av Sandro Magister

ROM, den 22 maj, 2006 – La Civiltà Cattolica, den Rom-baserade jesuittidskriften som trycks under överinseende av Vatikanen, brukar inte på sin webbsida publicera hela texten till artiklar som annars finns i pappersupplagan. Vanligtvis gör man det bara med en eller två obetydliga artiklar, oftast i ämnen som konst eller litteratur.

Det finns dock undantag. När det handlar om en viktig ledare eller en annan artikel som anses vara av särskilt värde, då sätter La Civiltà Cattolica genast hela texten online, för att en större publik skall kunna informera sig om vad ledande kyrkliga auktoriteter tänker i olika frågor.

Man gjorde så med en artikel i tidskriftens senaste numer, som handlade om AIDS i Afrika och kyrkans ansträngningar att bekämpa sjukdomen.

Varför gjorde man det? Antagligen var det eftersom det under de föregående veckorna hade givits världsvid bevakning åt kontroversen om kyrkan och AIDS-frågan och särskilt åt frågan om kondomer skulle tillåtas eller icke.

Denna ordstrid fick nytt bränsle genom några anmärkningar av kardinal Carlo Maria Martini och senare indiskreta kommentarer om att ett troligt Vatikan-dokument skulle utfärdas i ämnet.

Båda dessa faktorer gjorde att man trodde att kyrkan snart skulle lätta på sitt förbud av kondomer, bekräftat av encyklikan Humanae Vitae promulgerad av Paulus VI.

Så här sade kardinal Martini i sin ”Dialog om livet” som publicerades i “L’espresso” den 21 april:

“Vi måste göra allt i vår makt för att bekämpa AIDS. I vissa situationer kan användandet av kondomer vara det mindre onda av två onda ting. Vi har också den särskilda situationen där en av två makar bär på HIV-viruset. Den som är smittad måste se till att inte i sin tur smitta partnern, som måste kunna skydda sig. Men frågan är istället om det är lämpligt att det är de religiösa myndigheterna som skall förespråka ett sådant skydd, som om man ansåg att det andra moraliskt försvarbara sättet – som inkluderar avhållsamhet – är något som kommer i andra hand. Risken är då att man förespråkar en oansvarig attityd. Prinicipen om ”ett mindre ont” – som är tillämpbar i alla de fall som omfattas av den etiska doktrinen – är en sak, men det är en helt annan om man bör uttrycka detta offentligen. Jag anser att om man iakttar försiktighet och tar hänsyn till de olika särskilda situationerna kommer att detta att göra att alla kommer att effektivt kunna medverka i kampen mot AIDS, utan att man för den skull gynnar ett oansvarigt beteende.”

Och svaret är nej. Artikeln refererar inte direkt till kondomer utan den visar att kyrkans verksamhet riktar sig åt ett helt annat håll, som kan sammanfattas i ordet ”kyskhet”. Den vidhåller att kyrkan bara skulle vålla skada om ansträngningarna att bekämpa AIDS skulle kunna uppfattas som ”uppmuntran av promiskuöst, omåttligt och destruktivt uppförande.”

Att detta också är vad påven Benedikt XVI tycker om det hela är ställt utom allt tvivel. På samma gång som La Civiltà Cattolica publicerade sin artikel hänvisade påven två gånger – i sina anföranden den 11 resp. den 13 maj – till Paulus VI:s encyklika Humanae Vitae och beskrev den som ”profetisk och överallt och alltid gällande”.

När det gäller Afrika som härjas av AIDS finns kontinenten också främst i påve Ratzingers tankar. Vid ett flertal tillfällen uttryckte han sin övertygelse att ”den afrikanska kontinenten är kyrkans största hopp.”

Kardinal Martini är jesuit. Och jeusiterna har i många år varit de som varit mest aktiva när det gäller att bekämpa AIDS i Afrika, i nästan trettio länder belägna i Afrika söder om Sahara.

Författaren till artikeln i La Civiltà Cattolica är också en jesuit. Det är fader Michael F. Czerny, chef för det afrikanska jesuit-nätverket mot AIDS, AJAN, som grundades år 2002 och har sina huvudkvarter i Nairobi i Kenya. Han är också författare till boken AIDS and the Church in Africa: To Shepherd the Church, Family of God in Africa in the Age of AIDS, (AIDS och kyrkan i Afrika, hur man skall ledsaga kyrkan, Gudsfamiljen i Afrika i AIDS-åldern), som publicerades i Nairobi år 2005 av Pauline Publications Africa.

Här följer ett utdrag ur artikeln. Den fullständiga italienska versionen, som är mycket längre, kan läsas på La Civiltà Cattolicas hemsida, nr 3741 av den 6 maj, 2006.

AIDS, det största hotet mot Afrika
sedan slavhandelns era

av Michael F. Czerny, S.J.

Sjukdom och skam går ofta hand i hand. I många afrikanska samhällen anses av tradition en del sjukdomar – spetälska är en av dem – som något vanhedrande och orent. Släktingar brukar försöka dölja att en av deras kära drabbats av en sådan sjukdom, ofta ända tills det är för sent.

HIV-viruset, som är obotligt och överförs genom den sexuella kontakten, får en särskild makt när det också förknippas med skam och vanära. Några exempel räcker för att visa det lidande, den isolering och förkastelse som sjukdomen för med sig.

I Abidjan insjuknar Jacques, som har fyra hustrur, med symptomen feber, hosta och viktförlust. Han går till sjukhuset med sin yngsta hustru. Undersökningar visar att han har TBC och att han också är HIV-positiv. Han informeras om detta och uppmanas att också berätta för sina andra hustrur om det. Han inte bara låter bli att berätta, utan fortsätter att ha sexuellt umgänge med dem.

I Swaziland, förespråkar prins Tfohlongwane segrering av dem som har HIV eller AIDS: ”Ruttna äpplen bör inte förvaras i samma tunna som de friska äpplena, för då blir till slut också de friska äpplena förstörda.”

I Nigeria sägs det att en militär funktionär har givit befallning om att arrestera och fängsla alla dem som har AIDS i staten, samtidigt som han säger att ett sådant beslut kan hjälpa till att hindra spridningen av HIV-viruset.

I Sydafrika har Gugu Dhlamini-gemenskapen dödat en kvinna bara för att hon offentligen förklarade sig vara HIV-positiv. Folk var rädda att det faktum att hon bodde bland dem skulle bringa vanära till hela gemenskapen.

Resultatet av denna vanära och diskriminering är en skadlig och destruktiv separation: de rena från de orena, de normala från de onormala och – alltid – ”vi” från ”dem”.

I mötet med äktenskapsbryterskan visar Jesus sin känslighet gentemot detta mäktiga kulturella svek. Förutom att hon exemplifierar de är de främsta bärarna av vanära, personifierar hon också hela nationen Israel, ett Israel som bär spår av religiös trolöshet mot Guds förbund. ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne” (Joh 8:7). Vad är den första stenen? Det är det fördömande som medför vanära, diskriminering, uteslutande eller förföljelse av en annnan person eller en hel grupp. Vanärans stämpel är en del av den allmänna strukturen bestående av klassificeringar och regler som vi kallar för kultur, och den har en fruktansvärd makt.

* * *

En aspekt i kyrkans kamp mot HIV och AIDS som inte kan ignoreras är den ”kulturernas krock” som vi kan se i det olika sätt på vilket afrikaner och människor i väst ser på några av nyckelfrågorna.

I Europa och Amerika är den främsta motivationen för detta stigma fruktan för lidande och vägran att acceptera dödens existens.

Den afrikanska kulturen – och i detta står den nära den kristna tron – accepterar lidandet som en del av livet, bekymrar sig inte om sjukdom, olycka, dödskamp och död och ger stöd åt dem som lider. Så stigmat vi finner här kommer istället från förvirring, okunnighet och skamkänslor över sexualiteten.

För människorna i västvärlden är det främst den sexuella revolutionen på 1960-talet som bär ansvaret för den nuvarande attityden till sexualiteten och definitionen av vad som är giltiga beteenden och värden som nu exporteras över hela världen under globaliseringens påtryckningar. Det är ett paradigm som har sitt centrum i individen och individens rätt att bestämma över sig själv. Det positiva ligger i att det har givit kvinnor större möjlighet att göra sig gällande i samhället utanför hemmets väggar och befriat dem från en del av de patriarkaliska strukturerna som inte erkänner hur unika de är och som vill hindra dem från att göra sig hörda.

Men det kan inte förnekas att den västliga inställningen till sexualiteten har en mörk sida och kyrkan arbetar oförtröttligen på att avhjälpa detta. Enligt den dominerande och globaliserade kulturen, finner personer att de har ett värde inte genom det de är, utan i det de har och det de konsumerar: Varor, makt, njutning, prestige. Lycka och framgång är detsamma som så stor konsumtion som möjligt av dessa ting. Den dominerande myten i den globaliserade kulturen är att sex är ännu något ”man kan ha”. Sex har endast att göra med individen, den handlar om personella tycken och preferenser och om det privata beteendet. Ur den moraliska synvinkeln jämställs det med att äta och dricka, för att mätta en aptit vars enda rättfärdigande är njutningen.

Detta är inställningen hos oss i väst. Den afrikanska erfarenheten är helt annorlunda. Där finns det tabun som uppmuntrar människan till självkontroll när det gäller sexualiteten. Några av traditionerna vänder sig emot sexuella relationer under graviditet och amning och när någon har begått äktenskapsbrott. I många etniska grupper är det ett måste att kvinnan är orörd när hon gifter sig. Istället för att anse dylika beteenden gammalmodiga, som man gör i väst, bör vi istället undersöka hur vi kan uppmuntra dessa bruk och erkänna att de har ett positivt värde i den afrikanska kulturen.

I Afrika är fruktsamhet ett grundläggande värde eftersom det ger upphov till nytt liv och kyskhet är ett värde i den mån det skyddar livet och livets kvalitet som tänks som en direkt förbindelse mellan de levande och de döda. Sexualiteten anses vara moraliskt neutral och är i sig själv varken god eller dålig. Den jämförs ofta med användandet av elden i ett hem. Elden kan tämjas och användas till att laga mat, men den kan också blossa upp och bränna ner både taket och hela huset. Bilden av eld är mycket passande och hjälper till att förklara varför traditionella kulturer som har sina rötter i regional identitet håller på normerna för det sexuella beteendet och önskar bevara dem.

Det kristna idealet i fråga om sexualiteten är en dynamisk kombination av frihet och ansvar som integreras i individens personlighet i varje stadium av dennes liv. Den traditionella benämningen på detta ideal är kyskhet, dvs. den inre helhet så som den uttrycks i en varelse som är fysisk och andlig på samma gång. Kyskhet betyder att låta sexualiteten tjäna relationerna och gemenskapen med andra, i kärlek och vänskap. Kyskhetens mål är att tillåta varje person att älska på det personliga sätt som är utmärkande för mannen respektive för kvinnan, att vara beredd att på det riktiga viset leva det liv som är en givet, vare sig det gäller äktenskap, celibatet inom det vigda livet eller det som levs inom den ensamståendes liv. Kyskhet är en mycket personlig uppgift som engagerar hela människan, men betydelsen av sexualitet går långt utöver individen och sträcker sig till att omfatta hela kulturen där individen är en del.

”Människans karaktär av gemenskapsvarelse visar att hennes utveckling som person och själva samhällets tillväxt är beroende av varandra.”
(Gadium et Spes, 25).

De rika länderna har skarpt tillrättavisat den afrikanska kyrkan för att den inte delar ut kondomer för att lösa krisen. Ett kort svar på denna kritik är att den katolska moraliska läran i själva verket är mera trogen den afrikanska kulturen som inte anser att fri sex är något moraliskt rätt eller sexualiteten en vara bland andra. Kampanjen som vill att man delar ut kondomer till alla har något av kulturell imperialism över sig och när kyrkan möter ett sådant alternativ ställer den sig alltid på de fattigas sida.

