(katobs.se) Under en het julivecka kommer några visserligen lakoniska, men ändå omskakande nyheter. Före Washingtonbiskopen och kardinalen Theodor McCarrick har anmälts för ett övergrepp mot en från början blott elvaårig pojke. Övergreppen hade sedan fortsatt i åratal. En undersökningskommission har funnit anklagelserna har substans, och man har därför förbjudit kardinalen att fira mässan och offentligt uppträda, tills saken är utredd. Kardinalen själv  har i ett kort uttalande sagt dels han är oskyldig, dels han inte minns något och dels att han beklagar anmälarens upplevelser.

Foto: CNS photo/Paul Haring

Den 28 juni kom så ett  kort meddelade från  Vatikanen, att påve Franciskus beviljat kardinal McCarrick sin ansökan om resignation från kardinalsvärdigheten. En mycket unik händelse.

Bakgrund

McCarrick hörde till det absoluta eliten i den klerikala hierarkin. Inte bara där, även bland "the jetset" i USA. Han har synts, frånsett från med påven, så vid sidan av presidenterna Bush och Obama, han begravde senator Ted Kennedy, varit i Senaten, han har deltagit i många stora evenemang och var mycket berest. Han talade fem språk helt flytande, inte så vanligt i USA. I Metuchen var han förste biskop, han blev sedan ärkebiskop av Newark och sedan i Washington, där han var till  pensioneringen 2006.

McCarrick var en central person bakom det sk Dallas Charter for the Protection of Children and Young People 2002. Här fastställs bland annat biskoparnas rätt att avkraga präster emot deras egen vilja om de gjort något emot barn och ungdom.  (Men från att det stod clerics i första utkastet, så ändrades till priest and deacons. Detta så att biskoparna själva ej kunde komma ifråga.) Under denna process var McCarrick drivande, och han uttalande: ”Vi måste sätta punkt för det här. Vi kan inte ha ett Dallas 2, ett Dallas 3, ett Dallas 4!” Ord som ekar tomt i dessa dagar.

Omedelbart efter nyheten så kom mängder av artiklar fram, med vittnesmål från olika personer, som haft upplevelser av allt från opassande inviter till beröringar och löften om karriär mot fysisk närhet. Det handlade främst om seminarister från de prästseminarier där McCarrick verkat eller till och med besökt utan att ha haft uppgifter där. Inför att han skulle utnämnas till ärkebiskop i Washington hade 25 före detta seminarister skrivit till Rom och berättat om sina erfarenheter, detta för att stoppa utnämningen. Det fanns detaljer, och dessa kan alltid ifrågasättas. Men inte det faktum att kardinalen slutit uppgörelser flera gånger med dem han hade antastat; så sent som 2005 och 2007 gjorde kardinalen upp med flera män som anmält honom för sexuellt ofredande. Det handlade om tiotusentals av kyrkans dollar för deras tystnad. Hans närmaste, däribland kardinal  Farrell, som delat adress med McCarrick i sex år, säger de inte ens anat något, fast saken varit ute i press sedan ett decennium.

Inte bara USA

Samtidigt skakas kyrkan av liknande skandaler i flera världsdelar. I Chile tvingades alla biskopar begära avsked, sedan det visat sig de skyddat präster som begått svåra övergrepp. Påven fick efter att först ha avfärdat offrens historia som skvaller, ta tillbaka en utnämning, då protesterna blev för stora. I Honduras pågår en utredning kring missförhållanden på flera prästseminarier, där de som inte vill vara inblandade i homosexuella sammanhang blir utmobbade.  En biskop har nyligen avskedats av oklar anledning. Men många seminarister klagar på en kvarvarande dominerande "gaykultur". Ansvarige kardinalen Madariaga har ej uttalat sig.

