av Stephen Hand

I tider sådana som dessa, när hela världen och kyrkan rent objektivt sett tycks skakade av villfarelser och förvirring och angrepp görs både utifrån och inifrån kyrkan själv och det också hörs kritiska röster som försöker kalla oss till besinning, då söker vi i historien för att finna, om inte exakt likadana föregångare, så åtminstone svåra tider som påminner om våra. Trettonhundratalet var nog en sådan tid.

Sådana var de tider då den heliga Katarina av Siena kallades till att bli ett heligt vittne. Efter mer än ett årtusende av ”husfrid” (domestic order) befann sig påvedömet i en kris av nästan otroliga proportioner, utom för det faktum att syndare, vanliga människor, liksom alltid, var inblandade. Olika påvepretendenter höll på att slita kyrkan itu. Situationen var så allvarlig att inte endast biskopar och lärare utan till och med helgon (1) tog parti för olika personer som gjorde anspråk på påvestolen.

"Detta var den tid av stora svårigheter mellan 1378 och 1417 som de katolska historikerna kallar för ’den stora schismen i väst’ eller ’antipåvarnas stora strid’  (en del världsliga eller protestantiska historiker kallar den för ’den andra stora schismen’). Olika fraktioner inom den katolska kyrkan var då delade i sin lojalitet i fråga om successionen inom påveämbetet. Konciliet i Konstanz år 1417 löste slutligen tvisten” (engelska wikipedia).

Något som jag anser vara lärorikt för traditionella katoliker i den heliga Katarinas liv är hur beslutsamt hon fogade sig efter den korsfäste Herren, gjorde sig själv till ett offer, inte endast för sin grupp utan för hela kyrkan, till och med för dem inom den som befann sig i djup villfarelse. Frestelsen för de traditionella katolikerna i vår dystra och mörka tid är att vi så lätt avsöndrar oss och gör våra egna analyser av siutationen, framlägger de övertygelser vi själva kommit fram till och gör dem till ett lackmusprov för andra. På så sätt hindrar vi alla dem som inte helt förstår den invecklade teologin, vare sig det är på det intellektuella planet eller det emotionella, att hitta tillbaka.  

Den heliga Katarina gav sig emellertid själv i Kristus även när hon tog hand om de fattiga, för hela kyrkans kropp, och var ständigt beredd att vända sig med sina tankar och böner till ånger och omvändelse för de stackars syndarna i världen .  

"Ett djupt mysterium är det, skrev påven Pius XII, "och utgör ämne till outtömlig meditation: att så många människors frälsning beror på de böner som uppsändes och frivilliga botövningar som görs av medlemmar av Jesu Kristi mystiska kropp till hans ära” (Mystici Corporis Christi)

Och detta gäller även för lösningen av kriser som uppstår inom kyrkan idag när så många villfarelser råder,  när syndfullhet verkar ha fria tyglar och hela kyrkans kropp vrider sig i konvulsioner och är besmittad.  

Hur djup var inte Katarinas kärlek (gudomlig kärlek) i detta hänseende. Att läsa om  hennes liv är en tröst så stor att den inte kan beskrivas. För hon utgav sig själv, ”korsfäste sig med Kristus” för hela den mystiska kroppen. Hon förlorade aldrig hela den kropp Kristus uppgav ur sikte och gav sig själv i Honom för alla, särskilt för de villrådiga och för dem som är ansvariga för denna villrådighet, dem som avskärmats på grund av det, så som vår Herre själv gjorde. Hennes  levande motto var: ”Herre, ta mig bort ifrån mig själv och ge mig till dig själv” (jfr ”Jag har blivit korsfäst med Kristus” Gal 2:19).

Genom att förena sig med Korset för allas skull, levde hon innesluten i den helige Paulus mystiska teologi .

Den helige Paulus skrev: Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan. Dess tjänare har jag blivit, enligt det uppdrag som Gud har gett mig för er skull: att låta Guds ord nå sin fullbordan” (Kol 1:24-25).

Inte endast för våra egna synder

Påven Pius XI skrev om denna botgöring som utförs i den gudomliga kärleken:

"Boten är alltså ett vapen att använda för frälsnings skull, ett vapen som satts i händerna hos Kristi tappra soldater, vilka önskar kämpa för att försvara och återställa den moraliska ordningen i universum. Det är ett vapen som hugger mot ondskans rot – mot mammons frestelse och livets fåfänga nöjen. Genom frivilliga offergärningar, genom konkret och även smärtsam självuppgivelse och olika botgöringar, kan den ädle kristne  kväva de låga böjelser och begär som får honom att bryta mot den moraliska ordningen. Men om ivern att uppfylla den gudomliga lagen och kärleken till nästan är så stor i honom som de bör vara, då gör han inte bot endast för sig själv och sina egna synder, utan tar på sig  gottgörelse för andras synder och i detta efterliknar han helgonen, som ofta hjältemodigt gjorde sig till offer i syfte att gottgöra hela släktens synder. I detta efterliknade de till och med den gudomlige Frälsare, Han som var ”Guds lamm som tar bort världens synder” (Joh 1:29) – Pius XI, Caritate Christi Compulsi, # 25, 1932.

