av Martin Mosebach

Den katolska kyrkan upplever nu ögonblick utan motstycke under hela hennes senare historia. En prästerlig handling utfärdad av påven – avlägsnandet av exkommuniceringen från fyra biskopar som hade vigts trots Petri efterträdares förbud – möter en upprörande brist på förståelse, inte bara från den icke-katolska allmänheten utan också från många katoliker och till och med biskopar, som öppet frångår sin lojalitet till påven. Fyrtio år efter Andra Vatikankonciliet, som försökte ”öppna kyrkan för världen”, har den katolska kyrkan slagits med häpnad – det är som om hon inte längre känner igen sina egna institutioner.

Vad är en katolsk biskop? Är han en äldre administrativ tjänsteman i kyrkan? Är han en politiker med hög rang, som kan åläggas partidisciplin? Det är så som icke-katoliker (särskilt i vår tid) ser på biskopen, för de har aldrig fått lära något annat. För katolikerna förkroppsligar biskopen den högsta formen av prästerskap, förenad med befogenheten att när han delar ut sakramenten vara en representant för Jesus Kristus själv. Han får denna oåterkalleliga befogenhet vid sin vigning och ingen påve och inget koncilium kan ta den ifrån honom. Det är det störande med biskopsämbetet att även den mest ovärdiga och förargelseväckande biskop förblir biskop hela sitt liv, och att han fram till sitt sista andetag är i stånd att lägga nya biskopar till den långa raden i den apostoliska successionen.

Vad är exkommunicering? Uteslutning från ett politiskt parti? Det är så icke-katolikerna betraktar det – de gillar att kalla uteslutning från kommunistpartiet för ”exkommunicering”. Katolikerna däremot borde känna till att en fullständigt uteslutning från deras kyrka är absolut omöjlig. I kyrkans ögon kan en döpt kristen aldrig bli ”oberörbar” genom någon handling han begår – hur förskräcklig den än är. Om kyrkan som det svåraste straff hon äger förbjuder en döpt kristen att bekänna sina synder, att i mässan ta emot den eukaristiske Kristus och den sista smörjelsen när döden är nära, så gör hon det alltid i hopp om att snart få häva exkommuniceringen. Ingen andlig myndighet vill ju till sist ta på sig ansvaret att låta en människa dö utan denna trygghet. Strängt taget är det så att den som syndar mot kyrkans enhet exkommunicerar sig själv. Hävandet av exkommuniceringen kan inte förvägras den som uppriktigt och ärligt önskar återvända till enheten.

Att använda sig av exkommunicering som ett sätt att utöva politisk påtryckning (så som man ofta gjorde under medeltiden) förtjänar med rätta att fördömas. Den judiska filosofen Simone Weil kallade dylika exkommuniceringar för att kyrkan ”begår dödssynd”. Det faktum att mördare och pedofiler inte automatiskt exkommuniceras visar hur lite exkommunicering har att göra med moral. Det samfund som tar tillbaka en exkommunicerad person är ett samfund av syndare.

Troligen är det sådana överväganden som legat bakom påven Benedikts hävande av exkommuniceringen för de fyra biskoparna som vigts på ett sakramentalt giltigt sätt men i strid mot den kanoniska lagen. Det måste för påven ha varit en vånda när han tänkte på att dessa biskopar i sin isolering kunde ha givit efter för frestelsen att befästa schismen för all tid och viga nya biskopar. Sakramenten utgör kyrkans hjärta. Risken för att de skulle bli permanent dispenserade under sin brytning mot enheten måste ha oroat påven oerhört.

Under tiden har hela världen haft tillfälle att på TV höra en av de fyra biskoparna, engelsmannen Richard Williamson, yttra avskyvärda teser angående judarnas förföljelse under Hitler. Bakom det till synes lugna pokeransiktet hos prelaten, avslöjade sig en paranoia gränsande till vanvett. Det har länge varit känt i brödraskapet att detta har att göra med ett fullständigt sjukt tankesystem, byggt på ”hemliga kunskaper”. Det är förståeligt om en allmän känsla av förfäran dröjer sig kvar vid tanken på att en sådan man skulle kunna komma att utöva sitt ämbete som officiell biskop, försonad med påven.

