av Giuseppe Nardi

Kravet ”Vi vill ha kvinnliga kardinaler”, kommer från tyskt språkområde och det förvånar egentligen ingen. Den tyska katolicismen är smittad av den provinsiella protestantismen, som den ständigt har för ögonen: med gifta, separerade, omgifta, homosexuella och lesbiska manliga och kvinnliga präster och biskopar. Och skulle denna protestantism ha haft en påve, men som de själva betonar, ”himlen vare lovad”, inte har, så skulle de säkert redan ha en kvinnlig sådan. Och detta eftersom man alltid vill följa tiden, det vill säga, vara modern. Det preussiska statskyrkosystemet var modernt, den nazistiske riksbiskopen var modern, de moskvavänliga fredsprästerna var moderna, idag är de kvinnliga genderprästerna moderna och imorgon... Ja, det dyker väl alltid upp något.

Nu har det kommit ett nytt upprop från nästan 300 kvinnliga teologer med krav på kvinnliga kardinaler. Egentligen är det varken nytt eller unikt. Men om tron är liten, betonar man desto mer strukturreformer. Någonstans måste man ju göra av med sin energi.

Krav på att kardinalsvärdigheten frikopplas från vigseltjänster

Det första steget mot kvinnliga kardinaler (hur ska man egentligen föreställa sig dem?) är kravet att kardinalsvärdigheten frikopplas från vigningstjänsten. Det heter naturligtvis att man går tillbaka till mer ursprungliga förhållanden och det är ju inte är helt oriktigt men inte heller helt riktigt. Uppropet från de kvinnliga teologerna (vem betalar egentligen för detta ständiga och fruktlösa orostiftande?) offentliggjordes den 12 september på en schweizisk och tysk internetsida och överlämnades även till påve Franciskus. Initiativet togs av den schweiziska teologen Helen Schungel-Straumann, 73 år. Hon har tidigare undervisat i Gamla och Nya Testamentet i Bonn, Köln och Kassel. Enligt henne är tiden inne för en ”historisk förändring” och därmed menas kvinnliga kardinaler. Schungel- Straumann fann likasinnade bland de kvinnliga teologerna och uppropet har sedan dess undertecknats av nästan 300 från i synnerhet det tyska språkområdet. Även några från andra länder. Initiativtagarna bemödar sig om ett ”empiriskt” stöd för sitt krav. Man genomförde en online-enkät om man var för eller mot kvinnliga kardinaler. Deltagandet i enkäten var mycket lågt och resultatet var lätt att förutse. Bara 28% uttalade sig mot en kvinnlig kardinal, men det är ju redan det häpnadsväckande och modigt. Man motsätter ju sig då ”framsteg” och utsätter sig oundvikligen för misstanken att vara ”kvinnofientlig”.

Allt handlar naturligtvis om vem som ska få välja påve. Därför står det i uppropet att även kvinnor skall få tillåtas att välja påve. Det handlar alltså om tillträde till konklaven och om ledningen av världskyrkan. Sist och slutligen naturligtvis om en kvinnlig påve.

Bilden: Christkatoliker (gammalkatoliker) har kvinnliga prästvigningar. Tyskland.

De kvinnliga teologerna motiverades av påvens uttalande på flyget tillbaka från Rio

Schungel-Straumann har sedan länge, liksom många av undertecknarna, den uppfattningen. En feministisk teologi har berett (beroende på perspektiv, alternativt förgiftat) marken. Uppslaget att fatta pennan verkar ha varit påvens, sedan dess berömda/beryktade improviserade, presskonferens på flyget hem till Rom från världsungdomsdagen i Rio de Janeiro. Massmedierna koncentrerade sin rapportering på påvens oklara yttrande angående homosexualitet. Men de kvinnliga teologerna intresserade sig mer för påvens yttrande att det behövdes en ”fördjupad teologi om kvinnan”. Orden bäddade påven in i yttrandet: Kvinnan är i sanning en ikon för Maria, Gudsmodern; just hon som hjälper kyrkan att växa! Tänk, att madonnan är viktigare än apostlarna... Kyrkan är kvinnlig: Hon är kyrka, brud, moder.” Påven lade dock alltid till ett ”men”: Men...kvinnans roll i kyrkan får inte bara vara moderns...en inskränkt roll...nej! Den är något mer! ... ”. Han förklarade dock inte närmare vad han menade med detta ”mer”.

