Är påven en tillgång för Kina?

 

 

av Damian Thompson

Twitter
(The Spectator) För tjugo år sedan samlade katoliker i en stad i Alaska ihop nog med pengar för att bygga en kyrka som de tillägnade Jesu heliga hjärta. De presenterade ritningarna för kommunalfullmäktige och de medlemmar som inte var katoliker ryggade tillbaka. Ska gotiska valv verkligen målas i samma färg som jordgubbar? Och klocktornen svepas in i ränder som av sockervadd? Men varför ska vi bry oss? Katoliker har sin egen uppfattning om hur kyrkor bör se ut.

 
Det är OK, sade man, så länge som ni inte kastar det in i våra ansikten. Här har ni en bit land i stadens ytterområden och där kan ni bygga er kyrka och vi behöver inte titta på den varje gång vi går på stadens huvudgata. Och katolikerna, som visste att det var svårt få byggnadslov av kommunen, tog tag i erbjudandet med båda händerna.


De byggde sin kyrka av det heliga hjärtat exakt där man hade givit dem ett stycke land. Under byggnadsarbetet bad myndigheterna dem att tona ner det hela lite så de mångfärgade tornen målades provisoriskt gråta. När allt var färdigt år 2000, klev borgmästaren kommunalfullmäktiges medlemmar och planerarna in i kyrkan och vinnlade sig om att säga hur vacker den var.


Men år 2018 ändrade man sig inom kommunalfullmäktige. ”Tornen är alltför uppseendeväckande”, sade man till katolikerna. ”Och en hel del andra saker gillar vi inte så mycket heller. Håll er undan från byggnaden ett tag medan vi dekorera om den för er.” En lyftkran sattes upp. Tornen revs ner och tillsammans med dem statyerna av aposteln Petrus och aposteln Paulus på varje sida om fasaden. Och, vilket var ännu mera smärtsamt, det gjorde korset över huvudentrén också.


Katolikerna tillhörande Det heliga hjärtat sade inte ett knyst. De hade oroligt sett på när fyra andra kyrkor i staten revs ner utan någon ersättning. De kände sig lyckligt lottade om de fick tillåtelse att gå i mässan i sin nu fruktansvärt desfigurerade byggnad.


Den tur de haft tog definitivt slut i februari i år. De ombads att ta med sig sina tillhörigheter innan bulldosrarna flyttade in. Och de lydde för de visste att deras lokale biskop inte skulle lyfta ett finger för att förhindra nedrivningen. Och det skulle inte påven heller.


Du har förstått nu att jag ljög om Alaska. Men allt annat är sant. Det heliga hjärtats kyrka låg i Kinas nordväxtliga del, inte i USA, i staden Yining i provinsen Xinjiang. Man hade erhållit alla nödvändiga byggnadstillstånd och den var en del av den statligt kontrollerade CPA (Chinese Patriotic Catholic Association, vilken alltsedan grundandet år 1957, inte har erkänt påven.


Men år 2018 tecknade Vatikanen en överenskommelse med Beijing där det angavs att CPA hade försonats med Rom. Biskopar skulle ännu utses av CPA, men påven skulle ha rätt att inlägga veto mot en utnämning. Viktigt var att han nu skulle utöva auktoritet över alla kinesiska biskopar, vare sig de tillhörde CPA eller var medlemmar av ”underground-kyrkan” som hade fortsatt att vara lojala mot Rom. De två kyrkorna skulle alltså bli ett.


Och vad bad man i Beijing som ersättning? Vi vet inte exakt eftersom texten till överenskommelsen aldrig har publicerats. Men det ser ut som om president Xi köpte påve Franciskus tystnad beträffande en av hans käpphästar, nämligen ”siniseringen”, anpassningen av alla religioner inom hans land. Följden har nämligen blivit en så stark återgång till religiös förföljelse som inte har setts alltsedan Kulturrevolutionen. Katolska kyrkor har rivits i hela Kina alltsedan Xi kom till makten år 2013. Detsamma har skett för kyrkor tillhörande pingströrelsen.

I Xinjiang har ett beräknat antal om 16 000 moskéer förstörts eller skadats. Och till skillnad från de etniska kinesiska medlemmarna av Det heliga hjärtats församling, kan de skydda sig genom att stänga sin kyrka och gå hem. De är nämligen uigurer, medlemmar av en turkisk etnisk grupp som är utsatta för folkmord av Beijing. I Xinjiang finner vi arbetsläger där en miljon uigurer hålles fängslade, man tvingar kvinnor att abortera för att hindra dem att bli flera. Det vore fel att säga att påve Franciskus varit helt tyst om uigurernas tragiska öde. I en hel bok med intervjuer med honom finner vi  tre ord som refererar till dem: ‘Jag tänker ofta på förföljda folk: Rohigurer, de stackars uigurerna, yaziderna.” Men det är allt.

Men, säger Franciskus’ försvarare, att nämna uigurerna skulle äventyra överenskommelsen mellan Vatikanen och Beijing som förnyades i oktober 2020, och som gör slut på en  schism som varat i 60 år. Till detta skulle det bästa svaret, fram till i februari i år, varit: nej det gjorde det inte. Ett resultat av överenskommelsen kastades biskop Vincent Guo Xijin, en lojal Vatikan-anhängare i Mindong i den kustnära provinsen Fujian, ut från sitt stift av påven själv, och ersattes med en underhuggare inom partiet. Guo blev tvungen att leva på gatan när han vägrade ge efter för Beijing, och vägrar nu att anta vilken offentlig tjänst som helst. Ingen ”försoning” där inte.

Men nu finns ett enklare svar. Vilken överenskommelse? Beijing har tagit tillbaka (alltid enklare att göra om ingen har sett texten). I de nya reglerna för prästerskapet inom kommunistpartiet som gavs ut i november men inte publicerades på engelska förrän i februari, nämns inte påven i den del som handlar om utnämnandet av katolska biskopar. Som Nina Shea i Hudson Institute hävdar i National Review, har ”överenskommelsen” tjänat sitt syfte då den tillåter Xi att trycka ner eller ”kolonisera” underground-församlingarna tills han vänder sig till det större projektet som är att tvinga offentliga tjänstemän att anta liturgier där det är Xis kommunistparti som tillbes i stället för Jesus.

Inget av detta hade kunnat utföras så enkelt elegant utan Franciskus, vars giftiga agg till Förenta staterna betyder att han aldrig har mött en anti-västlig diktator med vilken han inte kunnat göra affärer. Se för er en tidig påve som när han blev kontaktad av de romerska förföljarna av kristendom var överens med att en nickning i riktning mot den kejserliga gudomen skulle bli i vars och ens bästa intresse. Lyckligtvis har den katolska kyrkan aldrig haft en sådan påve förut. Men nu har den.


Denna artikel publicerades första gången i The Spectator’s april 2021-nummer i USA. 

Damian Thompson är associate editor i The Spectator. Han var tidigare tongivande chefredaktör på The Catholic Herald, men avgick i juli 2019 i samband med ett ägarbyte. Han hade då publicerat en rad krönikor med kritik emot bland annat den s.k. Amazonas-synoden. The Catholic Herald ägs idag av den brittiske affärsmannen Rocco Forte, som inte är utövande katolik, och prinsessan Michael av Kent (född Marie Christine von Reibnitz).

Övers. Natasja Hovén


20210501

 



===============================
KATOLSK OBSERVATÖR 2005-2006 All rights reserved