Varför upptäckte då allmänheten inte att det är omöjligt för biskop Williamson att utöva sin tjänst, eftersom hävandet av exkommuniceringen inte på något sätt berör hans suspendering från biskopsämbetet. Istället vältrade man sig i gissningar om att påven kanske i hemlighet hade en böjelse för antisemitism. Och detta hade man oförsyntheten att tro om just denne påve som förutom det han sagt vid sina besök i Auschwitz och i synagogan i Köln, i hela sitt teologiska arbete – man kan säga som ingen annan påve sedan Petrus – alltid försökt att läsa och förstå evangeliet som judarnas verk. Det gick till och med så långt som till det löjeväckande påståendet att det bara var under press från den allmänna opinionen som påven angivit villkoren för upphävandet av biskoparnas suspendering.

Ingen må bedra sig själv – denne påve gör ingenting under trycket av den allmänna opinionen.

Frågan har ställts om Benedikt XVI kände till Williamsons tal. Han kan säkert inte ha undgått att lägga märke till den andliga atmosfären inom FSSPX. De många angreppen som brödraskapets biskopar riktat mot Benedikt har varit färgade av overklighet och fanatism. Det är mycket möjligt att kännedomen om en växande patologisk trångsynthet i deras tankevärld fick påven att handla.

För tjugo år sedan hade påven som kardinal och prefekt för Troskongregationen redan med all kraft arbetat på en försoning med FSSPX. På den tiden levde ännu deras grundare, den legendariske ärkebiskopen Marcel Lefebvre. Denne hade deltagit i konciliet och blivit oppositionell först när ”1968 års rörelse” började göra inbrytningar i kyrkan och förändrade reformen till en revolution. Lefebvre vägrade att ge upp den äldre, traditionella mässan och Paulus VI svarade genom att suspendera honom.

Kardinal Ratzinger försökte vinna över den gamle mannen och lovade att påven skulle utnämna en biskop som var brödraskapets traditionella linje trogen. Då väcktes Lefebvres misstro – han uppfattade det som att man ville sätta krokben för honom. Han avbröt förhandlingarna och vigde själv fyra biskopar tillsammans med vilka han själv omedelbart efteråt blev exkommunicerad. Handlade Lefebvre rätt när han följde sitt spontana infall? I vilket fall som helst måste kardinal Ratzinger ha tagit mycket illa vid sig när denne man dog i ett tillstånd av exkommunicering. Ty till skillnad från de flesta biskoparna under denna tid var det omöjligt för honom att förneka det rättfärdiga i Lefebvres kamp. ”Den som inte dessa läror behagar, han förtjänar inte att kallas människa.” Denna hymn till liberalismen ur Mozarts ”Trollflöjten” blev maximen för en kyrka som blivit liberal. FSSPX hade inneslutits i ett hermetiskt skal. De förbjöds att delta i den efterkonciliära kyrkans diskussioner, en kyrka vars största förtjusning var just diskussion. Brödraskapets unga präster firade mässa i källare och garage. Man skulle kunna säga att brödraskapet för att skydda sig hade ”satt sina vagnar i en cirkel med hästarna inåt”, men runt dessa vagnar gapade rymden tom – och ingen brydde sig.

Varje sociolog vet vad som händer med små oppositionella grupper när de blir avskurna från interagerande med verkligheten. Att denna grupp befann sig i fara borde ha varit nog för att en ansvarig präst skulle ha velat ta sig an dem. Men här stod andra saker på spel. Olyckligt nog hade just denna grupp tagit till sin uppgift att försvara kyrkans största skatt.

Till och med idag är det svårt att tala om vikten av liturgin för kyrkan. För tjugo år sedan var det helt omöjligt att finna någon som ville lyssna på sådant. Det var en given sak för många präster att kyrkans traditionella, mer än 1500 år gamla liturgi endast var en dekorativ och meningslös utsmyckning för nostalgiker och esteter. För de ”emanciperade” kristna var den inte av större vikt än de officiella musikstycken som framförs av stråkkvartetter vid statsbesök. Det som varit en sanning genom hela den latinska kyrkans historia hade glömts bort: liturgin är kyrkans synliga kropp. Kyrka och liturgi är identiska. Liturgin är den mystiska avbilden som återger hela fullheten av uppenbarade sanningar. Liturgin är trons plats (locus) där subjektiv övertygelse och känsla blir till objektiv kontemplation och objektivt möte. Att kyrkans mission i hela världen hade varit så framgångsrik berodde på det sakrala innehållet i hennes liturgiska språk och sång.

Liturgin hade svävat över de djupa klyftorna i Europas historia, ty den överfördes i samma skick från en epok in i nästa. Den är aldrig ”årstidsanpassad” eller anpassad till ”tidens anda” och bär därför alltid med sig en bild av den andra verklighet som väntar människan. Denna storslagna form av liturgin hade uppmjukats genom Paulus VI:s radikala mässreform – ett ingrepp som aldrig tidigare hade förekommit under kyrkans hela historia. Den splittrade upp liturgin i tusentals improvisationer.

