Vatikanen, den 6 januari, 2010
under en konferens i samband med Prästernas år



Jag skulle vilja koncentrera mig på en del ämnen som har att göra med liturgins anda för att sedan tillsammans med er reflektera över dem. Ja, detta är verkligen ett ämne där det finns mycket att säga. Inte bara därför att det är en krävande och svår uppgift att tala om liturgins anda, utan också därför att det redan skrivits mycket i ämnet och det av eminenta skribenter som äger mycket stor kunskap i teologi och liturgi. Här tänker jag särskilt på två av dessa, nämligen Romano Guardini och kardinal Joseph Ratzinger.

Å andra sidan är det nu mer än någonsin nödvändigt att tala om liturgins anda, särskilt för oss medlemmar av det heliga prästerskapet. Dessutom är det mycket angeläget att bekräfta innehållet i den ”äkta” liturgiska andan, sådan som vi finner den i kyrkans obrutna tradition och så som den – i oavbruten kontinuitet med det förflutna – fastställts i de senaste läromässiga uttalandena, med början i Andra Vatikankonciliet och fram till detta påveämbetes allra senaste skrifter. Det är med avsikt som jag använder ordet ”kontinuitet”, ett ord som är vår nuvarande Helige Fader mycket kärt och som han gjort till ett avgörande kriterium enligt vilket det blir möjligt att tolka kyrkans liv på ett riktigt sätt, särskilt konciliets dokument, liksom alla förslag på reformer som dessa innehöll. Skulle det kunna vara på annat sätt? Kan man verkligen tala om en kyrka som hör till det förflutna och en kyrka för framtiden, som om det har skett en historisk brytning i kyrkans kropp? Kan någon säga att Kristi brud under någon särskild period i det förflutna levt utan den Helige Andes närvaro, så att minnet av Anden skulle ha utplånats, med vilje ha glömts bort?

Och ändå verkar det ibland som om en del enskilda personer är anhängare av ett tänkesätt som inte kan definieras som något annat än ideologi, eller ett fördomsfullt sätt att se på kyrkan och hennes historia, som ligger mycket långt från den sanna tron.

Ett exempel på en sådan vilseledande ideologi är det när man som så ofta numera görs skiljer mellan kyrkan före och kyrkan efter konciliet. Ett sådant betraktande kan vara berättigat, men endast om man med detta inte menar två olika kyrkor, att man inte menar en förkonciliär kyrka, som inte längre har något att komma med eftersom den blivit obsolet, och en annan kyrka, den postkonciliära, en ny entitet som skapats ur Konciliet och – eftersom den antas äga en särskild anda – utgör ett brott med traditionen. Ett sådant sätt att tänka och mera av samma slag får inte vara vårt. Utöver det faktum att det är oriktigt, så hör det redan till en svunnen tid (vilket kanske kan förstås om man betraktar det som ett rent historiskt fenomen) och har efterträtts av något annat. Det hörde till en period i kyrkans liv som nu är avslutad för gott.

Har allt det vi har diskuterat fram till nu om ”kontinuitet” då något att göra med det ämne som blivit mig förelagt för detta föredrag? Ja, det har det absolut. Liturgins sanna anda kommer inte fram om den inte avhandlas på ett lugnt och samlat sätt, utan polemik i fråga om nyligen inträffad eller tidigare tid. Liturgin kan och får inte bli ett trätoämne mellan dem som endast finner något gott i det som fanns före vår tid och de som istället nästan alltid finner fel i den. Den enda infallsvinkeln som gör att vi kan uppnå den sanna andan i liturgin, fulla av glädje och med verkligt andligt välbehag, är om vi betraktar både den nuvarande och den tidigare liturgin som ett enda arvegods som befinner sig i ständig utveckling. En dylik anda får vi alltså från kyrkan, den är inte något vi själva kan skapa. Denna anda leder oss, vill jag tillägga, till det väsentliga i liturgin, eller snarare till den bön som leds och får sin inspiration av den Helige Ande, i vilken Kristus än i dag kommer till oss, och som bryter fram i våra liv. Sannerligen, liturgins anda är den Helige Andes anda.

Jag önskar inte göra anspråk på att pejla djupet av detta ämne, ej heller är det mig möjligt att behandla alla de olika aspekterna som skulle kunna leda till en övergripande förståelse av frågan. Jag ska endast begränsa mig till att diskutera ett par grundläggande drag i liturgin, särskilt beträffande det eukaristiska firandet, så som kyrkan vill att de skall uppfattas och så som jag under de senaste två åren, under min tjänst hos den Helige Fadern, lärt mig att de bör ses. Han är den verklige mästaren när det gäller att förstå liturgins anda, både i sin undervisning och i det exempel han ger oss när han firar de heliga riterna.

