(La Nuova Bussola Quotodiana) Inför vår tids allt mera växande förvirring är vi katolska biskopar skyldiga vårt samvete att förkunna den enda omutliga sanningen och den även omutliga sakramentala läran om äktenskapets oupplöslighet enligt kyrkoämbetets tvåtusenåriga och oföränderliga lära.” Så skrev nyligen tre biskopar från Kazakstan - Tomash Peta, metropolitbiskop i Heliga Marias ärkestift i Astana, Jan Pawel Lenga,  ärkebiskop emeritus i Karaganda och Athanasius Schneider,  hjälpbiskop i Heliga Marias ärkestift i Astana – i ett digert dokument med titeln ”Förkunnelse om den omutliga sanningen beträffande det sakramentala äktenskapet”, publicerat den 2 januari.

De tre biskoparna noterar att efter den apostoliska exhortationen Amoris Laetitia, handlar enstaka biskopar och olika episkopat i fråga om de pastorala rättesnörena på så sätt att de även inom själva kyrkan sprider “skilsmässans plåga” (Gaudium et Spes - 47 b ) vilket måste stå i stark kontrast med Guds avsikter. Den allvarliga konsekvensen är att från och med nu arbetar olika stift utifrån olika praxis och även olika församlingar. ”Med hänsyn till att det är livsviktigt att följa läran om äktenskapet och om eukaristin, måste kyrkan tala med en och samma röst”, säger de tre biskoparna och citerar kyrkofäderna.

De kazakstanska biskoparna inpräntar slutligen att kyrkans traditionella lära alltid har betraktat sexuella förhållanden utanför äktenskapet som otillåtna vilket betyder att de som kvarstår i denna situation inte kan mottaga kommunionen. I annat fall är detta bara ett omdöme om den inre nåden hos de enskilda kristtrogna.

Med “Förkunnandet av den oföränderliga sanningen..” ... bifogas alltså ett nytt kapitel till den debatt som förts efter Amoris Laetitia och alla dennas interpretationer och visar i vilken olustig situation kyrkan har hamnat. Det tycks inte heller vara meningen att den ska stanna om ett begränsat lokalt faktum, till Kazakstan, för strax efter publikationen undertecknade två italienska biskopar i sin tur dokumentet, nämligen monsignore Carlo Maria Viganò, apostolisk nuntie i Förenta staterna och monsignore Luigi Negri, biskop emeritus av Ferrara.

Vi har frågat monsignore Negri om detta dokuments betydelse och varför han har ansett det viktigt att underteckna det.

Monsignore Negri, vad var det som föranledde er att undeteckna detta brev?

På grund av den stora förvirring som råder i Kyrkan beträffande äktenskapet ansåg jag det vara nödvändigt att få lite klarhet i den traditionella positionen.

Enligt min åsikt var det riktigt att underteckna, ty positionen inneär detsamma som jag har framfört under senare år, inte bara under senaste månaderna, i varje mässa har jag t o m ägnat mig åt temat familjen, livet, barnaalstrande, ansvaret att lära ungdomarna detta. Det är ämnen som har mycket stor betydelse men vid vilka de flesta katoliker inte fäster så stor vikt.

Det finns de som tycker att det har talats för mycket om familjen och livet…

Att de kan tänka sig en kyrka som inte har en uttalad, systematisk, dvs. daglig omsorg om och försvar för familjen och dennas uppdrag att utbilda får mig att tro att en sådan kyrka har låtit sig påverkas av vad som är ”politiskt korrekt”, av den världsliga mentaliteten. En sådan mentalitet, som i mycket är den som dominerar våra samhällen leder till att alla frågor som är “etiskt känsliga” – för att använda ett vanligt uttryck – anses vara de politiska och samhälleliga institutionernas ansvar, framför allt statens. Med Kyrkans lära menar jag att det rör sig om människan och hur hennes identitet och ansvar utvecklas i världen, och att detta är Kyrkans speciella och förnämsta uppdrag som hon inte kan avstå ifrån.

Det pågår en strid mellan den världsliga mentaliteten – den som påve Franciskus under de första månaderna av sitt pontifikat kallade “den enda dominerande tanken” och den kristna uppfattningen om livet och existensen. Om Kyrkan inte kastar sig in i denna strid kommer hon till slut att reduceras till en plats i marginalen i det samhälleliga livet.

I brevet talas det mycket om förvirringen som råder inom Kyrkan och detta har påtalats även av er. Men det finns de som nekar till att det råder en dylik förvirring, som säger att detta bara är ett motstånd mot Kyrkans väg till förnyelse.

