Äntligen har en ledare talat ut om de verkliga och väsentliga meningsskiljaktigheterna i kampen mellan västvärlden och islam, såsom de härrör ur en tvist inom själva islam över de allra viktigaste frågorna. Med förbluffande – ja man skulle kunna säga alarmerande – klarhet berättade Benedikt XVI för åhörarna i Regensburg att inte bara är användandet av våld när det gäller att utbreda tron ologiskt och därför något som stor i motsats till Guds väsen, utan en uppfattning om Gud som inte inkluderar förnuftet, som står utöver förnuftet, leder till just våld. För att förvissa sig om att alla förstod vad han talade om citerade påven en byzantinsk kejsare, Manuel II Palaiologos, som levde på 1300-talet, och befann sig under belängring av muslimska trupper då dessa försökte erövra Konstantinopel. Kejsaren kritiserade skarpt ansatsen att ”med svärdets makt utbreda den tro som han (Muhammed) predikade”.

Påven har väckt en mycket känslig fråga: Saknar islams gud i själva verket förnuft, eller är han bortom förnuftet? Är muslimernas Gud oförnuftig? Grundar sig därför islam på en teologisk deformation? Påvens hänvisning till den muslimske 1000-talsfilosofen Ibn Hazn som säger: ”Gud är inte bunden ens av sitt eget ord”, antyder en sådan möjlighet. Men det är mer än en möjlighet. Det är en central lära och ett av de mest förhärskande dragen i islam, om inte det mest förhärskande draget. Har det alltid varit så? Hur kunde en sådan föreställning uppstå? Är det fortfarande möjligt att tala om detta utan att hotas till döden? Benedikt försöker sätta igång ett samtal med islam och det är det enda slags samtal som det lönar sig att föra.

Påvens anmärkningar kräver en hel del förklaringar inom ramen för islamisk filosofi och teologi. De behöver för att förstås sättas inom det bredare perspektivet av en meningsmotsättning som har ägt rum ända sedan islams första tid om hur man skall se på förnuft och uppenbarelse. Det Benedikt har gjort är att han tagit ställning i den mest grundläggande debatt som någonsin har förts i islams värld, och det är anledningen till att hans ord vållade sådana häftiga reaktioner.

Påven framhåller att vare sig man gör förnuftet eller uppenbarelsen helt autonoma så leder det till en förvrängning av dessa begrepp. Förnuftet väcker frågor som inte kan besvaras endast med hjälp av detta, och uppenbarelsens svar kan inte förstås utan förnuftet. Om man skiljer förnuftet från tron eller tron från förnuftet leder detta till katastrof. De måste ses i samband med varandra. Benedikt talar om avhellenisering och menar med det att ett av västerlandets huvudproblem är att man bortser från förnuftet, grekernas gåva. Mindre känd är den avhellenisering som har drabbat islam – islams nedsvärtning av och skilsmässa från förnuftet. Denna ägde rum över ett argument som började redan på 600- och 700-talen, som handlade om vilken plats förnuftet har i relation till Guds allsmakt och bidrog på ett avgörande sätt till att utvecklingen av den muslimska världen blev som den blev. Schismen hade sina rötter i en djup oenighet i frågan om vem Gud är.

Den sida i debatten som en västerlänning lättast skulle kunna ta till sig bygger på mu´taziliternas skola, som bestod av muslimska rationalistiska filosofer som kämpade för förnuftets primat. Mu´taziliterna hävdade att Gud inte bara är makt, han är också förnuft. Människans förnuft är en gåva av Gud som väntar sig av människan att hon skall använda sig av det för att lära känna Honom. Måttet av förnuft bestämmer människans inställning till uppenbarelsen. Eftersom Gud är förnuft (logos) kan han inte vänta sig att människan skall acceptera något som motsätter sig förnuftet. Genom förnuftet är det också möjligt för människan att förstå Gud så som Gud visar sig i sin skapelse. Guds lagar är naturens lagar och de visar sig även i Sharia (den gudomliga vägen). Därför ansåg mu´taziliterna att utsagorna i Koranen måste vara i samstämmighet med förnuftet. Det betyder att Koranen, ett dokument som har uppenbarat sig i historien, är öppen för tolkning. Om detta låter välkänt så är det inte så konstigt. Det reflekterar det faktum att den grekiska filosofin hade samma kraftfulla påverkan på islam som på kristendomen och stimulerade dessa två religioner att förena förnuftet med uppenbarelsen.