Om jag under min utläggning av hur jag uppfattar liturgins innersta natur kommer att kommentera några beteenden som jag anser bryter av mot liturgins sanna anda, så gör jag det endast som ett litet bidrag som jag hoppas kommer att få denna anda att framstå ännu tydligare i all sin skönhet och glans.

1. Den heliga liturgin – Guds stora gåva till kyrkan

Vi vet alla hur genom Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om den heliga liturgin, Andra Vatikankonciliet kom att ägna hela sitt första dokument åt liturgin.

Denna term, helig, önskar jag här understryka i samband med liturgin, för den är mycket viktig. Det var genom att använda denna term som konciliefäderna önskade peka på liturgins heliga natur.

Vad menar vi då med ”den heliga liturgin”? Den östliga kyrkan skulle i detta sammanhang tala om liturgins gudomliga dimension, eller snarare om den dimension som inte överlämnas till människans godtyckliga vilja, eftersom den är en gåva som kommer från himmelen. Med andra ord, detta begrepp refererar till Kristi frälsningsbringande mysterium, vilket har överlämnats åt kyrkan för att denna skall kunna erbjuda det alltid och överallt genom de liturgiska och sakramentala riternas objektiva beskaffenhet. Det rör sig om en verklighet som är mera upphöjd än oss själva, en verklighet som vi får ta emot som gåva, och som vi måste ges tillfälle så att den kan förvandla oss. Ja, detta bekräftas av Andra Vatikankonciliet:

“...varje liturgisk handling såsom ett handlande av Kristus, prästen, och av hans kropp, som är kyrkan, är i följd därav i alldeles särskild mening en helig handling, vars verkan ingen annan av kyrkans handlingar vare sig till betydelse eller i rang når upp till...” (Sacrosanctum concilium, n.7)

I detta perspektiv är det inte svårt att inse hur vitt skilda en del sätt att ta hand om den är från  liturgins sanna anda. En del personer har på detta sätt lyckats bringa oording i kyrkans liturgiska bruk under förevändning av att iaktta en likväl felaktigt uppfattad kreativitet. När de gjort detta har de ansett att det varit en anpassning till just en viss plats eller församlings behov, och på det sättet har de tagit sig rätten att lägga till, dra ifrån eller ändra på den liturgiska riten medan de i själva verket endast strävat efter subjektiva eller känslomässiga mål. Och det är vi präster som till stor del är ansvariga för detta.

Redan år 2001 sade därför den dåvarande kardinal Ratzinger:

”Vi behöver en ny liturgisk medvetenhet som kan sätta stopp för tendensen att behandla liturgin som ett föremål som det går att manipulera. Vi har nått därhän att liturgiska grupper syr ihop söndagsliturgin efter eget skön och genom eget bemyndigande. Resultatet är förvisso den fantasifulla produkt som några duktiga och skickliga individer är upphovsmän till. Men på detta sätt skär de ner på det utrymme där vi skulle kunna möta ”den radikalt Andre”, där det heliga erbjuder Honom Själv som gåva. Vad vi får istället är endast en grupp människors skickliga knep och knåp. Det är då som vi uppfattar att det vi söker är något annat. Det är för lite och på samma gång något annat. Det viktigaste för oss idag är att vi på nytt får respekt för liturgin, och inser att den inte är något som det går att manipulera. Vi måste lära oss att i liturgin igen se en levande skapelse som växer och som har givits oss som en gåva, genom vilken vi kan delta i den himmelska liturgin. Vi måste låta bli att i den söka ett självförverkligande och istället se den som en gåva. Detta tror jag är det allra viktigaste: att övervinna frestelsen i ett despotiskt betraktelsesätt som uppfattar liturgin som ett objekt, som människors egendom, och att istället uppväcka inom oss sinnet för det heliga” (ur ‘God and the World’).

Att inse att liturgin är något heligt betyder att förstå att den inte existerar som något som godtyckligt kan utsättas för förändring av någon individ eller grupp. Liturgin är inte en sluten cirkel där vi beslutar oss för att mötas, kanske uppmuntra varandra att mötas, att känna oss som deltagare i någon fest. Liturgin är Gud som kallar sitt folk att befinna sig i Hans närhet. Det är Gud som möter oss i denna värld.

