Tidigare publicerad i Domkyrkan 2006)

Johannes F. Koch och Katolsk Observatör

I det Andra Vatikankoncilets efterdyningar startade de omvälvande händelser som kom att gå under namnet -68-revolutionen. Paris´ gator brann, i Stockholm ockuperades kårhus och andra fastigheter. Oro rådde och politiseringen av det offentliga rummet var närmast total. Kyrkan var inte förskonad. Även här marscherade de politiska stormtrupperna in, i föreningar och församlingar, skrifter och publikationer. Kyrkan var en tacksam måltavla då den genom sin blottta konstitution andades tröghet, konservatism, auktoritetstro och moralism.

Att i denna tid starta en katolsk tidskrift var en utmaning. Man gapade över mycket; tidningen skulle förmedla stifts- och församlingsinformation, kungörelser och lokal information på olika språk. Den hade till och med barnsidor. Men huvudmålet var att ge inblick i viktiga händelser i den katolska världen och förmedla intryck och uttryck från världens alla hörn, främst då kanske från Rom då det hade uttryckts önskemål om detta. Detta är en strävan som kvarstår på katobs.se.

Snabbt kom prenumeranter. Upplagan var som störst på 3500 exemplar, då ska vi ha i minnet att stiftet inte alls var så stort som idag. Redaktionen arbetade ideellt, man fick in pengar genom prenumerationerna till tryckningen. (Vi hoppas att någon från den tidens redaktion skall berätta lite mera om denna tid senare under året).

Emellertid fanns ju också Katolsk Kyrkotidning, och den nyanlände biskop Brandenburg tyckte inte det skulle finnas två katolska tidningar som båda hade stiftsnyheter. Det kunde verka splittrande, inte minst med tanke på den tidens tendens att se allt i "höger"- eller "vänster"-perspektiv. Katolsk Observatör lades, bland annat därför, på is 1975.

Alltsedan 1995 har dock tanken funnits, att det behövs ett svenskt nyhetsmedium med den katolska synen. Undertecknad hade intensiva samtal med Johannes Koch om möjligheten att starta en webbtidskrift, detta redan när Internet var ett okänt begrepp för de flesta i landet. 1997 låg ett utkast redan på server. Utformningen har sedan växt fram under studier av andra liknande organ. Johannes Koch hade från sitt eremitage i Osbyskogarna en fantastisk utblick, han deltog intensivt i alla händelser och kommunicerade med epost och fax. Allt sparades noga i pärmar för eftervärlden. Vissa faxutskrifter stämplades med ett rött KONFIDENTIELLT, däribland den text som vi idag har som presentation. Material samlades.

Men en bit fattades dock i pusslet: översättare. Det var under ett besök i Skåne som Johannes Koch förevisade mig en artikel ur "Norra Skåne" om en kvinna som översatt påven. Kunde det var någon för oss? Jag ringde, och fick omedelbart ett positivt svar. Denna pusselbit är Natasja Hoven, vår flitigaste översättare, förutan vi inte skulle kunna presentera allt detta material.

Nu startade en febril verksamhet. Vi provkörde tidskriften i "torrdocka" från vårvintern 2005. På Birgittadagen 2005 introducerades den i en provkrets och Immaculatadagen 2005 kom vi ut under "webbnamnet" katobs.se. Johannes Koch hade då redan installerat en ny dator och han kunde följa med utvecklingen, trots att cancern högg in på hans kropp. Varje ny frontsida skrevs ut och sattes i pärm, liksom alla e-brev.

Han följde med allt arbete med tidskriften - in i de sista timmarna av sin levnadstid. Från sjukbädden kunde han studera Josefsdagens förstasida i färgutskrift, och sade: "Fint!". Detta var också den dag han lämnade detta jordiska liv.

Det är värt att åter upprepa avslutningsorden i den första ledaren, som skrevs av Johannes Koch, i det första numret av KATOLSK OBSERVATÖR 1968:

Den katolska ståndpunkten kan inte förtydligas med politiskt färgade adjektiv som höger eller vänster, konservativ eller progressiv, emedan den innesluter allt. Den katolska ståndpunkten ger trygghet. Dock inte trygghet i den mänskliga ordningen utan i nådens gudomliga ordning som ger den yttersta möjligheten för den förra att finnas till och ha bestånd.

Det är just denna "katolska ståndpunkt" som utgör ryggraden, nerven, i katobs.se. En liten redaktion arbetar oförtrutet utifrån övertygelsen att detta arbete tjänar inte bara den katolska ståndpunkten, utan också det allmännas väl. Om det finns något som heter sanning och om det finns något som heter tro på den goda saken, då ska vi tjäna dessa ideal, även om vår lön knappast kan räknas i kronor och ören, och definitivt inte i ära och berömmelse. I detta förenas redaktionen med dess mentor, fast han nu är på andra sidan jordelivets gräns.

Ulf Silfverling

 

 


Tillbaka Förstasidan Från början
===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved