Bruket att dekorera ett träd under advent som en förberedelse för julfestligheterna finner vi i så gott som varje kristet hem. Vi finner det i kyrkorna, på städernas torg, i affärer och köpcentra och även i tidningarna, men oftast utan att det hänvisas till ett kristet bruk. Trädet sägs vara ett alternativ till krubban som hör till en specifikt latinsk tradition. Andra säger att det är en symbol för vintern och för det nya året. Men få symboler är så gamla och har så stark kristen bakgrund som julgranen, eftersom syftet med den alltid varit att påminna de kristtrogna att Kristus, han som föddes för oss i Betlehem i Judéen, är livets sanna träd (Upp 2:7), det träd som människan blev skild från genom syndafallet (1 Mos 2,9).

Nordiskt ursprung

Att detta träd fick en religös betydelse hänger ihop med evangeliseringen i Nordeuropa.

Under det intensiva missionerandet som den helige Bonifatius, germanernas apostel, utförde i Hessen vågade han år 724 hugga ner den berömda eken i Geismer som var helgad åt guden Donar och som vördades av de hedniska germanerna med heliga ärebetygelser. Den helige biskop Tagliatala lät av ekens trä uppföra ett kapell till aposteln Petrus ära och på ekens plats lät han plantera en gran till Jesu Kristi åminnelse. Denna till synes obetydliga blev slutet på de hedniska bruken i denna trakt. Från det ögonblicket började kristendomen inkultureras, dvs. kristendomen gjorde långsamt framsteg men på de gamla sedernas grundval, vilka gavs ny betydelse. Att dekorera trädet med ljus hade att göra med riterna om ljusets återfödelse när dagarna igen började bli långe sedan vintersolståndet passerats. Detta bruk med ett träd som var smyckat med ljus (Lichterbaum) var något typiskt för den skandinaviska och germanska världen och hörde till dessa folks trosuppfattningar. De trodde att de städsegröna växterna ägde makt att bekämpa de onda andarna som härjade som värst särskilt under de mörka vinterdagarna. De kristna å sin sida trodde på Gud, på honom som lyser i mörkret och som hans folk uppfattar genom just ljusglansen.

Det var alltså den helige Bonifatius (engelsk till ursprunget men romare till sin utbildning) som utförde en av de främsta missionsgärningarna i kyrkans historia. Det är hans verk som blev den avgörande faktorn bakom kristendomens utveckling i Europa och det är han som ligger bakom bruket av julgranen som vi tar in i våra hem och pryder under dessa festdagar.

I detta träd kunde medeltidens människor läsa en mycket enkel katekes som de hade lätta att förstå. Medeltida människor levde sina liv i takt med naturen. Mitt bland träden som tycktes dö när de förlorade sina bladverk sågs den städsegröna trädet som ett tecken på Kristus, Han som lever fastän han troddes död (Upp 1:18) och detta träd, så fyllt av ljus, var en symbol för Honom som är världens ljus (Joh 8:12, 9:5), Kristus som genom sin födelse leder oss till Gud som bor i ”ett ljus som ingen kan nalkas” (1 Tim 6:16).

Utvecklingen i de slaviska och orientaliska länderna I kalendern för den byzantinska liturgin, på den söndag som föregår julen, finner vi en antydan om detta firande, ”till minnet av alla föräldrar som Gud har uppskattat, från Adam till Josef, den allraheligaste Guds moders make”. I andra slaviska kalendrar är den 24 december tillägnad Adam och Eva. Här pryds trädet med äpplen och röda kulor till minne av trädet som stod i Paradiset och den röda färgen pekar på syndafallet och frälsningen.

Än i dag sätter man i Polen som en pedagogisk gest, på julafton, som är den sista dagen i advent, den förste Adam i relation med den nye Adam, Jesus, vars festdag är den 25 december. På så sätt förvandlas det träd från vilket syndafallet kommer till ett livgivande träd. I den slaviska kulturkretsen bestod en annan tradition i att tillverka en lysande pyramid med ett vaxljus från en kyrka i toppen och ljuset skulle hämtas i kyrkan på själva den heliga natten då Jesus, det sanna ljuset, föddes. Med de tända ljusen uttryckte folket att de orädda gick Kristus till mötes, han som skulle komma under julen. På samma sätt bad folket att bli upptända av den Helige Andes eld så att de kunde lysa inför Herren när de slutligen skulle få se honom i all hans härlighet. Både dessa bruk, att smycka trädet med äpplen och att tända ljus, uppkom under femtonhundratalet.