Den heliga Mässan på en järnvägsperrong, före slaget vid Budaörs 1921

En viss anpassning till särskilda regionala förhållanden förutses, och det är riktigt så. I själva missalet anges i vilka sektioner det går att företa anpassningar, men det är möjligt endast i dessa och inte godtyckligt i andra. Anledningen till detta är viktig och man gör väl i att påpeka den: Liturgin är en gåva som funnits före oss. Den är en dyrbar skatt som har överförts genom kyrkans eviga bön, den är den plats i vilken tron har funnit sin form i tiden och tagit sig uttryck i bön. Den har inte givits oss för att sedan bli utsatt för våra personliga tolkningar. Nej, liturgin måste i sin helhet finnas tillgänglig för alla, igår liksom idag och imorgon. Påven Johannes Paulus II uttryckte det på följande sätt i sin encyklika Ecclesia de Eucharistia:

”Även i vår tid måste lydnaden gentemot de liturgiska normerna återupptäckas och värderas som en avspegling av och ett vittnesbörd om den enda och universella kyrkan, som blir närvarande i varje firande av den heliga Eukaristin” (n. 52).

I den briljanta encyklikan Mediator Dei, som så ofta citeras i Konstitutionen om den heliga liturgin, definierar påven Pius XII liturgin som ”... den offentliga tillbedjan... den tillbedjan framburen av hela Kristi mystiska kropp, både dess huvud och dess lemmar” (n. 20). Detta betyder bland annat att i liturgin visar kyrkan upp sig ”officiellt” som brud i samband med mysteriet med hennes förening med sin brudgum, Kristus, och tillkännager ”officiellt” denna relation. Vilken lättvindig dårskap är det inte när vi tar oss rätten att helt subjektivt ändra på de heliga tecknen som har sovrats av tiden och genom vilka kyrkan definierar sig själv, sin identitet och sin tro!

Gudsfolket äger en rättighet som aldrig kan bortses ifrån, genom vilken allt måste tillåtas att närma sig det som inte endast är resultatet av mänskliga strävanden, utan Guds verk och just därför löfte om nytt liv.

Jag vill till min utläggning om denna punkt, som jag vet är den Helige Fadern särskilt kär, tillägga genom att ta upp ett citat ur Sacramentum Caritatis, Hans Helighet Benedikt XVI:s apostoliska uppmaning, som skrevs  efter biskopssynoden om den heliga eukaristin:

“Ett betonande av vikten av ars celebrandi,”  skriver den Helige Fadern, ”leder också till en uppskattning av värdet av de liturgiska normerna ... Det eukaristiska firandet förhöjs när präster och ledare av liturgin förbinder sig att tillkännage de gällande liturgiska texterna och normerna ... Kanske tar vi det för givet att våra kyrkliga kommuniteter redan känner till och uppskattar dessa källor, men det är inte alltid fallet. Dessa texter innehåller rikedomar som har bevarat och uttryckt tron och Gudsfolkets erfarenhet under hela dess mer än tvåtusenåriga historia” (n. 40).

2. Riktningen för den liturgiska bönen

Genom och utöver alla de förändringar som under tidernas lopp kännetecknat kyrkor och liturgiska platsers arkitektur, har en övertygelse alltid stått tydlig och klar för den kristna församlingen, nästan ända fram till vår tid. Det är att bönen bör ske ad orientem (med ansiktet vänt mot öster), en tradition som går tillbaka till kristendomens allra första tid.

Vad menas med att ”be med ansiktet mot öster”? Det syftar på att be med hjärtat vänt mot Kristus, från vilken frälsningen kommer, och till vilken denna riktas så som det var i begynnelsen så i tidens slut. Solen går upp i öster och solen är en symbol för Kristus, ljuset som går upp i Öst. Den följande messianska utsägelsen i Sakarias lovsång Benedictus  kommer oss här osökt i sinnet:

”Genom vår Guds barmhärtighet och mildhet, skall han komma ned till oss från höjden, vara en soluppgång för dem som är i mörkret”
(Luk 1:78-79).

Mycket pålitliga och nyligen företagna forskningar har bevisat att under varje tidsålder har den kristna församlingen funnit ett sätt att även i de yttre och synliga liturgiska tecknen uttrycka denna grundläggande inriktning i troslivet. Det är därför som vi finner kyrkor byggda på så sätt att absiden är vänt mot öster. När det inte längre var möjligt att göra så att det heliga rummet var vänt åt detta håll, kom man istället på att placera krucifixet på altaret, där det stod i blickfånget för alla. På samma gång dekorerade man många absider med lysande framställningar av Herren. Alla inbjöds att betrakta dessa bilder under firandet av den eukaristiska liturgin.