Den heliga Katarina visade alltifrån sin tidigaste ålder hur denna hjärtats renhet och korsfästa kärlek är den bördiga mark på vilken Kristus utför sina underverk i världen – och varför frånvaron av denna hjärtats renhet i vår tid gör den ofruktbar, i avsaknad av underverk, utom för några få personer. Det hon lär oss, tycks det mig, är att återupprättelse inte enbart kommer genom undervisning och teologisk övertygelse, utan genom att vi lever vårt teologiska kunnande i våra liv, så som helgonen gjorde. När människor ser andra som lever i renhet och i kärlek till alla, då kommer de att lyssna så mycket ivrigare på det glada budskapet. Det måste börja med att man hyser stor medkänsla för alla som är förvirrade, alla som lider i denna vår tid så full av kätterska tankar och oordning. En person som lever så kommer att se till hjärtat och inte bara till hjärnan hos dem som är rådlösa och inte vet vad de skall ta sig till under de stora stormarna i dessa tider så fulla av olika förvirrade teologiska åsikter. Om vi inte skänker vår kärlek – den gudomliga caritas – även till dem som är i förvillelse eller som skapar den, kommer vårt teologiska tänkande inte att leda till fruktbar återställelse (apokatastasis). Vi mättar bara halva människans hunger då.  

Catherine Fournier skriver om den heliga Katarina: ”Redan när hon var sex år gammal tyckte Katarina om att bege sig till platser där stillhet rådde för att be och tala med Gud. Hon började få mystiska syner när hon kunde se skyddsänglar lika tydligt som hon såg de personer dessa skyddade.”  

 
När hon sedan blev äldre, fortsatte Katarina att dra sig tillbaka i avskildhet för att be i lugn och stillhet. Hon gick in i dominkanordens tredje orden när hon var sexton och fortsatte ha syner där hon såg Kristus, jungfru Maria och helgonen. Under tre års tid talade hon inte med någon annan än Gud och sin biktfader. Därefter fick hon en natt en vision av sig själv som Kristi brud och såg Jesus-barnet ge henne en vigselring. Hon började vårda de sjuka, tjäna de fattiga och behövande och verka för syndarnas omvändelse.

Efter långa perioder i stillhet och tystnad vände hon åter till världen och började tjäna Kristus i de sjuka, fattiga och okunniga. Många människor drogs till henne på grund av hennes behagliga sätt, lugn och vishet. Hon började be för syndarnas omvändelse. Hon tillbringade fortfarande mycket tid i bön. Trots att hon utsattes för förföljelse av det lokala prästerskapet och andra, började hon samtidigt att få lärjungar. När hon så i en ny syn fick en befallning att ”ge sig ut i världen, ut i det offentliga livet”, började hon brevväxla med furstar i Italiens olika republiker. Hon blev rådfrågad av påvliga sändebud om kyrkans angelägenheter och försöka rätta till den skada som inbördeskrig och religiös  splittring hade förorsakat hennes land.  

Det råde stora motsättningar i kyrkan på den tiden. Påven hade lämnat Rom och fanns nu i den franska staden Avignon. Den heliga Katarina visste att det gjorde Gud olycklig att människorna stred så därför skrev hon till påven och lyckades efter en tid övertyga honom om att flytta tillbaka till Rom. Den heliga Katarina skrev många brev och en bok, Dialogen, som ännu idag läses och beundras. På grund av all hjälp hon kunde ge kyrkan och den stora visheten i det hon skrev, har hon vördats och ärats och år 1970 utnämnde påven Paulus VI henne till  kyrkolärare.

Den heliga Katarina stod alltid Jesus och Gud nära. Hon hade många visioner och fick uppleva många prövningar under hela sitt liv. Mot slutet av livet fick hon ta emot ”stigmata” – märken efter Kristi korsfästelse, men dessa förblev på hennes egen bön osynliga fram till hennes död. Omkring femtio år efter hennes död fann man att hennes kropp förblivit ofördärvad.

Bot, offer och kärlek till hela den mystiska kroppen, det är det som den heliga Katarina av Siena kan lära oss i denna tid full av stora stormar. Låt inte våra trosövertygelser bli till en skiljelinje för oss utan låt oss förbli enade i korset och i Kristi brud för vilken han gav sitt liv. När kyrkan en gång återställts och motsättningarna upplösts kommer alla våra övertygelser och åsikter att ordnas upp och bedömas – och vi kommer att bli glada om det visar sig att vi ägde delar av sanningen, men framför allt – om vi kan säga att vi levde dem i den gudomliga kärleken, i kärleken till människorna, överallt och alla.

_________

(1) Katarina av Siena tog påven Urbans parti, med helgonen Vincent Ferrer och Peter av Luxemburg höll med Clemens. Trots de allvarliga problemen övervann helgonen dem – så som de alltid gör – genom förtroende, trosbekännelse och kärlek till medmänniskorna.   


Det är på grund av att helgonen är motpolen till tidsålderns misstag som man ofta misstar sig och tror dem vara ett gift. --- G.K. Chesterton

20091026

ur Works of Mercy, Works of Life

Övers: NH