Biblisk rättfärdighet och jämlikhet gentemot demokratiska majoritetsbeslut

In i detta ”mer”, detta tomrum rycker nu Helen Schungel- Straumann och de andra undertecknarna fram. Den feministiska teologins signatur blir tydlig när det heter, att ”mer än hälften av kyrkans medlemmar är kvinnor”, men det är en majoritet som behandlas som en minoritet. Demokratiska spelregler som beslutsmekanism för kyrkan alltså? Om man kastar en blick på ordinariaten i det tyska språkområdet finner man ett flertal kvinnor i ledande positioner. Där kan alltså inte problemet ligga. I uppropet handlar det ju egentligen om vigningstjänsten. ”Demokratisk” otålighet tål inga tillgänglighets-begränsningar, inte ens gudagivna sådana och därför talas det också i uppropet om ”orättfärdighet” och ”ojämlikhet”. Men om man är beredd att läsa med trons ögon så är ju ”rättfärdighet” och ”jämlikhet” nyckelbegrepp i den heliga skrift.

Helen Schungel- Straumann

Därmed blir det definitivt klart, varför uppropet inte kräver kvinnliga diakoner, präster eller biskopar utan kvinnliga kardinaler. Kardinalskollegiet, liksom dess uppgift att välja påve, är något som växt fram under kyrkans historia. Det är sant att de gällande bestämmelserna därför kan ändras av en påve. Men man får inte blunda för att de som ställer detta krav kommer med ett nytt slagord bara av taktiska skäl. Kyrkan har alltid hållit fast vid att kvinnor inte har tillgång till vigningstjänsterna. Johannes Paulus II påminde ”slutgiltigt” om detta 1994 och det är någorlunda känt, även om tyska biskopar ännu verkar lite lomhörda inför detta. Den progressiva, ständigt oroliga skaran har helt enkelt dragit vidare för att sätta in hävstången någon annanstans där man hoppas på större framgång. Man sätter in alla klutar för att häva den kyrkliga ordningen och dogmerna. När man idag ibland beklagar kyrkans ”klerikalisering” är det just detta progressiva anspråk på allas tillgång till vigningstjänsterna och de progressivas framträngande in i altarrummet som är medansvarigt.

När Eberhard von Gemmingen drömde om sextio kvinnliga kardinaler och kardinal Kasper om kvinnliga diakoner

Uppropet kommer från Tyskland och från det tyska har den katolska kyrkan ännu inte riktigt tillfrisknat. Det var jesuiten Eberhard von Gemmingen, den tidigare ledaren av Vatikanradions tyska redaktion, som för några år sedan i en intervju sade: ”Jag kan tycka att sextio manliga kardinaler och sextio kvinnliga i Sixtinska kapellet vore bra. Varför kan man inte få drömma att sextio framstående kvinnor i kyrkan kan få medverka till valet av påve?” Det som Gemmingen så godmodigt framkastade, fick vittgående konsekvenser vilket inte denne jesuit kunde undgå att märka.

Medierna rapporterar alltsedan valet av påve Franciskus om en vändpunkt. I många kretsar vädrar man morgonluft, försöker hoppa på tåget och styra det i deras riktning. Kardinal Kasper, ännu en tysk, fordrade en gång på den tyska biskopskonferensens plenarsammanträde en öppning mot kvinnliga diakoner. En intervju med den blivande statssekreteraren Pietro Parolin angående prästcelibatet gav ytterligare fantasin vingar och i den kontexten passar detta nya upprop för kvinnliga kardinaler in perfekt.

Men i kyrkan finns det ingen demokratisk rösträtt, varken för män eller för kvinnor.

20131001

Från katolisches.info

Övers. Didrik Wangel

Fotnot: Liknande idéer till de som framförts av bl.a. Helen Schungel- Straumann finns även representerade i utskotten i vårt stift. Vid ett samtal i Katolska Domkyrkan 12 mars 2013 som sändes i i SVTPlay fördes föjande dialog med syster Madeleine Fredell OP och en reporter:

- Lite märkliga symboler i vår massmediala värld och den form av demokrati vi har – gamla ärevördiga herrar - enbart herrar - gå in och rösta om en påve…man borde reformera elektorskollegiet och kardinalskollegiet. Detta måste kyrkan arbeta med nu.--- Man måste få kvinnor in på scenen helt enkelt. De finns som teologer men inte som kvinnliga ämbetsbärare.
- Och du vill se dem som präster i katolska kyrkan?
- Ja absolut! Kvinnliga biskopar: Ja för det är där vi måste börja. Vi ska inte börja underifrån. Vi ska ha den totala vigningen.