Men varför var ärkebiskop Lefebvre den ende biskopen i hela världen som kompromisslöst tillbakavisade detta angrepp på liturgin och sålunda på kyrkan? Med sitt nej till en upplösningsprocess så farlig för kyrkan, trädde Lefebvre in i kyrkohistorien. Det som gav honom styrka var den miljö, som bara står att finna i Frankrike, av katolska lekmän som hade tillägnat sig sin uppfattning om världen i kamp mot aggressiv och republikansk sekularism. Detta var Lefebvres och hans rörelses tragedi: de räddade den gamla liturgin men kopplade samman den med de politiska partiernas kamp under nyare fransk historia. Den enda tillflyktsort som den traditionella liturgin hade funnit hotade att bli dess fängelse. Påve Benedikt hade med sitt Motu Proprio redan frigjort den ur dess fängelse och givit den tillbaka till världen med det universella anspråket på att tillhöra hela kyrkan.

Måste han då inte ha känt sig stå i viss skyldighet gentemot FSSPX? Att trots alla rörelsens fel den varit ett verktyg för bevarandet av kyrkans allraheligaste innehåll under en tid av kris? Om FSSPX lyckas finna en plats i dagens mångfasetterade kyrka, återstår att se. Dess historiska uppdrag har i vilket fall som helst avslutats.

Under de senaste dagarna har man gång på gång fått höra att Vatikanen är oduglig till att förmedla angelägen information till allmänheten. Det är säkert sant att människor av god vilja skulle ha sluppit bli så upprörda om någon från början hade talat om att hävandet av exkommuniceringarna ändå medförde att biskop Williamson tills vidare förblev suspenderad. Men man kan inte underskatta de stora svarta hål av okunnighet som skapats till och hos troende katoliker efter mer än trettio år av försummad religionsundervisning. Dessa kan inte täppas till ens genom den allra smartaste PR-verksamhet. Beträffande påven vet man i stora kretsar endast att han ”är för mänskliga rättigheter och mot kondomer”. Det ropas glatt från alla håll att ”kyrkan kan inte återvända till tiden före Andra Vatikankonciliet”. Det är emellertid få som tänker på motsägelserna i och behovet av tolkning av konciliets allra viktigaste texter.

Och har någon lagt märke till att påven handlat exakt i överensstämmelse med konciliets teologiska lära när han så storslaget tagit bort exkommuniceringarna? Återställandet av kyrkans sakrala anlete måste för majoriteten av de ”världsliga” observatörerna tyckas främmande och obegripligt. Det är möjligt att det först blir kommande generationer som till fullo kommer att förstå att restaureringen av den liturgiska identiteten var värd ett stort offer. När allt kommer omkring tar det längre tid att bygga upp än att riva ner.

Det är förstås möjligt att saker och ting når en punkt där staten och samhället förlorar lusten att inom sina gränser tolerera en grupp som synbarligen lyder under andra lagar och försvarar värderingar som är annorlunda än den sekulära majoritetens. Den ohyfsade tonen hos en viss kansler under hennes valkampanj ger oss en försmak av detta. Liksom under Bismarck kan man anföra den anklagelsen mot katolikerna att de är dåliga medborgare i staten eftersom deras hjärtan är ”ultramontana”. De ”klättrar över bergen” för att söka sig till påven och påvens auktoritet.

Ultramontan – detta ord ger en perfekt beskrivning av den katolska karaktären: med en liten del av ens medvetande är man inte tysk, inte nutida, inte kosmopolit. Trots all misstro bör samhället inte rädas sådana medlemmar – resultatet av de ständiga spänningarna mellan påven och kejsaren under medeltiden var ingenting mindre än den europeiska idén om frihet.

Martin Mosebach är jurist och en av Tysklands nu mest prisade författare. Han skriver romaner, poesi, teater, operalibretton. Han är ledamot i Deutschen Akademie für Sprache und Dichtung, der Bayerischen Akademie der Künste, der Berliner Akademie och tyska PEN-klubben.

2007 mottog Mosebach det mest renommerade av alla litteraturpris i Tyskland, Georg-Büchner-priset.

Martin Mosebach äger rättigheterna till denna artikel. Vi har fått exklusiva rättigheter direkt från författaren att publicera artikeln. Originalet har tryckts i Der Spiegels pappersupplaga.

20090213

Övers.: NH