Med Påvens (Paul VI) godkännande har kongregationen för trosläran (förutvarande Sanctum Officium) utsänt ett brev till den katolska kyrkans 53 biskopsmöten, för att inhämta dessas mening om tio läropunkter, där man konstaterat icke-ortodoxa tolkningar av tros- och moralfrågor. Paristidningen Le Monde (11/12 sept. 1966) har publicerat följande referat av skrivelsen från påvestolen, vilket torde ge en viss uppfattning om dokumentets innehåll:

Brevet omfattar fyra foliosidor, är daterat den 24 juli i år och undertecknat av kongregationens pro-prefekt, kardinal Ottaviani. Inledningen erinrar om att läroämbetet har till uppgift att främja och leda den förnyelserörelse, som utgår från konciliet, att försvara trosläran och att vaka över den riktiga tolkningen av det Andra Vatikankonciliets dekret. De upplysningar, som den heliga Stolen har inhämtat, visar att gränserna för de områden i trosläran, där teologerna är fria att hävda en egen uppfattning eller arbeta med hypoteser, på sina håll, överskridits, och att själva grunderna för den katolska tron angripits eller ifrågasatts.

Sedan följer en förteckning över tio “icke exakta” teologiska åsikter, om vilka biskopsmötena uppmanas att göra sig underrättade, och de ombedes att före jul till Rom avge sina utlåtanden

1 Uppenbarelsen

Många räknar inte längre med kyrkans tradition, och vad den Heliga Skrift beträffar, försöker man kringskära Bibelns inspiration och ofelbarhet, samtidigt som man ifrågasätter bibelböckernas historicitet.

2 De dogmatiska formuleringarna

Man påstår, att dessa är helt underkastade den historiska utvecklingen, och man hävdar, att deras objektiva innebörd är föränderlig.

3 Läroämbetet

Det ordinarie läroämbetet, både biskoparnas och påvens, förringas, och räknas till de lärouppfattningar som ej är förpliktande.

4 Sanningen

Istället för en absolut, orubblig och oföränderlig sanning, företräder somliga en relativism, enligt vilken sanningen är underkastad utvecklingens och historiens gång.

5 Kristus

I kristologien inför man natur- och personbegrepp, om vilka man inte kan se, hur de överensstämmer med de dogmatiska definitionerna, så att man till sist kommer att reducera Kristus till en helt vanlig människa som så småningom skulle blivit medveten om att han var Guds Son. Detsamma är förhållandet när det gäller Kristi övernaturliga börd, hans underverk och hans uppståndelse, vilka trossatser man i ord medger, men som i verkligheten återförs till skeenden på det rent naturliga planet.

6 Sakramenten

Vissa läropunkter ignoreras, medan andra blir åsidosatta; så t.ex. lutar man för mycket åt en blott symbolisk tolkning av realpresensen i Eukaristien, eller tolkar man mässan på ett överdrivet sätt utifrån agapemåltidens aspekt, under det man åsidosätter offertanken.

7 Bikten

Vissa teologer föredrar att uppfatta bikten mera som ett sätt att försona sig med kyrkan och underlåter att tala om återställandet av den personliga gemenskapen med Gud, och de vågar t.o.m. hävda, att den individuella syndabekännelsen i bikten inte skulle vara nödvändig.

8 Arvsynden

Somliga försöker förringa det tridentinska konciliets lära om arvsynden; antingen är det Adams ursynd eller är det överförandet av arvsynden till mänskligheten som fördunklas.

9 Moralteologien

Icke dess mindre allvarliga förvillelser är i omlopp i moralteologiska frågor; vissa teologer förkastar varje objektiv moral och hävdar det legitima i en situationsmoral; de utbreder förvända åsikter om sexuella frågor och om äktenskapet.

10 Ekumeniken

Den heliga Stolen lovordar dem, som låter sig inspireras av konciliets dekret om ekumeniken, men är djupt bekymrad över dem som försöker genomdriva en sådan tolkning av dekretet, att trons och kyrkans enhet är i fara, och som hamnar i en "falsk irenism" (när man fördunklar parternas egentliga ståndpunkt) och i en "indifferentism” (när man bortser från faktiska skillnader) som är främmande för andan i Vaticanum II.

***

I brevets sammanfattning betonas, att dessa villomeningar och farliga tendenser uppträder här och där, att de ej alltid är klart utsagda, och att de i dokumentet blivit systematiskt beskrivna, för att de skall avvisas. Så långt Le Monde.

Detta förfarande, att den romerska kongregationen för trosläran rådgör med biskoparna innan den fattar beslut i lärofrågor, är nytt och vittnar om den kollegiala, synodala struktur den centrala kyrkostyrelsen genom det senaste konciliet återfått, varvid det katolska episkopatet, på ett påtagligare sätt än tidigare, blir medansvarigt för det som rör hela kyrkans bästa. Därför kan man vänta en mera ingående och allsidig bedömning av de problem, som för närvarande vållar den Helige Fadern bekymmer.