Det råder förvirring. Och den är mycket allvarlig. Det finns ingen förnuftig person som kan neka till detta. Jag påminner mig de riktiga men förskräckliga ord som kardinal Carlo Caffarra uttalade en tid före sin död när han sade: ”En kyrka som visar föga uppmärksamhet för sin lära är inte längre en pastoral kyrka utan en okunnigare kyrka.” Ur denna okunnighet är det som förvirringen uppstår. Jag citerar än en gång kardinal Caffarra när han sade: “Bara om man är blind kan man neka till att det råder stor förvirring i Kyrkan”. Och jag själv kan intyga detta enligt det som jag sett, framför allt under de senaste månaderna, i mitt stift i Ferrara-Comacchio. Jag blir dagligen tillfrågad av goda kristna i vilkas sinne det väckts en mycket stark besvikelse, vilket gör att de lever i stor plåga. Jag säger det rent ut, en större plåga hos så många kyrkans män och så många av mina biskopliga bröder. Det är plågan och lidandet hos ett folk som inte längre känner att man bryr sig om dem och stöder dem i den grundläggande kravet på sanning, på godhet, på skönhet och rättvisa som finns djupt ner i alla människors hjärta och som endast Kristi mysterium avslöjar och förverkligar på sitt enastående sätt.

Jag vill inte polemisera men jag kan inte låta bli att säga att det är nödvändigt att arbeta på att få traditionens glans att komma tillbaka till oss och bli en upplevelse för de kristtrogna och ett förslag som kristfolket ställer till människorna. Detta är för mig ett uppdrag som jag känner vara outtömligt.

För att fortsätta att tala om förvirring, på senaste tid har det uppstått en ny polemik utifrån beskyllningen ställd till påve Ratzinger där man säger det finnas doktrinära misstag som aldrig rättats till och på nytt skyller man på Andra Vatikankonciliet.
   
Jag vill inte förlora mig i ideologiska och flyktiga omläsningar beträffande fundamentala ögonblick i Kyrkans liv, som till exempel Andra Vatikankonciliet var: en underbar erfarenhet, fullständigt artikulerade och – ja, varför inte? – med en del aspekter som inte är helt tydliga. Eller det stora och oförglömliga ämbetet som den helige Johannes Paulus II utövade, hans strävan att på nytt kungöra för världen att Kristi ankomst är den enda möjliga frälsningen och att sålunda på nytt framhålla att det är i Kyrkan som vi finner denna chans – så sade han – dessa milstenar på en väg som jag sedan fann i Benedikt XVI:s stora ämbete i form av en sammanfattning, en stark påminnelse om denna kontinuitet i passagen mellan verkligheten före konciliet och konciliets och post-konciliets verklighet: Deras var formuleringar som hade en underbar pregnans och som Kyrkan ännu lever av.

Johannes Paulus II och Benedikt XVI upphöjde det katolska läroämbetet till utomordentligt tydliga höjder. Det är absurt att försöka be om tolkningar beträffande dessa stora personligheter i Kyrkan från människor präglade av trångsynthet och egenintresse. Men det är också absurt att försöka jämföra Johannes Paulus II:s och Benedikt XVI:s påveämbeten med påve Franciskus. I Kyrkans historia har varje påve sin funktion. Franciskus’ funktion är verkligen inte att åter peka på det kristna budskapets fullständiga suveränitet utan att dra de nödvändiga konsekvenserna av detta budskap på det etiska och samhälleliga planet.

Låt oss ännu lite tala om förvirring, i år blev vi påminda om att det var 500 år sedan den protestantiska reformen genomfördes, i vår Kyrka har vi i samband med detta sett och hört i sanning märkliga ting.

Den kulturella och läromässiga förvirringen uppvisar aspekter som är svåra att förstå för människor med sunt förnuft och personer med lämplig kulturell bildning. Detta med Luther är en otrolig händelse. Denne Luther - som det talas så mycket om - existerar inte. Reformatorn Luther, den evangeliske Luther, denne Luther vars närvaro sägs ha varit en positiv reform, välgörande för Kyrkan har ingen varken historiskt eller kritisk grund.

En helt annan sak är det om vi i ett ögonblick då Västvärldens religiösa tradition attackeras och det blir nödvändigt för alla religiösa människor förstår att det är dags för en ny och stor, handlingsduglig enhet. Vi behöver arbeta tillsammans, javisst. Men för att arbeta tillsammans är det inte nödvändigt att spä ut den egna identiteten eller att tro att det faktum att vi har en identitet är något som hindrar arbetet. Det är just det motsatta: Den som börjar delta i den religiösa dialogen, i den ekumeniska dialogen, i en dialog med samhällslivet och behåller just sin egen identitet kan ge ett mycket betydelsefullt bidrag till dialogen. Men inte om han ger efter och för dialog utifrån förvirringen. Det är viktigt att föra dialog utifrån sin identitet, och den katolska identiteten är framför allt ett unikt och orubbligt bidrag till samhällslivet.

Det finns de som varnar för frestelsen för att införa en hegemoni (övervälde).

Jag tänker inte alls på en hegemoni i samhällslivet, så som så många oansvariga katoliker tror. Jag önskar inte en hegemoni, utan en önskan att utföra ett uppdrag, ett tydligt, kristallklart, betydelsefullt, passionerat och alltså polemiskt uppdrag gentemot världen. Detta har jag lärt mig av don Giussani efter 50 år av vänskap och det är på denna uppfattning som enligt mig Johannes Paulus och Benedikt stora pontifikat byggde vilka var helt i linje med Kyrkans stora ämbete under arton- och nittonhundratalen.

20180130

Från La Nuova Bussola Quotodiana

Övers. Natasja Hovén