Men problemet är naturligtvis mycket mera komplicerat än så och det måste erkännas att kyrkan själv finner sig trängd till ut till de yttersta gränserna för sin kapacitet när den vill tala på ett konsekvent och på samma gång passande sätt till människor i de mest olika situationer. Sekularistiska personer önskar en pragmatisk approach, den som är den mest vanliga idag, då man gör frågan till en allmän hälsofråga. Kyrkan för sin del måste ge dem som vill lyssna ett moraliskt och andligt ideal, hellre än ett rent pragmatiskt tillvägagångssätt, men många har beslutat sig för att, av vilken anledning det vara må, och till förfång för saken och de drabbade människorna, att ignorera detta budskap. De som avvisat tanken på personligt ansvar inför överförandet av liv, är det troligt att dessa personer behöver eller uppskattar kyrkans råd om hur man skall minska de dödliga konsekvenserna av deras handlingar? Det blir svårt att vinna gehör för en sådan appell till mänsklig anständighet, och risken att stödja promiskuöst, omåttligt och destruktivt beteende är för farlig för att kyrkan skall kunna tolerera den.

* * *

Kyrkans inställning till AIDS- och HIV-epidemin är inte den att det är ”ett problem att lösa”. Istället lyssnar hon till Herrens ord, när han säger: “Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Kyrkan följer Jesu exempel och kallar de troende till oegennyttig tjänst och kärlek och på så sätt till livets fullhet för alla. Hur kan den kultur som innebär ytlig vanära och diskrimering, sexualitetens djup, lag och rätt inom samhället – uppvisa en utmaning för de afrikanska katolikerna när det gäller AIDS? Och vilken utmaning innehåller den världsliga kulturen för katoliker i andra länder som vill visa upp en nära och välinformerad solidaritet med dem?

1. Att röra vid dem som är ””märkta” och uteslutna.

När föräldrar, släktingar, vänner och bekanta upptäcker att en baby föds med ett allvarligt fysiskt och mentalt handikapp, är de då inte frestade att förvisa detta barn till en undanskymd plats och att låtsas som om det inte existerar? Och finns det inte en fara för att detta barn från första ögonblicket måste känna av allas besvikelse och skam, med början i föräldrarna? Och har vi inte hört tårdrypande historier om handikappade barn, tonåringar eller vuxna som stötts ut och behandlas som om de inte var riktiga mänskliga varelser? Om detta är sant så kan det hjälpa oss att förstå vilken effekt HIV/AIDS har på det kulturella planet. Och om vi är i stånd att ställa oss upp emot denna ”oundvikliga förbannelse”, så är det i stor utsträckning Jean Vanier vi har att tacka för detta, han som grundade Arken (“L’Arche”) och Tro och ljus-rörelsen (”Foi et lumière”) och som i 40 års tid hjälpte kyrkan att upptäcka att de handikappade inte bara står i församlingens centrum utan också har ett äkta kyrklig och socialit uppdrag att utföra.

Vanier åstadkom inte denna förvandling genom att peka på de handikappades skamfläck, utan genom att acceptera dem, älska dem och placera dem i hjärtat av församlingen. Det är därför bra att inse att för att befria oss själva från stigmat som vi associerar med HIV och AIDS, är det inte nog att ändra vårt tankesätt och orden vi uttalar. Detta är inte ens nog för Afrika, där politiker, mästare i idrott, artister och religiösa ledare alla skarpt kritiserar marginaliseringen av de sjuka, eller till och med förklarar att de själva är HIV-positiva. Eftersom de själva är så betydande, rika och mäktiga, verkar de att vara fria från hotet om diskrimering, medan den enkle medborgaren är för sjuk eller för sårbar för att åtnjuta en sådan immunitet.