Avicenna: Canon medicinae

Den segrande uppfattningen utvecklades till en teologisk grund för maktens primat genom att hävda att uppenbarelsen Muhammed fick ta emot alldeles särskilt framhäver en egenskap hos Gud – hans allmakt. Även om alla monoteistiska religioner framhåller att Gud, i kraft av den ende, måste vara allsmäktig, inskränkte man genom detta argument Guds allsmäktighet genom att uteslutande hänvisa till hans obegränsade makt, och tona ner hans förnuft. Guds ”motiveringar” hör till det vi aldrig kan få vetskap om. Gud är inte fjättrad till förnuftet, han härskar som han vill. Han är ren vilja. Universum är inte försett med någon rationell ordning vi kan luta oss mot, utan allt är ett uttryck för Guds vilja i varje enskild sekund.

Gud är så mäktig att varje ögonblick kan jämföras med ett mirakel. Ingenting kommer emellan eller har en självständig eller ens till hälften självständig existens. Uttryckt på filosofiskt språk anser den som har denna uppfattning att Gud är alltings primus motor och det finns inga sekundära orsaker. Därför är det som kan tyckas vara ”naturlagar”, som till exempel de fysikaliska lagarna, tyngdlagarna och så vidare inget annat än Guds vanor som han är helt fri att bryta eller ändra på i varje ögonbick. Enligt vad Benedikt poängterar är det detta som man kallar för ”voluntarism”.

Konsekvenserna av detta sätt att se på det hela är av största vikt. Om skapelsen existerar bara som en följd av mirakulösa ögonblick, då kan den inte uppfattas genom förnuftet. Andra religioner, även kristendomen, erkänner att det kan finnas mirakel. Men de ser dem just som tillfälliga och utomstående upphävningar av naturlagarna. I själva verket är det det som ger dem definitionen mirakel. Det går endast att erkänna att något är ett mirakel efter det att man bortsett från varje möjlig förklaring att det kan ha skett genom naturliga orsaker. I denna skola av islamiskt tänkande finns det inga naturliga orsaker att bortse ifrån. Resultatet blir att verkligheten blir obegriplig. Om den obegränsade viljan är verklighetens enda beståndsdel, då finns det inget kvar att resonera om och den oskapade Koranen är inte öppen för tolkningar.

Den tidiga niohundratalsfilosofen Abu al-Hasan al-Ashari utarbetade en metafysik för detta icke-rationella synsätt genom att använda sig av tidig grekisk atomistisk filosofi som fick honom att hävda att verkligheten är sammansatt av atomer. Dessa atomers sammanställning i ett visst givet ögonblick gör tingen till det de är. I sin bok ”Islam in the World” förklarar den brittiske analytikern Malise Ruthven det så här: ”Ashariterna rationaliserade Guds allsmakt inom en atomistisk teori om skapelsen, och enligt denna bestod världen av de diskreta punkterna i rymd och tid, vars enda förbindelse var Guds vilja, vilken skapade dem på nytt i varje ögonblick.”

Vi kan ta som exempel en samling atomer som utgör en växt. Förblir växten en växt eftersom den äger en sådans natur, eller eftersom Allah önskar att den skall vara en växt från detta ögonblick till nästa? Ashariterna sade att den endast är en växt just i detta ögonblick. Det beror på Allahs vilja om växten skall förbli en växt och om du säger att den måste förbli en växt eftersom den äger en växts natur då har du gjort dig skyldig till shirk – blasfemi.

