Eduard von Habsburg- Lothringen skrev den 10 juli i ”Tagespost” ett mycket läsvärt inlägg under rubriken ”Att erkänna hela konciliet”

Med anledning av det krav man ständigt ställer på Piusbrödraskapet att erkänna konciliet i sin helhet, frågar sig författaren vilken katolik av idag som överhuvudtaget har läst samtliga koncilietexter.

 

Att erkänna hela konciliet

av Eduard Habsburg- Lothringen

Först ett pinsamt erkännande: Jag har inte läst koncilietexterna. Jag har klarat av att vara katolik i 45 år utan att någonsin verkligen studerat Rahner/ Vorgrimlers Lilla Konciliekompendium, en tegelsten på 776 sidor och sexton texter. Nu när de stränga och alltmer högljudda mediala rösterna kräver att Piusbrödraskapet , innan de överhuvudtaget får överskrida tröskeln till den katolska kyrkan, villkorslöst skall acceptera hela konciliet utan inskränkningar började detta kännas obehagligt. Jag blev helt enkelt osäker på om jag själv erkände konciliet i sin helhet. Hade jag därmed i 45 år, utan att veta det, egentligen inte varit katolik? Måste jag själv gå in i en dialog med Rom?

Femtioårsdagen av konciliets öppnande närmade sig och jag dammade av det tjocka bandet i hyllan och började läsa. Det första som jag lade märke till, var att inte ens kompendieutgivarna villkorslöst antog konciliet. Rahner och Vorgrimler tar sig, i för- och framförallt i slutordet om den efterkonciliära utvecklingen, gärna den pontifikala rätten, att ibland höja vissa konciliedokument till skyarna och avfärda andra. Det sistnämnda visserligen under artiga och vetenskapliga former, men ofta med  illa dold harm. Detta  påminde mig om en intervju nyligen med en ORF-journalist. Andemeningen i det hon där bl.a. sa var att det finns avsnitt i koncilietexterna ”som renskrivits för att passa traditionen” och dessa kan man lugnt hoppa över och istället koncentrera sig på de avsnitt som andas  ”öppenhetens ande”. Alltså ytterligare en som inte accepterat hela konciliet.

Och sedan, lättnaden: De flesta texter verkade ju, vid genomläsningen, helt normala, dvs så som jag själv trodde. Det borde väl då inte vara så svårt för mig att acceptera hela konciliet? Där fanns ju klara besked om prästcelibatet och om preventivmedel… men stopp ett tag, tänkte jag. Betydde det att alla som ifrågasatte celibatet eller var för  p-piller, inte accepterade konciliet i sin helhet? Och – visste de överhuvudtaget om det i så fall?

Jag störde mig en del på vissa  textställen (men det kan bero på twittrarens och SMS:arens oförmåga till längre uppmärksamhet). I texter som t.ex. ”Gaudium et Spes”, med dess glada omfamnande av världen och moderniteten, förekommer väldigt mycket, ursäkter, fraser, blomsterspråk, sextiotalets romantiska föreställningar om en enda värld. Om jag kan hoppa över detta, ja hela kapitel utan att missa något verkligt viktigt, så gör det mig nervös. Jag är absolut inte säker på att jag kan stå bakom alla delar i detta dokument. Betyder det att jag inte accepterar konciliet i sin helhet? Jag har bara hunnit halvvägs i min läsning och ändå inställer sig alltså flera frågor. Det är bra.

Hur är det då med Er? När läste Ni koncilietexterna senast i sin helhet? Om Ni nu blivit lite osäker efter att ha läst detta inlägg, är det förmodligen ett bra tillfälle att åter ta ner kompendiet från hyllan. Det lönar sig.

20120801

Eduard Habsburg-Lothringen är författare och filosof. Sedan den 1 Juli 2009 är han mediakonsult hos biskop Klaus Küng i stiftet St Poelten .

Övers. DW