Saken är inte ny. År 1999, när internet inte var så utbrett, så uppdagade en grupp lekmän en ring av präster som utväxlade erfarenheter om sina liv som gay. Detta under namnet ”Saint Sebastians Angels”. Det fanns explicit material, om erotiska upplevelser, bilder på altartjänare mm. När saken kom ut tvingades tre präster av sina biskopar att lämna prästkallet. de andra 51 klarade sig. Lekmannagruppen som avslöjat saken blev hotad, inte minst av den avslöjade sydafrikanske biskopen, som vägrade in i det längsta att ta sitt ansvar. Han avskiljdes senare pga "sjukdom".  

Innan detta fanns det flera enskilda fall, som borde räckt som varningssignaler. Ärkebiskopen och benediktinen Rembert Weakland , försteabbot för den stora ärevördiga benediktinorden, blev avslöjad med att ha betalat 450 000 dollar till sin forne älskare, för att inte berätta om deras mångåriga kärleksförhållande. Han avgick, men har senare rättfärdigt saken, och menat att det är svårt leva ensam, och det har inte stört någon annan. Pengarna menade han att han kunde använda ty han hade ju tidigare skänkt dem till kyrkan själv. Han fick avgå.

Seminarierna - problemet känt

Men så mycket mera hände inte. Troskongregationen under påve Benedikt XVI utfärdade 2005 en instruktion, där det tydligt anges att ingen kan godkännas till varken prästseminarier eller ordnar om man uppvisar ”djupt liggande homosexuella tendenser eller stödjer den sk gaykulturen".

Man menade att detta påverkar relationen till män och kvinnor negativt och skapar osunda kontakter.

Den togs emot med allt från avståndstagande till tystnad. I våra dagtidningar blev det upprörda rubriker om katolska kyrkans "homofobi".

Ingen förändring

Uppenbarligen har inte dessa direktiv följts. Ty rapporter kommer ständigt in in om missförhållanden på grund av ”gaykultur”, sexuella övergrepp på prästseminarier och ordensgemenskaper i Chile, Honduras, USA, Australien…

Förespråkarna för en ny morallära

Idag finns det flera som menar att ett sorts karaktärsförbud inom prästerskapet är en kvarleva från gamla tider, som kyrkan måste göra sig kvitt. Det anses inte ens kristet. Till dem hör Timothy Radcliffe, tidigare ordensgeneral för dominikanerna, han menar att

“Vissa homosexuella aktiviteter kan vara generösa, sårbara, ömma, ömsesidiga och icke-våldsamma. Så på många sätt tror jag det kan uttrycka Kristi självutgivelse.” (1 )

En präst,  p. Tomas Reese SJ, har skrivit att kyrkan måste acceptera gaypräster, detta för att täcka upp prästbristen. De finns ju ändå, säger han, och med dagens regler tvingas de ljuga sig fram.   Om man ändå kräver celibatet, vad spelar läggningen då för roll?

En annan som har snarlik inställning är den populäre jesuitprästen James Martin. Två av hans böcker finns på svenska på Veritas förlag. Han har främst gjort sig känd för sin manifesterade omsorg om personer av avvikande sexuell läggning och deras utsatthet och förföljelse. De är ju älskade av Gud, hur kan kyrkan då vara avvisande till deras livvstil? Är det inte i själva verket kärlekslöshet? Budskapet upprepas i mängder av krönikor och i boken Building a Bridge: Kyrkan måste ändra sin syn helt på homosexualitet, och se det inte som en störning eller avvikelse, utan som lika naturligt som heterosexualitet. En del av skapelsen. Hur kan kyrkan då döma denna del av mänskligheten till påtvingat celibat? P. Martin bejakar även könsbyten och hävdar vårt ansvar ta hand om dessa grupper i ”LGBT-community”, utan att  ifrågasätta eller ens förklara vad begreppen egentligen står för. Han vill att s.k. gaypräster ska kunna gå ut och berätta om sin läggning och att kyrkan förlorar på att avvisa dem. ”Jesus skulle aldrig säga, gå din väg, du är ju homosexuell”.

Det har också framkommit att inget har skett efter många anmälningar, ty det handlade ju ”bara” om olämpligt uppträdande mellan vuxna – vilket inte är olagligt. (Men vad ska man då säga om fallet med läkaren till gymnasterna i USA som dömdes till 175 års fängelse för ”olämpligt uppträdande” med flickor och unga kvinnor upp till 25 år?)