Utan att ha tillgång till en detaljerad historisk analys av den kristna konstens utveckling, skulle vi ändå vilja bekräfta att bönen mot öster, som betyder bönen riktad mot Herren, är något som är kännetecknande för liturgins sanna anda. Det är i denna riktning vi uppmanas att vända våra hjärtan mot Herren under firandet av liturgin, så som den inledande dialogen till Prefationen påminner oss: Sursum corda, ”Upplyft era hjärtan”, uppmanar prästen och alla svarar med en mun: Habemus ad Dominum , “Vi har upplyft dem till Herren”.  Om nu denna riktning är något som hela den kristna församlingen inom sig måste inta när den samlas i bön, då måste det vara möjligt att även uttrycka den med yttre tecken. Det yttre tecknet är alltid sant, och visar således alltid på den riktiga andliga inställningen.

Detta är skälet till förslaget den dåvarande kardinal Ratzinger gjorde, och som han nu på nytt bekräftat under sitt pontifikat, nämligen att placera krucifixet mitt på altaret, så att alla under det liturgiska firandet på ett konkret sätt kan betrakta och vända sig mot Herren, och till Honom även vända sina böner och hjärtan. Låt oss lyssna till Hans Helighet, Benedikt XVI:s ord när han i förordet till den första boken av samlingsverket som omfattar samtliga hans böcker skriver:

”Tanken att prästen och folket skulle stå vända mot och titta på varandra väcktes först under kristendomens moderna tid. Den är något som är helt främmande för Fornkyrkan. Prästen och folket ber verkligen inte inför varandra, utan inför den ende Herren. Därför bör de titta åt samma håll under bönen: antingen mot öster som en kosmisk symbol för Herren som skall komma därifrån, eller, när detta inte är möjligt, mot bilden av Kristus i absiden, mot ett krucifix, eller helt enkelt genom att lyfta blicken mot himlen, så som Vår Herre själv gjorde under natten före sitt lidande och död (Joh. 17:1). Under tiden har det förslag som jag gjorde i slutet av min bok ’Liturgins anda” (The Spirit of the Liturgy) lyckligtvis blivit allt oftare förverkligat. Hellre än att göra ännu flera förändringar i kyrkorummet, gör man så att man placerar krucifixet mitt på altaret, där både prästen och de troende kan se det och på så sätt ledas mot Herren, mot vilken de alla tillsammans sedan kan rikta sin bön.”

Låt oss inte lyssna på invändningen att bilden av vår Herre hindrar de troende från att se på prästen, för det är inte meningen de ska se på celebranten under denna punkt i liturgin! De bör vända sin blick mot Herren! På samma sätt bör även liturgins ledare kunna vända sig mot Herren. Krucifixet får oss att meditera över mysteriet. Det för in oss i himlarna varifrån det enda ljus som kan ge någon mening åt våra liv här på jorden kommer. Vår syn skulle i sanning hämmas och förblindas om våra blickar skulle naglas fast vid de ting som endast visar på människan och mänskliga verk.

Sålunda blir det möjligt för oss att förstå att man ännu kan fira den Heliga Mässan på äldre altare, när våra kyrkors speciella arkitektur och konstnärliga särdrag tillåter det. Även i detta ger oss den Helige Fadern ett exempel när han firar den heliga Eukaristin på det Sixtinska kapellets äldre altare under festen då vi firar vår Herres dop.

Under vår tid har uttrycket ”att fira mässan vänd mot folket” blivit ett gängse uttryck. Om vi med detta uttryck avser att beskriva var prästen befinner sig, vilken på grund av altarets placering ofta står vänd mot församlingen, då är detta uttryck försvarligt. Emellertid vore ett sådant uttryck helt oacceptabelt om man skulle vilja uttrycka ett teologiskt omdöme. Ur teologisk synvinkel är hela mässan alltid vänd mot Gud genom vår Herre, och det vore ett fruktansvärt misstag att tro att det främsta målet för offerhandlingen är församlingen. En sådan inriktning, att vända sig mot Herren, är något som måste genomsyra varje individs inre deltagande i liturgin. Det är viktigt att denna inriktning blir synliggjord även i form av ett liturgiskt tecken.