Folkliga berättelser

I syfte att sprida den allmänt utbredda symbolen med livets träd skapades ur folkdjupet olika legender. Stor spridning fick tron att det ur ett enda frö hade vuxit fram ett nytt träd som många århundraden senare blev det virket som korset på Golgata gjordes av. Även berättelserna runt elden under vinternätterna handlade ofta om granen i världens centrum som förnyades genom frälsningen som började i och med Kristi födelse. Redan under niohundratalet berättade barn för varandra att under julnatten var det inte bara änglar som sjöng och herdar som blev glada (Luk 2:8-15), utan i tystnaden som uppstod när Ordet genom vilket alla ting har skapats (1 Mos 1:3-10), kom ner från den himmelska kungatronen (Ords 18:14-15), tycktes skapelsen ha fått nytt liv: djuren talade (Jes 1:3), blommorna slår ut mitt i vintern, det finns frukter på träden (Ps 1:3). Endast granen, som inte kan få några blad, var oförmögen att uttrycka universums glädje inför Frälsarens ankomst (Ps 96:12) och därför tog Herren i sina gudomliga händer en knippe stjärnor (Upp 1:16) och satte dem på granens grenar som då kom att lysa vackert. En annan legend säger att stjärnan som ledde de tre vise männen till grottan i Betlehem kom att placeras just på julträdets topp och att det var så de förstod att detta var ”den plats som bör äras” (Jes 60:13). Dessa legender som givit näring åt den folkliga fromheten under generation efter generation uttrycker den djupa kristna övertygelsen att Gud, skaparen, visar sig i sin skapelse på ett trefaldigt sätt: det naturliga (stjärna placerar sig i trädets topp), historiskt (angivelse av när födelsen ägde rum), samt enligt den Heliga skrift (på den plats som profterna hade angivit). När vi ser till det bildmässiga märker vi att man på konstnärerna ofta placerat ett träd bredvid krubban.

Ofta öppnar trädet sitt lövverk för att bilda korsets tecken. Detta visar tydligt på det samband som råder mellan påsk och jul. I den hispano-mozarabiska liturgin för advent uttrycket det så här: Den som föds ska dö. Det är ett annorlunda sätt att säga det men uttrycker samma sanning: att det som nu finns fanns före tiden både i himlen och på jorden, ty ”allt är skapat genom honom och till honom” (Kol 1:16), och tingen visar det i all sin härlighet.

Ett protestantiskt bruk?

Före den protestantiska reformationen existerade julgranen och krubban i Centraleuropa tillsammans utan att ”konkurrera”. Men den luteranska bildstormen kom att ta bort krubban till förmånen för julgranen. I stället för det tomrum som uppstod där krubban varit och för att bekämpa den hedniska uppfattningen av trädet lät man sprida många och vackra legender som handlade om granen. Det heliga trädet – det kallas så – är ståtligt och imponerande att se. Vi känner till att folket i Sélestat i Elsass år 1521 firade julen genom att pryda trädet.

Även i Strasbourg sprids alltsedan år 1605 seden att samla in presenter och godsaker och lägga dem under granen. Godsakerna var gjorda av mjölk och honom och erinrade därför om det utlovade landet och gav tillträde till Livets träd (Upp 22:14) som är en symbol för Jesus Kristus. På många ställen ersatte godsakerna bönerna, och blev till det välsignade brödet som erinrade om eukaristin. (Joh 6:51). “Den beundransvärda förvandlignen” som liturgin sjunger om uttryckte sig på detta enkla sätt. Trädet som liknar ett kors visar vad som sker i eukaristin. I eukaristin, liksom i hemligheten med uppenbarelsen (1 Tim 3:16) blev Gud till människa så att människan kunde bli Gud. Trädet infördes i England under sjuttonhundratalet. Det nämns för första gången år 1789. År 1800 lät drottning Charlotte, som var tyska och Georges III:s gemål, hämta en julgran i Queen’s Lodge (Windsor). Den pryddes med ljus, röda äpplen och figurer som föreställde jungfru Maria, Josef, åsnan och oxen. På toppen fanns en bild föreställande Jesusbarnet, detta var en sammansmältning och den latinska och den tyska traditionen. Det var inte förrän år 1840, under den viktorianska eran, som denna symbol som vittnar om Jesu födelse, kom att spridas till London. Prins Albert av Sachsen-Koburg, drottning Victorias gemål, hade introducerat det kungliga palatset och adeln och borgerskapet hade tagit efter. År 1869 skriver Charles Dickens ”Nio julhistorier” som även har en magnifik berättelse om julträdet. Låt oss även påminna om att det initiativ som i det förra århundradet prinsessan Helena av Mecklenburg, grevinna av Orleans, tog när hon under advent lät dekorera en gran i Tuillerierna i Paris.