Många stift nämner i sina riktlinjer mot övergrepp endast minderåriga. Detta gäller även vårt eget stift. Övergrepp mot vuxna, män och kvinnor, behandlas inte. Även påve Franciskus nämner oftast endast minderåriga (se till exempel påve Franciskus predikan från den 7 juli 2014. Minderåriga nämns 12 gånger).

Kanske detta är en överdriven rädsla att verka fördömande mot personer med homosexuell läggning och i utomäktenskapliga förhållanden.

Av samma orsak verkar nu den gamla principen, som också är inskriven i kyrkolagen, att förtroendeposter inte ska ges till personer som inte står i full kommunion med kyrkan, och dessutom bör de vara "exemplariska i tro, god moral och taktfullhet" (CCC §§511-514), inte efterlevas. Det handlade inte om att döma ut personligheter och karaktärer, utan helt enkelt undvika att kyrkan skandaliseras.

Men det är just detta som nu sker, från lekmannauppdrag i församlingarna ända upp allltså på kardinalsnivå.

Riskerna

Med den nya skenbara vidsyntheten stängs dörren för en diskussion över fenomenet att man etiketterar människor efter sexuell läggning, och sexualiteten som frikopplad från en förening med en annan själ. Även om celibatet hävdas och följs, så finns en orientering som inte är riktad till en annan person, utan till upplevelsen av den egna sexualiteten.

Det finns således en risk att kyrkan får präster som inte alls borde ha detta förtroende, de tas upp i rädsla för att man annars verkar kärlekslös och dömande gentemot vissa personer.

Är kyrkan rättssäker?

Den andra sidan av myntet är att skulden kan föregå domen. Om en osäkerhet infinner sig i systemet kan även oskyldiga drabbas. Det finns några tragiska fall, där det visat sig anklagelserna varit falska, och påföljande lynchkampanj bokstavligt tagit livet av präster. För några år sedan deklarerade kardinal Schönborn i Wien att kardinal Hermann Groer, Österrikes primas, varit skyldig till de pedofilbrott han anklagades för, och som blev hans slutliga minnessten. På vilka grunder vet vi ej. Groer påstods ha begått övergrepp på 2000 pojkar, detta enligt ett påstående av en konstnär och en kyrkans svorne fiende. Det fanns dock bara ett fåtal personer som framträdde. Groer skulle alltså under trettio års tid funnit och förgripit sig på en ny pojke i veckan. Detta trots hans kontor stod vidöppet för besökare varje dag. Ett rekord som inte slagits av en enda serieförbrytare i världen inom detta område. Dessutom skulle Groer ha drivit munkar att kasta sig ut från kyrktorn i klostret. Men några namn finns inte på dessa, eller ens anhöriga. Kardinal Groer dog ohörd, odömd av något rättsväsende. Var han skyldig? Vem vet. Kanske till något. Eller till inget. Till allt? Omöjligt. Groer är död. Men skulden är ändå fastställd.

Det finns flera liknande fall; Mixa i Augsburg, Krenn i Pölten - de avsattes och avhånades utan andra bevis än anmälningar, rykten och skvaller. I vårt eget land fanns för några år sedan en kvinna som påstod hon som fyraåring våldtagits av en präst när nunnor såg på. Detta när hon bodde på ett barnhem i Skåne. Hon hade fått minnen av saken under terapi. Stora rubriker i kvällspressen. Prästen var död sedan länge. Det visade sig han inte ens varit i landet när det skulle skett, och det i själva verket var en utstuderad marknadsföring av hennes bok det handlade om.

Ödesdigra beroenden

I flera av utredningarna har det framkommit att det funnits utpressningssituationer. Unga män har letts in i handlingar som sedan har kunnat användas som hållhakar. På så viss byggs det upp en osund lojalitetskultur, där brott läggs till brott, synd till synd, offren ser sig som skyldiga och de verkliga förövarna klarar sig alltid, detta med hänvisning till att prästen eller kyrkan eller orden inte får skandaliseras.

