av Ulf Silfverling

(katobs.se) Medan vårt mediala samhällsklimat totaldomineras av budskap om självförverkligandet som livets yttersta mening, så finns det andra fenomen, som går i en riktning från jaget till en gemenskap som bygger på tron på en högre mening.

På kontinenten finns det många vallfärder, och det har en tendens att öka i popularitet. I Polen naturligtvis där den upp till 21 dagar långa vandringen från inte mindre än 32 städer till Częstochowa tilldrar sig alltfler ungdomar, även i de lägre tonåren. I år handlade det om uppemot en halv miljon deltagare.

Men även andra vallfärder i länder som idag knappast räknas som så katolska, sker samma tendens. Den årliga pilgrimsvandringen mellan Paris och Chartres samlade i år mer än 14000 deltagare. Vandringen är 10 mil och tar tre dagar. I år deltog ett fyrtiotal svenskar, mest ungdomar men även några präster, för bikt under vägen. I år startade man i Saint Sulpice, då ju Notre Dame är stängt efter den förödande branden. Den svenska närvaron uppmärksammades internationellt.

Svenska pilgrimer mellan Paris och Chartres. Foto: Katolsk Horisont

Men även i våra nordiska länder finns en tendens att man vill visa sin tro. Vi har ju stiftsvallfärderna till Vadstena. Det finns en årlig vallfärd till Marielund vid Mälaren, som lockar alltfler orientaliska kristna. I södra Sverige har det sedan en tid funnits vandringar till Vadstena med små grupper. För tre år sedan bildades Helige Eriks Legion, en ungdomsrörelse med pilgrimsvandringar, läger, bön och idrott på programmet. I år fanns en vandring till Sankt Olof i Österlen. De årliga processionerna vid katolska domkyrkan i Stockholm - Palmprocessionen och särskilt Corpus Christi - har en tendens att dra till sig fler deltagare för varje år, nu uppemot 800.

Vallfärd på Seljaön där heliga Sunniva strandade på 1000-talet, efter att flytt sina förföljare, för sin tro. Foto: Ragnhild Helena Aadland Høen

Det finns också ett intresse för att vörda och hågkomma helgonen och de troende som gått före oss. I september förra året skedde en unik relikvallfärd, med relikerna efter kyrkoläraren heliga Therése av Lisieux och hennes föräldrar Luis och Zélie. Trots en i stor sett obefintltlig förannonsering, så drog relikerna fulla kyrkor, vartän de kom. Det fanns de som tvivlade innan hur reliker skulle tas emot, om man verkligen förstod att vörda dessa på rätt sätt idag och i ett land där detta fenomen alltid skrivs i imperfekt form.; man "vördade", man "trodde"... Det visade sig dock att de öppnade för både bön och djup reflektion, inte minst hos de unga.

Vid relikerna av Therése av Liseux. Katolska domkyrkan den 28 september 2018. Foto: katobs.se

Det har också öppnats dörrar från den Svenska kyrkans sida, som man måste vara tacksam över. Vi har ju på många håll fått låna deras kyrkor, men mycket begränsat och endast i nödfall. Nu kan både katoliker och andra få uppleva en katolsk Mässa i kyrkor, som byggts just för denna liturgi och denna vördnad, omgivna av målningar och helgonstatyer, vars namn vi ju har i våra böner.

I Strängnäs domkyrka, biskop Rogges säte, firas katolska Mässan månatligen sedan åratal.

Pilgrimsgrupper kan också fira Heliga Mässan i våra medeltidskyrkor då och då. Sålunda skrevs det kanske historia flera gånger under detta år. I Uppsala firades vårt nationalhelgon konung Sankt Erik med Heliga Mässan med konfirmation, av ingen mindre än kardinal Anders Arborelius. Detta i själva domkyrkan. Händelsen gick relativt obemärkt förbi, trots att detta således måste ha varit första gången sedan reformationen en pontifikahögmässa firades där av en biskop i förening med påven i Rom. Och kanske första gången någonsin en kardinal satt i ärkebiskopsstolen.

Kardinal Arborelius firar pontifikalhögmässa i Uppsala domkyrka den 18 maj 2019. Kyrkan byggdes som gravkyrka för helige Erik, vars reliker fövaras i ett sidokapell. Foto: katobs.se

Den 2 juni firades Heliga Mässan i Fresta kyrka, Upplands Väsby. Denna lilla fina kyrka är byggd på 1200-talet, på grunder från 1000-talet. Senare forskningar har visat att det mest största trolighet var i kyrkans nuvarande dopfunt vår heliga Birgitta blev döpt, och kanske hon här fick sina första upplevelser också av Heliga Mässan. Anledningen denna gång var en katolsk vallfärdsgrupp, som kommit ända från USA. Mässan firades enligt den äldre ordningen på latin, såsom även dagen därpå i kapellet i Birgittasystrarna i Djursholm. Detta var den mässordning deras grundarinna, Heliga Elisabeth Hesselblad O.ss.S. följde varje dag. Svenska ungdomar tjänade altaret.

Katolska Mässan i Fresta kyrka. Foto: katobs.se

Samma grupp besökte även Vadstena och där fick det gamla munkklostrets kapitelsal vara plats för Heliga Mässan.

Under sommaren firades Heliga Mässan enligt gammal ordning (extraordinär ordning) i det lilla katolska kapellet i Sörforsa i norra Hälsingland.

Foto: Elisabeth Andersson

Dessa yttre manifestationer handlar inte bara om folkfromhet, som ibland kan bygga mera på populärkultur (karnevaler, gatufester etc). För många är det vördnaden, tystnaden, och överlåtelsen som lockar. Alla vandrar vi på den dagliga omvändelsens stig, med såväl bön som ett helgat arbete. För många, särskilt ungdomar och barnfamiljer "mitt i vimlet", så kan dessa manifestationer vara avgörande för att ledas bort från en ytlig jakt på upplevelser och in i ett liv i Guds närhet i gemenskap med andra, inte minst de generationer av troende som gått före oss, som byggde dessa kyrkor, och lade grunden för vår lagstiftning och naturrättsliga etik.

20190803