Mittpunkten i all vår trosbekännelse är bejakandet av Jesus Kristus: ”Han har antagit kött genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”. Vid den satsen böjer vi knä, eftersom här himmelen, slöjan över den fördolde Guden, slits sönder och hemligheten oförmedlat berör oss. Den avlägsne Guden blir vår Gud, blir Imanuel, ”Gud med  oss” (Matt. 1: 23). Kyrkomusikens stora mästare har på ständigt nya sätt klangligt, utöver vad ord förmår, givit uttryck åt den­na sats. Så berör det outsägliga vårt hörande och vårt hjärta. Sådana kompositioner är en exeges av den hemlighet som når djupare än alla våra rationella tolkningar. Men eftersom det var Ordet som blev kött, måste vi också ständigt på nytt försöka att översätta detta skapande urord, som ”var hos Gud” och som ”är Gud” (Joh. 1: 1), till våra mänskliga ord, för att vi i orden skall höra Ordet.

Om vi först avlyssnar den citerade satsen i trosbekännelsen i dess grammatiska struktur visar det sig att den innehåller fyra subjekt. Uttryckligt nämnda blir den Helige Ande och jungfru Maria, men där finns också denne ”han” som blivit kött. Denne ”han” har tidigare i trosbekännelsen omtalats med olika namn: ”Guds enfödde son” … ”sann Gud av sann Gud” … ”av samma väsen som Fadern”. I detta ”han” innesluts alltså – och oskiljaktlig från honom – ytterligare ett jag: Fadern, som är av samma väsen som han, så att han kan sägas vara ”Gud av Gud”.  Det innebär: satsens första och verkliga subjekt är – och något annat kunde man efter det som redan sagts inte heller vänta sig – Gud, men Gud i hans personliga trefald, som dock är en: Fadern och Sonen och den Helige Ande.

Men satsens dramatik ligger nu i att den inte innebär en evighetsutsaga om Guds vara, utan en handlingsutsaga, som vid närmare påseende  visar sig vara en utsaga om lidande. Till denna handlingsutsaga, som på olika sätt berör var och en av de tre gudomspersonerna, hör också ”av jungfrun Maria”, ja där ligger dramatiken i hela satsen. Utan Maria skulle ju Guds inträde i historien inte nå sitt mål, det vill säga just det inte vinnas som är det viktiga i bekännelsen: att Gud är en Gud med oss, och inte bara en Gud i sig, och för sig själv. Därför står den kvinna som betecknade sig själv som en ringa och namnlös kvinna (jfr Luk. 1: 48) i centrum av bekännelsen till den levande Guden och kan inte tänkas bort ur den. Hon hör på ett omistligt sätt till vår tro på den levande, handlande Guden. Ordet blir kött – världens eviga väsensgrund träder in i henne. Han ser på världen inte bara utifrån, utan han blir själv en som handlar i henne. För att detta skulle kunna ske behövdes Jungfrun, som ställde hela sin person, sin kropp, sig själv till förfogande, så att Guds boning i världen kunde upprättas här. Inkarnationen måste bli mottagen. Bara så kan Ordet och köttet bli ett. ”Han som skapade dig utan din medverkan, ville inte återlösa dig utan din med­verkan”, har Augustinus sagt om denna sak.

Den ”värld” till vilken Sonen kommer, det ”kött” som  han antar, finns inte någonstans var som helst eller är inte någonting vad som helst utan denna ”värld” och detta ”kött” är en människa, är ett hjärta som har öppnat sig. Hebreerbrevet har med utgångspunkt i Psalmernas bok tolkat inkarnationens skeende som en dialog inom Gud själv: ”En kropp har du danat åt mig”, säger Sonen till Fadern (Hebr. 10: 5). Men detta danande av en kropp sker därigenom att också Maria säger: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig … Se jag kommer för att göra din vilja (Hebr. 10: 5–7). Den kroppen bereds åt Sonen, därigenom att Maria helt överlämnar sig åt Faderns vilja och så ställer sin kropp till förfogande för den Helige Ande.

(Gott ist uns nah. Eucharistie, Mitte des Lebens, 2. Aufl., Augsburg 2001, s. 10–12 Övers. Alf Härdelin)