Att bekämpa diskriminering betyder att sträcka ut sina egna händer, beröra och handla. Liksom Jesus själv identifierade sig med de lidande, så är vi kristna idag kallade att solidarisera oss med de sårbara och de lidande som ställs inför det stora hotet HIV och AIDS. Det är kyrkans sätt att agera när hon ger tröst åt föräldralösa, änkor, äldre personer och hela familjer, liksom åt de sårbara kvinnor och barn vars liv har blivit förödda av sjukdomen. Med andra ord, det är en kyrka som i sig innefattar och drar till sig och berör de ””pestsmittade”.

2. Att säga ett radikalt ”ja” till den mänskliga sexualiteten.

Att bekräfta människans värdighet betyder att forma deras moraliska tänkande och uppmuntra dem att anamma livet och friheten. Det betyder att ha modet att säga ”nej” till sig själv och att lära andra att säga ”nej” på livets vägnar. Inte alla behov är legitima, inte alla val människan gör är riktiga, visa och leder till liv. Det så kallade ”förändrade uppförandet” är ett lovvärt försök att ingjuta etiskt ansvar utan att åkalla Gud eller uttrycka moraliska värdeomdömen. Kyrkan uppmuntrar till försvar för ett rättskaffens uppförande på samma gång som hon önskar ändra på det som bör förändras. Men alla är vi syndare och kyrkan kallar alla till omvändelse, ånger och till att förnya sina beslut. Den katolska moralläran möter modigt frågan om sexualiteten hos personer av olika åldrar på ett sätt som gör rättvisa åt denna stora gåva och mysterium. Detta beror på att moralfrågan befinner sig i själva centrum när det gäller kyrkans kamp mot AIDS, av utbildningen av efterföljare till Kristus och tjänst åt människor i svårighet.

Klar och effektiv undervisning kräver ofta en generös respons. Förra året, i Durban, förkunnade 72 unga delegater från elva afrikanska länder offentligen att de engerade sig för att bekämpa HIV genom att anta en livsstil som innebar ett sunt och moraliskt beteende. ”Vi inser att livsstil och samhälle har förändrats och kan förändras på nytt till det bättre om vi bara anstränger oss. Därför ämnar vi med förnyat åtagande och ny energi förespråka livet genom att förnya beteendet i vårt samhälle. Vi vill uppföra oss som afrikaner som tar ansvar för Afrika, och i detta vill vi börja med oss själva.”

Många i väst skulle anse att en sådan strävan knappast vore realistisk, kanske även hopplöst gammalmodig. Men hos dem som befinner sig i själva stridslinjen kan en sådan modig analys och bestämd viljekraft förtjäna beundran och stöd. Men afrikanska kulturer och seder och bruk har också sina fel, till exempel hur utsatta barn och tonåringar är för övergrepp, kvinnornas villkor, männens sexuella status. Det är afrikanerna själva som måste kritisera dessa förhållanden. Den kristna sexualmoralen har kanske alltid gått emot den rådande strömmen och gör det på många sätt också i AIDS tidevarv när den motsätter sig den globala myten om sexualiteten. Och när så är nödvändigt ifrågasätter den också afrikanerna och deras kulturer.

3. Om fördelande rättvisa och generös solidaritet.

Många i väst frågar sig varför AIDS är ett så allvarligt problem i Afrika och varför statistiken där uppvisar sämre resultat än någon annanstans i världen.

Denna påträngande fråga kan bara besvaras med ett ord: Fattigdom. Det är inte ett svar som väcker någon större entusiasm i väst. Och ändå är det så att den fattiga och marginaliserade delen av det afrikanska samhällets befolkning inte har tillgång till basutbildning, information om HIV och AIDS, hälsovård, arbete, behandling och stöd. En sådan orättvis situation gör människor mera sårbara för HIV-hotet och de tragiska konsekvenserna av AIDS, som de inte skulle lida av om de hade en levnadsstandard som var lite mera lik den vi har i väst.

När den sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki år 2000 hävdade att den verkliga anledningen till AIDS är fattigdom snarare än HIV, blev han mycket kritiserad. Men det finns en hel del av sanning i hans kontroversiella påstående och de afrikanska biskoparna identifierade och uttalade det som var sant i hans intuitiva åsikt: viruset utvecklar sig i direkt proportion till fattigdomen.