Kardinal Robert Sarah berättar i sin självbiografi ”Gud eller ingenting” om sin tid på seminariet. Det var stenhård disciplin, man fick inte besöka rummet utom under natten, inte äta mellan måltiderna. Mycket tid för bön. Och precis som i ordnarna fanns det regler för vänskapsförhållanden. Sarah menar också att det inte är brott mot moralreglerna som utgör dagens kris, inte heller prästbristen, som gör man blir mera tolerant på seminarierna. Istället är det förlusten av Gud i kyrkan. Bönen, tystnaden är viktigare än alla dokument, projekt, synoder och sammankomster, menar Sarah, som till och med talar om ”aktivismens heresi” – handlingsprogram som kan tyckas goda, men görs utan Guds närvaro. Man kan författa hur många riktlinjer som helst, och tillsätta utredningar. Men om inte heligheten finns, Gudsnärvaron, tillbedjan, tystnaden, den dagliga bönen, öppenheten, bikten, botgöringen…det är då som vad som helst kan hända och själva sanningen förrådas.

Tillbaka till Gud

Vad som nu framkommit kan inte avfärdas som enskilda fall, som kan glömmas efter beklaganden. Det handlar om systematiska fel. Världsliga ideologier och subkulturer har smugit sig in bland prästerskap och på seminarier, ja ända in bland biskopar och kardinaler.  

När påve Benedikt XVI var i Irland 2010 så var tonen bister. Biskoparna hade svikit:

Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktig Gud Fader och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets akting och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även tillläggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar i religiösa ordnar har åsamkats stor skada. (2)

Han anbefallde fredagsfasta i ett år, daglig tillbedjan inför sakramentet och högfrekvent bikt. Låt oss se vad den amerikanska biskopskonferensen kommer fram till.

Red.

20180730

Uppdatering 20180801
Angående situationen i Honduras: Ärkebiskopsstiftet i Tegucigalpa, Honduras har nu uttalat sig. Först så säger man att avskedandet av hjälpbiskopen, Juan José Pineda Fasquelle, togs med överraskning av alla. Samtidigt tillbakavisar man alla uppgifter att det berodde på bevittade missbruk med kyrkans medel och sexuella inviter gentemot före detta seminarister. Biskop Pineda själv menar sig helt oförstående, han hade ju redan 2017 ansökt att få bli entledigad. Stiftet angriper dessutom några medier som det kallar "antikatolska", däribland namngivet spanska Infovaticano och italienska Espresso, för att sprida "rykten" om katolicismen. Avskedandet föregicks av en utredning om finansiella oklarheter. På News.va, spanskspråkiga sida gfinns en artikel av Patricia Ynestroza-Ciudad som arbetar för Vatikanradion, att det enligt hela Honduras enade biskopskonferens inte finns någon som helst grund för de saker som framkommit genom "en amerikansk mediakanal". Man skriver:

"Det finns ogräs i form av sexuella och andra lockelser, vilket påverkar oss alla och kan generera olämpliga attityder och beteenden. Det finns ogräs i form av steril pessimism, i världslighet, sökandet efter makt, mänskliga fördelar eller ekonomiskt välbefinnande. Vi inser att dessa frestelser påverkar oss och att vi hamnar i dem. Men vi inser också att Guds styrka manifesteras i vår svaghet. "

Enligt uttalandet är alla uppgifter enbart grundlösa rykten, de är en gemen attack mot kyrkan i Honduras och därmed kardinal Madariaga personligen.

Länkar
Om goda avsikter – och onda
Skäms inte!
How Clerical Culture Failed to Stop Sexual Predators
MARJORIE MURPHY CAMPBELL, moder, advokat, katolsk skribent (video)

(1) http://www.thetablet.co.uk/news/452/irish-conference-dismisses-calls-to-ban-timothy-radcliffe
(2) http://www.katobs.se/pope__brev_irland.html