Fader Bertil Roslund firar mässan ad orientem, enligt ordinarie mässordning. Riddarholmskyrkan i Stockholm. Foto:katobs.se

3. Tillbedjan och förening med Gud

Tillbedjan är detsamma som erkännande, ett erkännande som fyller oss med förundran, till och med extas (för den får oss att komma ut ur oss själva och vår lilla begränsade värld). Den är erkännandet av Guds oändliga makt, av hans ofattbara majestät och av den kärlek utan gräns som han ger oss utan att önska något i gengäld, erkännandet av hans allsmäktiga och förutseende herravälde. Följaktligen leder tillbedjan till att människan och skapelsen återförenas med Gud, att särskiljandet mellan dem upphävs, att det vi trodde var vår autonomi visar sig vara något falskt, och att vi uppger oss själva, vilket för övrigt är det enda sättet på vilket man kan vinna sig själv.

Inför den outgrundliga skönheten i Guds kärlek, som tar form i det människoblivna Ordets mysterium, Ordet som dog för vår skull och återuppstod, och som visar sig i sakramental form i liturgin, finns det inget annat för oss att göra än att falla ner i tillbedjan.

”I påskens skeende och i Eukaristin, som genom seklerna närvarandegör detta,” säger påven Johannes Paulus II i Ecclesia de Eucharistia, ”ligger ett i sanning mäktigt ’innehåll’ i vilket hela historien är närvarande i sin egenskap av nådens och återlösningens adressat. Denna förundran måste ständigt gripa den till Eukaristi församlade kyrkan” (n.5).

“Min Herre och min Gud” har vi blivit lärda att säga alltifrån barndomen i själva konsekrationens ögonblick. Genom att vi lånar aposteln Thomas ord, leds vi när vi förenar oss med Herren och erkänner honom att tillbedja honom, som närvarandegörs för oss i den heliga Eukaristin. Därefter blir det möjligt för oss att återvända till våra vanliga liv, efter det att vi funnit fram till livets riktiga ordning, det grundläggande kriteriet för hur vi bör leva och hur vi bör dö.

Här finner vi skälet till varför allt i den liturgiska akten, genom såväl den ädla formen, skönheten och harmonien i de yttre tecknen, måste leda oss till tillbedjan, till förening med Gud. Detta innefattar även musiken, sången, stunderna av tystnad, sättet på vilket vi ber, vilka gester vi använder oss av, de liturgiska kläderna, de heliga kärlen och andra redskap, liksom hela den heliga byggnaden. Det är under beaktande av allt detta som vi bör se den Helige Faderns beslut när han från och med Corpus Christi-festen förra året började dela ut kommunionen till de knäböjande troende direkt på tungan. Genom denna handling vill den Helige Fadern ge oss ett exempel på hur tillbedjan bör ske inför det stora mysteriet av den eukaristiska närvaron av vår Herre. En attityd som innebär tillbedjan är ännu mera nödvändig när vi närmar oss den allraheligaste Eukaristin under de andra former som är tillåtna idag.

Jag skulle vilja citera ännu ett avsnitt ur den post-synodiska apostoliska uppmaningen Sacramentum caritatis:

“Under reformens tidiga fas, hade man inte alltid förhållandet mellan mässa och tillbedjan av det heliga sakramentet tillräckligt klart för sig. En invändning som man ofta gjorde vid denna tid var att det eukaristiska brödet hade givits oss inte för att betraktas, utan för att ätas. I ljuset av kyrkans erfarenhet av bönen var detta emellertid en felaktig diktomi. Som den helige Augustinus uttryckte det: ’nemo autem illam carnem manducat, nisi prius adoraverit; peccemus non adorando – ingen äter köttet utan att först tillbe det; vi skulle synda om vi inte tillbad det.’ I eukaristin kommer Guds son till oss och önskar bli ett med oss. Den eukaristiska tillbedjan är helt enkelt den naturliga följden av det eukaristiska firandet, som i sig självt är kyrkans högsta akt av tillbedjan. Att ta emot eukaristin betyder att tillbe honom som vi tar emot. Det är bara på så sätt som vi blir till ett med honom och får ta emot en försmak av den himmelska liturgins skönhet” (n.66).'

Jag tycker att vi bör särskilt tänka på denna sats i texten jag nyss läste: ”Det eukaristiska firandet är i sig självt kyrkans högsta akt av tillbedjan.” I fråga om den heliga eukaristin säger Hans Helighet än en gång:

”Bilden av äktenskapet mellan Gud och Israel blir verklighet på ett sätt som man dessförinnan inte kunnat föreställa sig. Det som tidigare bestod i att stå inför Gud, blir genom föreningen med Jesu självutgivande offer till delaktighet med hans kropp och blod” (Deus Caritas est, n.13).