För att bekämpa AIDS på ett ansvarsfullt sätt, måste vi lära ut respekt för livets heliga värde och en riktigt sätt att närma sig sexualiteten. Men om vi gör det utan att ta hänsyn till de ofta extremt svåra förhållandena under vilka afrikanska människor lever betyder det att alltid insistera på att goda intentioner och viljekraft ensamma kan hjälpa, utan att inse vilka krafterna och strukturerna är som förtrycker de fattiga. Då skulle vi falla ner i en moralism utan att kunna utföra något positivt. Därför – vare sig man hänvisar till minskning av fattigdomen, hållbar utveckling, millenium-målen eller kampen mot AIDS – är målsättningen alltid densamma: hoppet är att kyrkan i väst skall kunna följa kyrkan i Afrika i kampen för rättvisa och seger över AIDS.

Slutsatser

A. Stigmata och diskriminering är reaktioner som har att göra med okunnighet, rädsla, osäkerhetskänslor och är inte så olika från det man upplever var som helst i världen när man hotas av HIV eller andra djupt besvärande former av mänsklig svaghet. Stigmata och diskriminering måste fördömas, men anledningarna till dem måste förstås och detta kräver äkta kulturell förvandling.

B. Sexualitet har alltid och överallt omgivits av en aura av mysterium och det sätt på vilket afrikanerna införlivar sin sexualitet måste tas hänsyn till och uppskattas för vad det är, så som kyrkan försöker att göra. HIV-hotet ändrar inte på kyrkans moral – som grundar sig på den heliga Skrift och två tusen år av tradition – men spridningen av viruset gör det ännu mera angeläget för kyrkan att överföra och meddela sin morallära till de troende, särskilt till de unga, och till dem som uttryckligen eller i förtäckta ordalag delar de kristna värdena. Det finns ett trängande behov att motsätta sig globaliseringens kultur och att gynna de afrikanska värdena, och vi måste inse att den katolska moralläran är ett viktigt medel för att uppnå dessa mål.

C. En rättvisa som tjänar och gynnar samhället är en integrerad del av kyrkans svar på AIDS. Det är därför som kyrkan – på ett absolut naturligt sätt – kombinerar den pastorala tjänsten med hälsovård, visande och utdelande av medkänsla och andligt stöd, med personlig moralitet, socialetik och undervisning i förebyggande åtgärder. Att visa medkänsla utan att förstå syndens strukturer eller predika moralitet och förebyggande åtgärder utan att bekämpa fattigdomen, skulle betyda att håna kyrkans tradition och förvägra henne hennes uppdrag att förkunna Guds rike där synd och död har besegrats för alltid.

__________


Här är länken till hela artikeln på italienska från “ La Civiltà Cattolica:s” hemsida:

> AIDS, la maggiore minaccia per l’Africa dai tempi del traffico degli schiavi

och tidskriftens hemsida:

> “La Civiltà Cattolica”

__________


Det afrikanska jesuit-nätverkets mot AIDS (AJAN) hemsida som grundats och letts av författaren till denna artikel, fader Michael F. Czerny, S.I.:

> African Jesuit AIDS Network

__________


Kardinal Carlo Maria Martinis anmärkningar vilka gjorde att debatten om kondomer igen flammade upp och följdes av reaktioner från kyrkans hierarki:

> When Does Life Begin? Cardinal Martini Replies (24.4.2006)

> Carlo Maria Martini’s “Day After” (28.4.2006)

__________


__________


Kardinal Martinis föredrag återgivet i “ La Civiltà Cattolica” nr 3712, av den 19 februari, 2005:

> Bernard Lonergan al servizio della Chiesa

Och samlingen av Bernard Lonergans skrifter med det citerade brevet:

> Lonergan Studies Newsletter

__________


Engelsk översättning av Matthew Sherry: traduttore@hotmail.com

För att läsa de senaste artiklarna gå till den engelska hemsidan:

> www.chiesa.espressonline.it

Sandro Magisters epost-adress är s.magister@espressoedit.it

__________