Ers helighet,
Merhba fil-Gzira ta’ San Paul – Välkommen till den helige Paulus ö på detta Ert första apostoliska besök på vår ö som sammanfaller med Er födelsedag som var igår. Hela det maltesiska folket och de som bor på ön Gozo hälsar Er genom mig och min hustru, Margaret, och önskar Er "Ad multos annos".

Jag minns ännu så tydligt det inspirerande möte jag hade med Er i juni månad i fjol under det första officiella besöket utanför Malta som varje maltesisk president måste avlägga och hur era avskedsord löd: ”Jag hoppas att vårt nästa möte kommer att äga rum i Malta.”

Vi gläder oss alla idag att efterträdaren till aposteln Petrus, han som var aposteln Paulus vän, är ibland oss för att med sin trogna skara fira 1950-årsminnet av den helige Paulus skeppsbrott på Malta år 60 e.Kr. 

Vi kan läsa i Apostlagärningarna hur aposteln Paulus, som var på väg till Rom för att ställas inför domstol, drabbades av en storm som gjorde att alla de tvåhundrasjuttiosex (276) passagerarna ombord på skeppet fick söka sin tillflykt på ön Malta, då känd under namnet Melite och som lydde under romersk överhöghet. Invånarna beskrivs av Lukas som barbaroi, vilket betyder att de varken talade grekiska eller latin, de var hedningar men ”var ytterst vänliga mot oss, tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt”. Paulus botade fadern till Publius som var öns främste man, och därefter kom andra till Paulus och blev botade även de. Melite som enligt de arkeologiska lämningarna tycks ha varit en högt kultiverad och blomstrande romersk stad, låg i öns mitt, där som Mdina och Rabat nu finns. Det verkar som om Paulus hade en viss rörelsefrihet. Det kan vi se på det faktum att han ägde Julius uppskattning, den romerske officeren som vaktade honom. Eftersom Paulus vanligtvis utövade sitt uppdrag i stadsmiljö, är det troligt att han kom till denna stad och kanske mötte medlemmar av den (kristna) församling som bodde där. Den helige Paulus grotta, som av traditionen alltid förknippats med aposteln Paulus, ligger just i denna trakt.

Även om Apostlagärningarna inte nämner ifall Paulus även här förkunnade det Glada budskapet och ifall invånarna omvände sig, är det inte troligt att hedningarnas apostel som beskrev sig själv som ”ivrig för Guds sak” kunde ha tillbringat tre månader på ön, så som det berättas i Apostlagärningarna, utan att för invånarna ha förkunnat Guds ord. Vi kan också förmoda att en liten församling av kristna uppstod runt apostelns gestalt. Uppfattningen av Gud, som fanns hos våra förfäder före skeppsbrottet, hade så sakta förändrats under aposteln Paulus vistelse på Malta från ”hämndens Gud, så som det berättas när huggormen kom fram ur elden och hängde sig fast vid hans hand, till Herren, den som botar, förlåter och räddar.” Det var på det sättet som våra förfäder lät omvända sig.

Aposteln Paulus anses därför vara den som sådde evangeliseringens första fröna i detta land och den som ledde dess folk till deras första möte med Jesus eller ”med en händelse, en person som ger livet en ny horisont och riktning”, som Ni så träffande beskriver det, Helige Fader, i Ert encykliska brev, "Deus Caritas Est".  Detta betyder att invånarna på vår ö hade lyckan att få ta emot det Glada budskapet om Himmelriket innan ens det första evangeliet tros ha författats.

Detta var ett klart avgörande ögonblick i vår historia som måste ses inte endast i sitt historiska och religiösa perspektiv utan också i sin moraliska och kulturella innebörd, eftersom det lade den etiska och andliga grunden till vår stat. Det gav Malta en ny identitet: en kristen identitet som undan för undan ersatte den hedniska, polyteistiska kulturen med en kristen kultur.

På samma gång som vi måste bära i minnet dessa historiska rötter, måste vi nu se till vår egen tid och ställa oss själva den viktiga frågan: Var står Malta idag? Vad skulle aposteln Paulus säga om Malta idag om han funnits på plats och kunnat bevittna allt som skett sedan den gången?

Malta är inte bara ett självständigt land idag utan det har också nått en ekonomisk och samhällelig nivå som gjort det möjligt för landet att vinna inträde i Europeiska unionen. Liksom det övriga Europa och hela den västliga världen befinner vi oss nu mitt i en konflikt mellan kristenheten å ena sidan och laiciteten eller sekularismen å den andra, vilket med Marcello Peras ord, så som han nyligen beskrev det i Il Corriere della Sera, när han refererade till Europa:

"e in corso una guerra. La guerra e' fra il laicismo e il cristianesimo".
(Det pågår ett krig, ett krig som förs mellan sekularismen och kristendomen.)

Och genom att dra paralleller med nazismen och kommunismen säger han än en gång:

"Oggi come ieri, cio' che si vuole e' la distruzione della religione.  Allora l'Europa pago` a questa furia distruttrice il prezzo della propria liberta'... la stessa democrazia sarebbe perduta se il cristianesimo venisse ancora cancellato".

(Idag liksom igår är det utrotandet av religionen man är ute efter. På den tiden betalade Europa med priset av sin egen frihet för detta destruktiva ursinne… själva denna demokrati skulle utplånas om kristendomen än en gång skulle upphävas. (Se hela brevet på svenska)

Idag möter vi en våg av sekularism som har sin utgångspunkt i den stränga separationen mellan kyrka och stat. Det är en världslig modell som förespråkar att staten måste skiljas strängt från religionen, vilken uppfattas som något som endast hör till den privata sfären. Denna profana karaktär som har utvecklats i en del europeiska stater gör att människorna blir sekulariserade eller till och med fiender till kristendomen.