Det katastrofala resultatet av ett sådant synsätt är vägran att inse sambandet mellan orsak och verkan. I Tahafut al-Falasifa (ung. "Filosofernas motsägelser") förkastar Abu Hamid al-Ghazali (1058–1111), kanske den mest inflytelserike muslimske tänkaren efter Muhammed, våldsamt det grekiska tänkandet: ”Källan till deras otro var när de fick höra förfärliga namn som Sokrates och Hippokrates, Plato och Aristoteles.” Al-Ghazali hävdade att Gud inte är bunden av någon ordning och att det därför inte finns någon ”naturlig” följd av orsak och verkan, som att eldslågan tänder bomullen, eller med en mera färgstark beskrivning, som mellan ”att rensa tarmarna och intaga ett laxermedel”. Saker och ting uppför sig inte på ett särskilt sätt enligt sin egen natur utan enbart enligt Guds vilja i det ögonblick det handlar om. Det är bara placeringen bredvid varandra av enskilda händelser som får det att se ut som om det är elden som bränner upp bomullen, men Gud skulle lika väl kunna låta det ske på ett annat sätt. (Denna doktrin kallas ”ockasionalism”.) Med andra ord finns det ingen kontinuerlig händelse bestående av orsak och verkan som binder ihop dessa ögonblick på ett begripligt sätt. Genom att angripa mu´taziliterna önskade ashariterna med Muhammed Khairs ord att ”frigöra Guds frälsande makt från kausalsammanhangets bojor.”

Lika skadligt för förnuftet var al-Ghazalis påstående i Al-iqtisad fi al-i'tiqad ("Måttlighet i tron") att förnuftet är så infekterat av människans egoism att det inte kan känna till några moraliska principer, de kan bara bli kända genom uppenbarelsen. Eftersom förnuftet inte är en källa till moralisk sanning sammanfattar al-Ghazali det hela med att säga: ”Inga skyldigheter kommer sig av förnuftet utan bygger på Sharia (den gudomligt angivna vägen)”. Med detta förkastar han Aristoteles ”Etik” och all annan moralisk filosofi.

För utomstående var denna dimension av islam, som beskrev Gud som nyckfull tydlig redan under medeltiden, när den store judiske filosofen Maimonides (1135–1204) talade om sina erfarenheter i Kairo för att illustrera hur en del muslimer tänker. Varje morgon rider kalifen genom Kario och varje morgon tar han samma väg. Emellertid, sade Maimonides, skulle han i morgon kunna ta en annan väg. Varför? Eftersom han är kalif och kan göra som han vill. Varje morgon går solen upp i öster och går ner i väster. Det har hänt i åratal, det hände idag. Men imorgon kanske den går upp i söder och går ner i norr. Det beror på Allahs vilja och det finns inget som säger att den inte kommer att göra det. Som det står i Koranen: ”Vet du ej att Gud är allsmäktig?” (Sura 2:100 i K.V. Zetterstéens översättning, ö.a.). Ur detta drog Maimonides slutsatsen att ”de ting som existerar med vissa konstanta och bestående former, dimensioner och egenskaper [i naturen] följer bara den riktning som vanan givit dem... På denna grundval är hela deras struktur uppbyggd.”

Denna uppfattning av Gud ledsagade människans förhållande till den Allsmäktige på ett alldeles särskilt sätt. En Gud som inte känner av förnuftet kan vi inte lära känna genom förnuftet. Denna uppfattning kan leda till en rik underström av mysticism och den gjorde det också, särskilt i al-Ghazalis sufism men den innebär också ett problem. Hur skall vi uppföra oss gentemot en Gud som inte handlar enligt förnuftet? Ibn Taymiyya (1263–1328), en medeltida muslimsk tänkare som hade stort inflytande på wahhabismens grundare och som idag ges nytt liv av islamisterna, svarade: Människans uppgift är inte att lära känna Gud. Det går inte att lära känna Gud, försök inte ens att göra det. Människans uppgift är inte att älska Gud. Människan kan inte älska Gud. Människan kan inte älska det hon inte känner till. Människans uppgift är att lyda. Underkasta sig. Förnuftet har ingen roll att spela och den fria viljan är något man talar nedsättande om. I sitt angrepp på filosofin som går under titeln Kuzari, kom Judah ha-Levi, en judisk efterföljare till al-Ghazali, till den logiska slutsatsen om hur människan borde närma sig en sådan gudoms uppenbarelser: ”Jag anser den person ha nått den högsta graden av fullkomlighet som är övertygad om de religiösa sanningarna utan att ha granskat dem och resonerat över dem.” (Man undrar hur någon kan bli ”övertygad” om något utan att ha tänkt på det...) Det går knappast att finna ett mera radikalt förkastande av det som Benedikt kallar för ”trons förnuftsmässighet”.