Därför är det nödvändigt att allt i liturgin, och särskilt i den eukaristiska liturgin, leder till tillbedjan, att allt i riten så som den växer fram måste hjälpa oss att bli delaktiga i kyrkans tillbedjan av Herren.

Att betrakta liturgin som platsen där vår tillbedjan, vår förening med Gud, äger rum, betyder inte att lämna därhän den gemenskapsmässiga dimensionen, inte heller att vi får glömma bort budet som säger att vi ska älska vår nästa. Istället är det så att endast i en förnyelse av tillbedjan av Gud i Kristus, vilken tar form i den liturgiska akten, som en äkta broderlig gemenskap och en ny kärlek till våra bröder kan växa fram, och som bygger på den förmåga att förundras och förmå handla hjältemodigt som endast Guds nåd kan ge åt våra stackars hjärtan. Helgonens liv påminner oss och lär oss att det är så.

”Föreningen med Kristus är samtidigt en förening med alla andra, åt vilka han ger sig själv. Jag kan inte äga Kristus endast för mig själv, jag kan bara tillhöra honom i gemenskapen med alla dem som har blivit hans egna, eller som skall bli det. Kommunionen drar mig ut ur mig själv till honom och därmed på samma gång till enheten med alla kristna” (Deus caritas est, n. 14).

4. Aktivt deltagande

Det var framför allt helgonen som firade och levde den liturgiska akten genom att aktivt delta i den. Helighet, som är resultatet av deras liv, är det vackraste vittnesbördet om ett sant aktivt deltagande i kyrkans liturgi.

Därför gjorde Andra Vatikankonciliet rätt när man genom den gudomliga försynens hjälp kom att trycka så mycket på nödvändigheten av att befordra ett äkta deltagande av de troende under firandet av de heliga mysterierna, samtidigt som det påminde kyrkan om den universella kallelsen till helighet. Denna konciliets auktoritativa vägledning har bekräftats och framförts gång på gång i Läroämbetets olika dokument som följt på varandra fram till dagens dato.

Emellertid har inte alltid förståelsen av konceptet ”aktivt deltagande” varit den riktiga. Det vill säga förståelsen av hur kyrkan lär ut detta deltagande och hur den uppmanar den troende att utföra det. Ett aktivt deltagande innebär att den troende under det liturgiska firandet uppfyller sin egen gudstjänst. Ett aktivt deltagande råder också när ens förståelse av Guds ord när man hör dem blir bättre eller förståelsen av bönerna när man ber dem blir det. Aktivt deltagande råder också när man låter sin egen röst förenas med de andras i sång... Allt detta skulle emellertid inte betyda ett sant aktivt deltagande om det inte i sista hand ledde till tillbedjan av Kristi Jesu frälsningsmysterium, han som dog och uppstod för vår skull. Bara den som tillber mysteriet, välkomnar det in i sitt eget liv, visar att han har förstått vad det är han firar, kan sägas verkligen delta i den liturgiska aktens nåd.

Låt oss så som bekräftelse och stöd för det som just sades än en gång lyssna till orden ur ett avsnitt ur ”Liturgins anda” av den dåvarande kardinal Ratzinger: “Vad betyder i sista hand detta aktiva deltagande? Vad måste vi göra enligt det? Olyckligtvis kom detta ord snabbt att missförstås när man tog det för att betyda något yttre, ett behov av allmän aktivitet, som om det viktiga vore att så många människor som möjligt, så ofta som möjligt, borde vara synligen engagerade i handling. Ordet ’del-tagande’ visar på en huvudsaklig handling runt vilken var och en har ’en del’... Med liturgins actio menar källorna den eukaristiska bönen. Den verkliga liturgiska akten är oratio... Detta oratio – den eukaristiska bönen, ”kanon” – är emellertid mer än tal. Det är actio i ordets högsta betydelse” (ss. 171-2). Kristus görs synlig i hela sitt frälsningsbringande verk och därför blir människans actio av sekundär betydelse och bereder istället plats för det gudomliga actio, för Guds verk.

