av Robert Moynihan

När den först kom på tal tycktes det som om påve Benedikts resa till Turkiet var menad att bli en apostolisk visitation med historisk betydelse. Den skulle äga rum den 30 november som är den helige Andreas festdag, han som var bror till Petrus. I Istanbul, Turkiets huvudstad, skulle Benedikt möta Bartholomeus som är ortodox ekumenisk patriark av Konstantinopel. Det verkade som om det skulle bli ett möte av avgörande vikt för dialogen mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan och ett stort steg framåt när det gällde att överbrygga den tragiska klyftan mellan den östliga och den västliga kyrkan.

Ingen sten lämnades ovänd när det gällde att förbereda mötet. I mitten av september ägde i Belgrad i Serbien en veckolång konferens rum mellan representanter för den katolska och den ortodoxa kyrkan. Kardinal Walter Kasper rapporterade att diskussionerna som syftade till att se till att förbereda de viktiga ämnen som skulle behandlas av patriarken och påven förlöpte i bästa samförstånd.

Plötsligt, efter Benedikts föredrag den 12 september i Regensburg – där han citerade en bysantinsk kejsares fördömande av att islam spred tron genom svärdet – gick det som en våg av raseri över en stor del av den muslimska världen. Hela ändamålet och innehållet i besöket förändrades över en natt. Vikten för de kristna av Istanbul-besöket sopades nästan bort. Benedikt sade att han var ledsen över missförståndet. Radikala muslimer över hela världen ropade på mera krypande ursäkter eller på att Benedikt borde straffas. Mediernas allt överskuggande intresse var våldet som säkert skulle bryta ut mot den helige Fadern om han insisterade på att fullfölja det planerade besöket. Denna resa framstod alltså plötsligt som mera farofylld än något annat påvligt besök som man kunde påminna sig.

Ali Agca med sitt tilltänkta offer

Ali Agca, den turkiske revolvermannen som nästan lyckades med att mörda Johannes Paulus II är 1981 och som nu befinner sig i ett turkiskt fängelse anklagad för andra grova brott varnade Benedikt att det fanns planer på att ta hans liv i Istanbul. Genom en advokat förklarade Agca att han ägde kunskap från främsta källor om hur hans landsmän var till mods. Det är ett land som befinner sig i hätsk splittring. Några önskar följa en sekulariserad väg som i Väst och många fler är fast beslutna att inte låta Turkiet förlora sina traditionella muslimska trossatser och trosbruk.

Men Benedikt har inte vid något tillfälle sagt att han tänkte avstå från sin resa till Istanbul, ens om den turkiska regeringen skulle vägra honom inresetillstånd. I en intervju med Zenit den 26 september sade biskop Luigi Padovese, 59, expert på kyrkans historia i Turkiet och apostolisk vikarie i Anatolien: ”Närvaron av nationalistiska grupper och det växande fenomenet islamisering som satts igång av en förvärrad ekonomisk situation har underblåst en avvisande attityd både mot kristendomen och mot Europa.”

Trots detta tycker Padovese – detta även i slutet av september – att påven bör åka till Istanbul. ”Det finns de som skulle föredra att påven inte reser till Turkiet,” sade han. Men nu handlar det inte längre om att öppna ett fönster till den muslimska världen utan om en hel balkong, att hålla ett föredrag som klart och tydligt talar om hur det står till med relationerna mellan islam och kristendomen. Jag är övertygad om att det som tycktes vara ett problem istället är ett tillfälle som inte kommer åter, en unik möjlighet, eftersom alla de arabiska ländernas medier kommer att vara där för att lyssna på vad påven säger. En del kommer inte att vara så glada men åtminstone kommer de att referera till det som den heliga Fadern påstår.”

Byzantium, nunc Constantinopolis 1572

Den 29 september kallade Ayman al-Zawahri, Al Qaida:s andreman, Benedikt för en ”charlatan”. Han jämförde honom med Urban II som sände korstågsfarare till Palestina för att ”kämpa mot muslimerna”. Han begärde emellertid inte direkt att påven skulle få ett straff. Han anmodade istället de kristna att konvertera till islam, ”att bli muslimer som inte erkänner treenigheten eller krucifixet eller jämställer Gud med människan.”

När nu situationen är så känslig, varför insisterar påven på att genomföra sin resa till Istanbul? Jo, det är eftersom hans strävan alltid, vare sig som student, teolog, biskop eller prefekt, varit att sprida ljus över de mest komplicerade frågor. Han själv uttrycker sin livslånga övertygelse av vikten att söka nya lösningar på de mest knöliga och invecklade svårigheter inom text- eller historiska sammanhang så här:

”Min djupaste uppgift, särskilt under konciliet, har alltid varit att frigöra trons sanna kärna från det som omger den, att återställa energin och dynamiken i den. Denna instinkt har alltid varit mitt livs ledstjärna. Det viktiga för mig är att aldrig någonsin avvika från denna föresats som står oföränderligt inför mig alltsedan barndomen och att alltid förbli denna mitt livs grundläggande inriktning trogen.”

Som påve har Benedikt, liksom föregångaren Johannes Paulus II, lett påvens roll tillbaka till Marias roll. I sin predikan i år, när han när han på Marie bebådelsedag utnämnde 15 nya kardinaler, påminde Benedikt dem att ”kyrkans petrinska princip”, påvens roll som tjänare, som förebild haft den tidigare rollen som är ”Marias, som är ännnu mera elementär. Vikten av den marianska principen i kyrkan blev efter konciliet alldeles särskilt uppmärksammad av min käre föregångare Johannes Paulus II i enlighet med hans motto ’Totus tuus’.”

Varför inser då inte Benedikt farorna som väntar honom i Turkiet och de svårigheter som hans besök kan innebära för katoliker i arabiska länder i hela världen?

Antagligen reser han eftersom han är övertygad om att det finns något han kan göra, något han måste göra, som skulle kunna leda till ömsesidig förståelse och dämpa raseriet som sjuder i många muslimska länder på grund av orden han citerade för några veckor sedan i Tyskland och som allt sedan dess blivit tagna ut ur sitt sammanhang.

Påven har inte låtig sig avskräckas. Och Turkiets regering har inte dragit tillbaka sin inbjudan. Därför är resan när detta skrives fortfarande aktuell.

Vad betyder det?

Liksom Maria, Jesu moder, tycks det som om han litar på Gud och säger ”Låt din vilja ske”. Han kommer att till Turkiet ta med sig sitt budskap om fred och hur viktigt det är att föra dialog istället för att bruka våld. Och han hoppas att hela världen kommer att lyssna till detta grundläggande budskap.

Det är bra om vi alla ber Maria, som genom Kristi löfte är kyrkans moder, att be för ännu en av hennes söner, påve Benedikt XVI.

Från Inside the Vatican med benäget tillstånd

Se även intervju med Luigi Padovese, apostolisk vikarie i Anatolien