Därefter spreds bruket genast till Zürich, Wien och Prag. Från England kom det till Förenta staterna, där vi finner den första julgranen i det offentliga rummet i Boston (år 1912). Genom nordamerikanskt inflytande återvänder den till Europa och blir mycket populär i våra länder. I Rom finns den framför Peterskyrkan tillsammans med en avbildning av grottan i Betlehem.

Till minne av paradiset

Julträdet får oss att minnas två andra träd: Paradisets träd och Korset. Paradiset är den plats där Gud ursprungligen satte människan. Det var en yppig trädgår med alla slags träd som hade planterats mot öster (1 Mos 2:8), vilket även kan sägas om Kristus eftersom han kallas för en soluppgång (Sak 3:8, Luk 1:78). När Herren kommer tillbaka kommer han att komma från öster (Matt 24:27), återsken av det eviga ljuset (Vish 7:26), vilket lyser ända till väster (Matt 24:27). Trädet skulle vara den ständiga påminnelsen om vårt verkliga hemland – Paradiset och skulle vara den tid där vår önskan och längtan skulle växa i hoppet. Livets träd i paradiset är visheten (Prov 3,18), och denna Guds vishet är den korsfäste Kristus på Korsets träd (1 Kor 1:23. Trädet som fanns med i början när synden störtade världen i mörker blev genom Kristi död källan till det sanna ljuset som upplyser alla människor (Joh 1:9). Korsets träd är påskens symbol som återger lejonet av Juda stam och dess ärorika seger (Upp 5:5); att pryda julträdet är ett uttryck för tron på att Kristi löfte ska uppfyllas: “då ska alla träd i skogen jubla, inför Herren – se han kommer” (Ps 95:12-13). Cedrar, furor och cypresser är för profeten paradisets träd. Det städsegröna trädet påminner ännu mera om Guds egen närvaro: “Jag är som en grönskande cypress” (Hos 14:9). Det är ett evigt tecken på glädje och frid (Jes 55:12) som i sig bär trosbekännelsen: Adams synd har krossats genom Kristi människoblivelse som tog på sig synden och därigenom gav oss livet. Detta är den teologiska betydelsen av den folkliga seden att pryda trädet med äpplen och röda kulor som symboliserar synden eller former av bröd som symboliserar hostior. Missämjans äpple straffar människan med döden men hostian ger henne livet tillbaka. Dessa hostior som hänger på trädets grenar har givit upphov till marzipan och andra julgotter. Runt trädet har man på olika platser låtit olika föreställningar av sakral teater uppspelas. De personer som uppträder där (änglar, djävular, stjärnor, Adam och Eva, osv.) finns också upphängda i trädet som figurer: änglarnas kör, ormar och drakar, och framför allt stearinljusen som visar på det ljus som lyser i mörkret (Joh 1:5) och som är nödvändigt för att påminna om solen som skall komma ner till oss från höjden (Luk 1:78). Alla Ni träd i Herren, tacka Herren!

Utgivningen av de liturgiska välsignelsernas ritual (i den spanska, kanadensiska och amerikanska upplagan) av tacksägelseriten inför julträdet låter oss betrakta detta som ett sakrament. När vi i trädet erkänner att korsets träd är en förlängning av trädet som fanns i paradiset blir firandet runt det ett sätt på vilket vi tackar Gud. Det blir till världens axel – ”ingen skog kan frambringa en likadan” – (den är symbolen för att livet befinner sig i ständig utveckling, att det stiger mot höjden. Det tränger med rötterna ner i marken och skjuter upp mot himlen). Det är också ett sätt på vilket vi kan uppfatta den kristna familjen: en bild av Jesusbarnet eller en julikon som vi ser underifrån, bredvid eller uppifrån, bidrar till att frambringa den religiösa karaktären hos denna ekologiska symbol för julen. Detta har aldrig undgått människorna i Centraleuropa, men i vårt land har trädet för det mesta uppfattats som ett ”världsligt” tecken på denna fest under vintern för familjen.

20131223

Övers..NH