Den sanna handlingen som utförs i liturgin är Guds eget handlande, hans frälsningsverk i Kristus, i vilket vi får ynnesten att delta. Det är detta, bland andra ting, som är den verkliga nyheten i den kristna liturgin i jämförelse med all annan form av tillbedjan: Gud själv handlar och fullbordar detta viktiga, medan människan är kallad att öppna sig för Guds handlande, så att hon kan förvandlas. Följaktligen är den viktigaste aspekten av det aktiva deltagandet att man övervinner skillnaden mellan Guds handlande och vårt, så att vi kan bli ett med Kristus. Det är därför som – låt mig understryka det som har sagts tills nu – det inte är möjligt att delta om man lämnar tillbedjan därhän. Låt oss lyssna på ett annat avsnitt ur Sacrosanctum Concilium:

“Kyrkan önskar därför innerligen att Kristtrogna, när de närvarar vid detta trosmysterium, inte skall närvara som främlingar eller som tysta åskådare. Det förhåller sig helt annorlunda. Om de väl ha satt sig in i och förstått riterna och bönerna kan de delta i den heliga handlingen i medvetande om vad det är de gör, och de kan göra detta i tillbedjan och med fullt deltagande. De bör ta emot undervisning genom Guds ord och få näring vid bordet av Herrens kropp. De bör utbrista i tacksägelser till Gud, offra till det obefläckade Offret, inte endast genom prästens hand, men tillsammans med honom. De bör också lära sig att offra sig själva. Genom Kristus, Förmedlaren, bör de låta sig dras, mer och mer för varje dag, till en allt fullkomligare förening med Gud och med varandra, så att Gud slutligen kan finnas i alla” (n. 48).

Jämfört med detta är allt annat av underordnad vikt. Jag hänvisar särskilt till de yttre handlingarna, ifall dessa är viktiga och nödvändiga, och framför allt att de är angivna på förhand i Ordets liturgi. Jag nämner de yttre handlingarna eftersom om dessa skulle bli den främsta sysselsättningen och liturgin reduceras till en allmän akt, då har man missförstått liturgins sanna anda. Av detta följer att en äkta utbildning i liturgi inte kan bestå i endast inlärningen och praktiserandet av yttre handlingar, utan bör vara en introduktion till den väsentliga akten, som är Guds egen, Kristi påskmysterium. Vi måste tillåta honom att möta oss, involvera oss, förvandla oss. Blanda inte ihop utförandet av yttre gester med det riktiga involverandet av våra kroppar i den liturgiska akten. Utan att vilja ta bort något av vikten och betydelsen av den yttre akten som medföljer den inre akten, kräver liturgin en hel del av den mänskliga kroppen. Den kräver faktiskt den totala och förnyade ansträngningen  i de dagliga handlingarna som vi utför i våra liv. Det är det som den Heliga Fadern, Benedikt XVI, kallar för ”eukaristisk koherens” (överensstämmelse). Egentligen är det lämpliga och trogna utförandet av en dylik koherens eller konsekvens som är det allra mest autentiska uttrycket för  deltagande, även kroppsligt deltagande, i den liturgiska akten, i Kristi frälsningsbringande akt.

Jag skulle vilja utllägga denna punkt ytterligare: Är vi alldeles säkra på att vi gynnar ett aktivt deltagande om vi med alla medel strävar efter att göra allt så omedelbart förståeligt som möjligt? Kan det inte istället vara så att inträdandet i Guds mysterium blir underlättat, och ibland till och med bättre åtföljt genom det som i första hand rör våra hjärtan? Är det inte ofta så att alltför stor plats i tiden ges åt tomt och trivialt tal, och att man glömmer bort att både dialog och tystnad har sin plats i liturgin, liksom församlingens sång och körmusik, bilder, symboler och gester? Är det kanske så att latinet, gregoriansk sång, och sakral polyfoni tillhör det mångfaldiga språk som leder oss in i mysteriets kärna?

5. Sakral eller liturgisk musik

Det är tydligt och klart att en diskussion som vill ta upp vad som är liturgins sanna anda, inte kan låta bli att ta upp den sakrala eller liturgiska musiken till behandling.

Jag vill emellertid begränsa mig till en kort betraktelse som anger hur ämnet bör diskuteras. Man kanske kan undra över varför kyrkan genom de dokument den nyligen avfattat insisterar på att ange en viss typ av musik och sång som särskilt väl lämpad för liturgiskt firande. Redan under konciliet i Trient ingrep kyrkan i den kulturella konflikten under denna tid, och fastställde vilken norm som gällde för den musik som åtföljde de heliga texterna, påminde om deras stora vikt, begränsade användandet av instrument och pekade på att det rådde en klar åtskillnad mellan profan och sakral musik. Sakral musik får ej heller betraktas som ett enbart subjektivt uttryck. Den är förankrad i de bibliska eller traditionella texterna som sjungs under firandet. Påven Pius X ingrep under senare tid på liknande sätt när han sökte att ta bort operaskolad sång från liturgin och valde gregoriansk sång och polyfoni från tiden för den katolska reformationen som en standard för den liturgiska musiken, vilken bör åtskiljas från religiös musik i allmänhet. Andra Vatikankonciliet bekräftade sedan denna samma standard, vilket även de senaste läromässiga dokumenten gjort.