Dokumentet, som är riktat till biskoparna och inte avsett för allmänheten, har självfallet sin särskilda litterära stil; det är ju lärokongregationens uppgift att efter dess egna metoder vaka över ortodoxien i kyrkan. När Påven vänder sig till det troende folket, uttrycker han sig annorlunda; i kraft av sitt herdeuppdrag talar han både uppmuntrande, vägledande och varnande ord. Det vore dock orealistiskt att vilja försöka framställa denna konsultation av biskopsmötena som en åtgärd på något sätt i strid med Påvens egna intentioner. Kongregationen med dess pro-prefekt handlar å ämbetets vägnar, enligt de senaste statuterna (Motu proprio “Integrae servandae av den 7 dec. 1965; se: La Documentation Catholique, 2 jan, 1966, kol. 82-84), givetvis med approbation av Påven, som alltjämt är dess prefekt.

Att innehållet i lärokongregationens konsultation på sitt speciella dogma tiska plan står i linje med det som just nu ligger Paul VI om hjärtat, visar de ämnen han vid de senaste audienserna behandlat. Det är bekant, vilken viktig roll han själv, i utövandet av sitt ordinarie läroämbete, tillmäter dessa onsdagsaudienser, som en autentisk tolkning av konciliets syften. Efter att ha uttryckt sin glädje över all den äkta förnyelse, som följt i konciliets spår, konstaterar den helige Fadern i sitt tal vid den allmänna audiensen den 7 september

med en djup smärta, att många inte längre med samma förtroende som förr aktar på den levande Gudens Kyrka, sanningens stöttepelare och grundval. Somliga vågar t.o.m. draga i tvivelsmål vår tros oryggliga sanningar, och detta med ett ofattbart och otillåtet lättsinne, lika vådligt som sårande för den sanna trons skatt. Vår sorg och ängslan ökas ytterligare då Vi hör talas om motstridiga meningar mitt i de troendes gemenskap, vilka måhända väckts av en önskan om öppenhet gentemot den icke-katolska världen, ofta med hänvisning till det nyligen avslutade Konciliet, som om Vaticanum II skulle ge rätt att ifrågasätta trons sanningar. Att handla på detta sätt, är att gå emot den mans intentioner, som först sammankallade Konciliet” (La Croix, 9 sept. 1966).

Och i ett tal till präster den 9 september yttrade Paul VI bl.a. följande:

Ingen kan vara okunnig om, att en våg av tvivel, olust och oro har bemäktigat sig många prästers sinnen [...] Detta framkallar hos vissa präster en känsla av besvikelse, som är beklaglig och nedstämmande, och som vänder deras tankar mot den timliga verkligheten och en själsdödande kon formism med den profana världen [...]
(La Croix, 11/12 sept. 1966).

I L´Osservatore Romano (10 sept. 1966) uppfattar dessa båda tal som ett avvisande av en överdriven progressism, som till varje pris vill införa nymodigheter. I en ledare i den katolska tidningen La Croix (15 sept. 1966), betitlad "Trohet mot Konciliet", skriver pater Wenger, att

vissa gärna tillskriver Konciliet sina egna åsikter och alltför lätt identifierar egna önskningar med konciliebesluten. Enligt biskop Renard (Versailles) är det viktigt, att skilja det som man har sagt om Konciliet och det som sagt vid Konciliet, från det som Konciliet sagt, vilket ensamt är normerande och vägledande för de kristna [...]. Påven vill svara på de frågor, som Konciliets åtgärder framkallat bland kyrkfolket. Ty dess reaktioner går i olika riktningar: på det ena stället bromsar man tillämpningen av dekreten ända därhän, att man försenar utgivandet av koncilietexterna [...]; på andra håll drar man sig inte för att säga att Konciliets synpunkter redan är föråldrade och endast representerar en kompromiss eller en eftergift åt en minoritet, som av historien och vetenskapen är dömd att försvinna.”

Dessa texter och uttalanden har publicerats med detta enda syfte: att vara en tröst och ett stöd för dem i Stiftet, som uppriktigt lider av de missförhållanden läroämbetet här påtalar, ett klargörande för både katolska och icke-katolska kristna om kyrkans officiella inställning i dessa frågor. De är däremot inte avsedda som ett argument i handen på någon slags missförstådd konservatism, som kan vara en lika allvarlig trolöshet mot konciliets verkliga ärende, och om vilken Påven nyligen sagt:

Ve de frånvarande, de ljumma, de missnöjda, ve bakåtsträvarna!”

(allmänna audiensen den 14 september; La Croix, 16 sept.)