Jämför detta förhållande med standarddefinitionen av en kristen kallelse som uttrycks i följande logiska ordning: Att lära känna, att älska och att tjäna Gud. Först måste vi lära känna Gud. Hur kan man älska någon som man inte känner? Det är förstås underförstått att en begränsad varelse som människan bara kan förstå en liten del av den oändlige Guden som inte har några gränser, men hon kan lära känna tillräckligt mycket av honom för att älska honom. Det går att lära känna Gud. Om man känner Gud älskar man honom eftersom Gud är godhet. Och sedan blir impulsen som man får av denna kärlek att man vill tjäna. Man är på ett naturligt sätt uppmanad att tjäna det som man älskar. En sådan kallelse äger ett inre sammanhang och följer en logisk ordning. Den bygger på en viss uppfattning av vem Gud är och hur människan som äger frihet kan besvara hans kärlek genom att använda sitt förnuft och sin fria vilja.

För att förstå vad ashariternas och al-Ghazalis lära om en Gud som saknar förnuft kan leda till kan det vara till hjälp att kontrastera den med den kristna läran som även den var frestad att gå till sådana ytterligheter, men som motstod dem. Varför till exempel besvärade inte detta odelade sysslande med Guds allsmakt kristendomen, som även den tror på en enda Gud? Även kristendomen anser att Gud är allsmäkting och alltings första skäl. Benedikt påpekade också i Regensburg att det fanns starka tendenser inom kristenheten att röra sig i samma riktning, och vi finner det till exempel i Duns Scotus läror. Det anti-rationella synsättet visade sig på ett våldsamt sätt i medeltidens rörelser i samband med tusenårsskiftet och inom den rörelse som är känd som ”fideism” – tron allena, sola scriptura. I sin mest radikala form anser denna skola att den heliga Skrift är nog. Glöm bort förnuftet, grekisk filosofi och Thomas av Aquino. Emellertid har detta anti-rationalistiska synsätt i sina mest extrema formerna aldrig fått dominera inom kristenheten och i det stora hela har den ansetts som en heresi.

Som Benedikt klargör var anledningen till att kristendomen avskiljdes från ett överdrivet sysslande med Guds allsmakt Johannes-evangeliets uppenbarelse av Kristus som Logos. Om Kristus är Logos – om Gud träder in i världen som ratio - förnuft – då är Gud inte bara allsmäktig, han ÄR förnuftet. Mu’taziliterna kom till en liknande slutledning men de hade inget Koranställe att åberopa sig på som skulle ha kunnat bekräfta deras position medan deras opponenter hade många dylika.

Dessutom säger oss den kristna uppenbarelsen att allting skapades genom Kristus som är Logos. Eftersom det var genom Logos som allting skapades, bär skapelsen prägeln av sin skapare som något förnuftigt. Naturen visar upp en begriplighet som härrör ur en transcendent källa. Benedikt upprepade nyligen detta synsätt när han hänvisade till världen som ”en produkt av det skapande förnuftet”. Naturens lagar är inte något som bestrider Guds auktoritet – de uttrycker den. Förnuftet och den kristna uppenbarelsen låter sig förenas.

Slutligen utvecklades denna teologiska uppfattning genom Thomas av Aquino realistiska metafysik, som sedan blev den moderna vetenskapens grundval, så som fader Stanley Jaki, en ungersk teolog och fysiker har förklarat i sina digra skrifter om den moderna naturvetenskapens grunder. Han har förklarat anledningarna till att den moderna vetenskapen gjorde halt i den muslimska världen efter vad som verkade vara dess egentliga början (se hans underbara monografi Jesus, Islam, Science). Ingen kan uppvisa en mera djupgående förståelse för vilka konsekvenserna blir när man betraktar Gud som ren vilja än fader Jaki kan.