Varför framhärdar kyrkan då i att föreslå vissa former av sakral och liturgisk musik som gör dessa till något som skiljer dem från andra former av musik? Och varför förklarar man att gregoriansk sång och den klassiska sakrala polyfonin är de former som bör efterliknas även av den liturgiska och även populära musiken i våra dagar?

Svaret på dessa frågor ligger i samma fakta som vi försökt hävda när vi talade om liturgins anda. Det är just dessa former av musik, i sin helighet, i sin godhet och sin universalitet, som i toner, melodier och sånger tolkar liturgins sanna anda. Genom att de leder till tillbedjan av mysteriet vi firar, genom att den gynnar det äkta och odelade deltagandet, genom att de hjälper lyssnaren att förstå det heliga och därmed det väsentliga i hur Gud handlar i Kristus och slutligen genom att de gör möjligt en musikalisk utveckling som är fast förankrad i kyrkans liv och i betraktandet av hennes mysterium.

Tillåt mig att en sista gång citera kardinal Ratzinger:

“Gandhi talar om tre avgörande sfärer i kosmos och visar sedan hur var och en av dessa kommunicerar på sitt eget sätt. Fiskarna lever i havet och de är tysta. Djur som lever på marken uttrycker sig genom att ropa ut, men fåglarna, vars livsrum är i himlen, sjunger. Tystnaden är något som passar för havet, utrop för jorden, och sången för himlarna. Men människan deltar i alla tre. Hon bär inom sig havens djup, hon tyngs ner av jorden och kan lyfta sig upp mot himlarna. Det är därför som alla dessa tre sätt att vara är hennes: tystnad, utrop och sång. Idag ser vi att eftersom hon berövats sin transcendens är allt som återstår för henne att ropa ut. Hon önskar nämligen bara vara jord och försöker förvandla till jord till och med havens djup och himlarna. Den sanna liturgin, liturgin som är helgonens gemenskap, återskapar hennes varelses fullhet. Den lär henne på nytt hur hon skall vara tyst och hur hon skall sjunga, den öppnar för henne havets djup och lär henne att flyga, en ängels natur. När den upplyfter hennes hjärta får hon denna sång som hon trodde hade tystnat att än en gång ljuda i sitt hjärta. Vi kan till och med säga att den sanna liturgin kan kännas igen särskilt på att den befriar oss från det vanliga levnadssättet och återskapar i oss djup och höjd, tystnad och sång. Den sanna liturgin kan igenkännas på att den är kosmisk, inte något som skräddarsytts för en grupp. Den sjunger tillsammans med änglarna. Den förblir tyst med den djupa tystnaden av ett universum i väntan. Och på så sätt frälser den världen.”

Med detta skulle jag vilja sätta punkt för diskussionen. Många röster har under en del år hörts inom kyrkliga kretsar om nödvändigheten av en liturgisk förnyelse. Nödvändigheten av en rörelse som till en del är lik den som utgjorde grunden för tillkomsten av ett andra Vatikankoncilium, och som skulle kunna innebära en reform av reformen, ännu ett steg som skulle kunna föra oss till en äkta förståelse av liturgins anda och hur denna bör firas. Målet för en sådan reform skulle vara att fortsätta den av försynen ledda reform av liturgin som konciliefäderna påbörjade men som inte alltid, i det praktiska tillämpandet, fann en lämplig och lyckad uppföljelse.

Det råder ingen tvekan om att i denna nya liturgiska förnyelse är det vi präster som måste återta en avgörande roll. Med hjälp av vår Herre och den Heliga Jungfru Maria ber vi om att denna reform ska kunna bli resultatet av vår äkta kärlek till liturgin, av vår trohet mot kyrkan och mot den Helige Fadern.

Monsignore Guido Marini
Påvlig liturgisk ceremonimästare

Monsignore Guido Marini (född 1965) är påvens ceremonimästare (Maestro delle Celebrazioni Liturgiche Pontificie) sedan den 1 oktober 2007. Han har en doktorstitel i kommunikationspsykologi och även doktorat i kyrkorätts- och civilirättsjuridik

20100118

Övers. NH