Emellertid vet vi alla eller borde veta att ett samhälles etiska grundvalar i sin helhet, omfattande troende, agnostiker och ateister, fungerar bättre inte genom att vi blir avfällingar från kristendomen utan genom att statens moraliska medvetenhet ges nytt liv. Som Ers helighet så magnifikt har beskrivit i Er bok ”Werte in Zeiten des Umbruch” (Herder, 2005):

 "En sak som är grundläggande för alla kulturer är nämligen respekt för det som är heligt för andra och respekt för den Helige, för Gud. Det är sannerligen inte för mycket begärt att man ber om detta även av dem som inte själva vill tro på Gud. När denna respekt omintetgörs, då går samhället under.”

Helige Fader, de av oss som är troende får kraft av dessa grundläggande värden som kyrkan förkunnar och även om vi måste erkänna att kyrkans medlemmar, ja, till och med präster, ibland olyckligtvis felar, hyser vi inte tvivel om att dessa värden är universella värden som gäller alltid och överallt och att de överskrider både tid och rum. Det skulle enligt min åsikt vara fel att försöka använda sig av några få personers klandervärda felsteg för att kasta en skugga på kyrkan i sin helhet. Den katolska kyrkan förblir förpliktigad till att skydda barn och sårbara och utsatta personer och ser till att den inte är ett gömställe för dem som vill skada andra. Det är därför kyrkans och även statens skyldighet att arbeta hand i hand för att utfärda förordningar och anta lagar som skapar effektiva, transparenta mekanismer som tillsammans med harmoniserade och snabba åtgärder kan hindra övergrepp att ske och göra så att rättvisa inte bara skipas utan även sker i verkligheten.

Helige Fader, vi är stolta över att vara en nation som har fått det kristna fädernearvet och detta arv finns i kärnan av vår historiska identitet, även om vi ör en konfessionslös stat. Liksom resten av Europa upplever vi multikulturalismens fenomen, men det betyder inte att vi måste avstå från våra egna trosuppfattningar och anta andras. Vi håller fortfarande troget fast vid en samling regler som får näring av vår tro, som de grundläggande värdena äktenskap och familj. Vi inser att den maltesiska familjen håller på att undergå snabba samhälleliga förändringar och står inför många utmaningar, påverkad som den är av den i västvärlden gällande livsstilen och av den alltmer ökande sekulariseringen av det maltesiska samhället. Men majoriteten av vårt folk tror fortfarande på det monogama äktenskapet som grundar sig på relationen mellan en man och en kvinna, som står öppna för barnaalstrande och följaktligen även tror att familjen är grundvalen för vår nation.

Vi tror på människans okränkbara värde och försäkrar att vi hyser full respekt för de mänskliga rättigheterna och tror på principerna i den sociala rättvisan som tillerkänner alla lika möjligheter och försäkrar att alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Vi är motståndare till mänsklig trafficking och vårdar oss om det mänskliga livets helgelse från avlelseögonblicket till dess naturliga slut. Vi tror på värdena frihet, jämlikhet och solidaritet, som är de grundläggande principerna för demokratin och rättssamhället. 

Eftersom Malta ligger mitt i Medelhavet utsätts det för och bär bördan av illegal invandring vilket tänjer på våra finansiella och mänskliga resurser.  Trots dessa svårigheter får vi emellertid aldrig frångå våra traditionella värden som är att visa solidaritet och gästfrihet mot migranterna under deras uppehåll i Malta och visa full respekt för deras rättigheter och mänskliga värdighet.

Vi har gjort till vår uppgift att arbeta för fred och välstånd i Medelhavsregionen och vi vägrar att understödja en konflikt mellan kulturer. Vi gynnar istället en dialog, även interreligiös sådan, och ett förstående mellan folken. Jag är säker på att jag talar i majoritetens namn när jag säger att mina landsmän och jag i korset ser en symbol för vår historia, vår kultur, och framför allt för vår tro. Ansiktet på den lidande Jesus på Korset är Guds ansikte som förlät sina fiender medan han höll på att dö.   

Det stora flertalet av våra ungdomar hyser, trots att de inte är okänsliga för vissa negativa tendenser i den moderna världen, positiva värden och förbereder sig allvarligt för att bli morgondagens goda medborgare. Våra hopp för vår nations framtid beror på dem. Imorgon kommer Maltas ungdom att få en underbar möjlighet att möta Kristi ställföreträdare i egen person och dela sina erfarenheter med honom. Jag vet att många av dem har varit engagerade i förberedelser för denna minnesvärda och fruktbara händelse som kommer att vara berikande för deras liv i många år framöver.

Helige Fader, jag är stolt över att allt detta är en del av vår nations identitet och arv. Er företrädare, den vördade påven Johannes Paulus II, uppmanade oss under sitt besök i Malta den 27 maj, 1990 på följande sätt:

 "Malta är kallat att bidra till den gamla kontinentens andliga enhet genom att landet erbjuder sina skatter bestående av kristen tro och kristna värderingar. Europa behöver Maltas trogna vittnesbörd.”

Det är detta som jag lovar Er, Helige Fader, idag, att vi ska fortsätta att upprätthålla dessa värden och vår tro som kan tyckas ha uppstått av rena slumpen men som vi nu vårdar genom vårt eget val som vår fasta tro.

Under tiden ber vi Er, Helige Fader, att vara försäkrad om att vi välkomnar Er, aposteln Petrus efterträdare, med en alldeles särskild gästfrihet, "bi tjubija liema bħala", liksom våra förfäder gjorde med den helige Paulus.

Övers. NH

Se även:

President Abelas avskedstal
Påvens Maltabesök