Det metafysiska stödet för naturlagen lade inte bara grunden till modern naturvetenskap, den utgjorde också grunden för den gradvisa utvecklingen av konstitutionellt styre. Maktens primat inom det islamiska tänkandet undergrävde möjligheterna till en sådan utveckling. Om man inte kan erkänna förekomsten av sekundära orsaker (secondary causes) kan man inte utveckla naturlagen. Om man inte kan utveckla naturlagen då kan man inte formulera tanken på en konstitutionell politisk ordning där människan – genom sitt förnuft – skapar lagar som styr henne själv och handla i frihet. Eftersom demokratierna bygger sin politiska ordning på förnuftet och den fria viljan, och ger fritt utrymme åt frågor som islamister tror en gång för alla avgjorda genom uppenbarelsen, betraktar islamisterna demokratierna som deras naturliga och fördärvliga fiender.

Det underliga är att det inte spelar någon roll om uppfattningen man har om verkligheten som ren vilja har sitt ursprung i en deformerad teologi eller i en helt sekulär ideologi, som till exempel Hegels eller Hobbes. De politiska följderna blir desamma. Som fader James V. Schall har visat resulterar uppfattningen om den rena viljan som grund för verkligheten i tyranniskt styre. En oordnad vilja, som ej hålls i schack av det rätta förnuftet, det är detta som är det politiska problemet.

Radikala muslimer översätter sin version av Guds allsmakt till ett politiskt tänkande som innebär obegränsad makt. Som Guds instrument är de kanaler för denna makt. När så en gång våldets primat har fastställts, blir terrorismen nästa logiska steg till makt, så som den blev i 1900-talets sekulära maktideologier – nazismen och marxism-leninismen. Så kunde Osama bin Laden göra till sitt detta förvånande uttalande från sin andlige gudfar, Abdullah Azzam, som bin Laden citerade i videon från november 2001, som visades efter 11 september-attacken: “Terrorism är en skyldighet i Allahs religion.” Detta kan bara vara sant – skyldigheten att använda våld när det gäller att utbreda tron – om, så som Benedikt sade i Regensburg, Gud saknar förnuft.

Problemet idag är att den förnuftiga sidan av islam har gått förlorad. De yttersta konsekvenserna när man avvisar förnuftet och kausalitetens lagar ser vi överallt nu i den muslimska världen. Som Fouad Ajami nyligen observerade: ”Varhelst jag beger mig i den muslimska världen är det samma problem: Orsak och verkan, orsak och verkan.”

Det är inte det att den förnuftiga sidan inte finns där – det finns en del otroligt intelligenta muslimska lärde som skulle önska en neo-mu’tazilitiskt rörelse inom islam, ett återupptagande av förnuftets primat som skulle möjliggöra att dörrarna öppnades mot tolkning och utveckling av ett humant, politiskt och konstitutionellt styre, grundat på naturlagen. Enligt den iranske tänkaren så är ”några av tankarna som imamerna hyser om vårt samhälle av idag - eller till och med av uppfattningen om Gud - inte direkt förenliga med en stat som tar hänsyn till sina medborgare och de tillåter inte samhället att växa och utvecklas på det sätt som den moderna staten anser för riktigt.” Reformisten och tänkaren Latif Lakhdar, som är född i Tunisien, efterlyser att man återupplivar ”al Mu’tazila och den filosofiska tanken som lät de heliga skrifterna på vilka religionen grundar sig vara underlag för tolkning av det mänskliga förståndet”. Det finns flera muslimer som säger samma sak, men många av dem, som Soroush och Lakhdar, befinner sig i väst för sin egen säkerhet.

Finns det någon stödjande grupp inom den muslimska världen som kan utarbeta en teologi som tillåter förnuftet att återupprättas, tillåter en ”återhellenisering” av islam med Allah som ratio? Är det förmätet att tro att detta kunde hända före jordens undergång? Det finns många muslimer (i Turkiet och i utvecklingsländerna Indonesien och Malaysia, för att inte tala om det demokratiska liv som en mycket stor muslimsk befolkning i Indien för) som önskar träda in i den moderna världen – med dess moderna naturvetenskap och moderna politiska institutioner – och samtidigt behålla sin tro. Olyckligtvis är de idéer som idag vinner gehör inte deras. Det är detta som är krisen, som nu sprider sig till väst. För att bemöta den talar Benedikt om för oss att vi har all anledning att ta tag i vår egen tro och aktualisera dessa definitivt viktiga frågor med dem.

Från Crisis Magazine med benäget tillstånd

Övers: Natasja Hovén