(Infocatholica) Vår påve säger att han önskar fortsätta att främja kyrklig gemenskap och för att nå detta resultat eliminerar han sina föregångares arbete, sätter godtyckliga gränser hindrar mellankyrkliga ekumeniska strävanden och brister i respekt för prästers och kristtrognas frihet. Resultatet blir tvärtom mot kyrklig gemenskap! De nya åtgärderna innebär i själva verket ett beklagligt steg bakåt.

Jag prästvigdes för ärkebiskopsstiftet Buenos Aires den 25 november 25, 1972; Jag firade min första mässa dagen därpå i församlingen San Isidro Labrador (i närheten av Saavedra), där jag bodde hela det året och utförde mitt diakonat. Naturligtvis firade jag mässa i enlighet med Novus Ordo som hade utfärdats år 1970. Jag firade aldrig ”den gamla mässan”, inte ens efter utfärdandet av motu proprio Summorum Pontificum; Det hade blivit nödvändigt för mig att studera denna rit, om vilken jag hade avlägsna minnen från den tid då jag var mässpojke. Då jag för en tid sedan deltog i den syrisk-ortodoxa kyrkans heliga liturgi, tyckte jag mig märka en viss likhet med den latinska högtidliga mässan, med diakon och subdiakon, i vilken jag ofta deltog, särskilt under begravningar, vilka i min församling ofta firades särskilt högtidligt. Jag insisterar: jag har alltid med största hängivenhet och andakt den rit som gäller inom den universella kyrkan. När jag var ärkebiskop i La Plata, brukade jag varje lördag sjunga den eukaristiska bönen på latin vid "St. Joseph"-seminariet, och använda mig av det dyrbara missalet som den heliga stolen hade givit ut. I enlighet med rekommendationerna från Andra vatikankonciliet i dess Constitution Sacrosanctum Concilium n. 114, hade vi bildat en ”schola cantorum”, som vid min pensionering inte fanns längre. I Traditionis custodes (Art. 3§ 4) nämns att en präst delegerad av biskopen ansvarar för mässfirandet och omsorgen om de kristtrogna för de grupper som tillåts att använda detta missal före reformen år 1970. Det nämns där att han ”ska ha kännedom om latin”.

Här önskar jag påminna om att det är möjligt att för närvarande fira gällande mässa i hela kyrkan på latin. Konciliet bekräftar detta i Sacrosanctum Concilium 36 § 1, "Användandet av latin i de latinska riterna ska bevaras, utom om särskild lag utfärdas (som säger något annat).” Olyckligtvis verkar det som om denna ”särskilda rättighet” innebär att förbjuda latinet och det är också det som sker (detta är inte ett skämt). Om någon är djärv nog att föreslå mässa på latin ser man på honom som om han vore ett stackars missfoster som inte förstår vad det rör sig om.

I många århundraden var latinet det band som förenade den västliga kyrkan och gav den enhet och det var ett språk som alla kunde förstå. Idag har man inte bara övergivit latinet utan man hatar det. I seminarierna studerar man det inte, eftersom det inte är ett språk som används. Man förstår inte att man på så sätt stänger av att kunna förstå våra kyrkofäder inom den västliga kyrkan, vilka är mycket viktiga när det gäller teologiska studier. Jag tänker på den helige Augustinus och påve Leo den Store, eller medeltida författare som den helige Anselm och den helige Bernard. Detta leder till fattigdom och avsiktligt ignorerande.

Jag skrev ner dessa historier om min första gärning som präst för att visa att jag aldrig hyste nostalgi över att inte kunna använda den tidigare riten, den som präster och helgon firade i många århundraden. Emellertid säger mig mina teologiska studier, all litteratur jag läst i ämnet samt min ständiga reflektion över liturgin att istället för att skapa en ny mässrit skulle det ha gått att uppdatera den tidigare med en diskret reform som på samma gång skulle ha markerat att det finns en kontinuitet. Jag påminner mig en anekdot som säger en hel del. Den framstående teologen Louis Bouyer berättar att biskop Annibale Bugnini (som ofta omtalats som frimurare), ordförande för Consilium ad exsequendam Constitutionem de Sacra Liturgia, gav medlemmar i kommissionen i uppdrag att som en övning lägga fram förslag till eukaristisk bön. Bouyer berättar att tillsammans med den benediktinske liturgikern Dom Botte, komponerade de i en trattoria i Trastevere, en text som till hans förvåning infördes i den nya missalen som Eukaristisk bön II. Denna korta bön är den som de flesta präster väljer eftersom den ger dem intrycket att de förkortat mässan några sekunder.  Det är en mycket vacker text, det är bara beklagligt att ordet sacrificium inte finns med. Efter konsakreringen kommer ordet memores men den kristne kan inte identifiera detta memores med det offer (sacrificium) som just har framburits när ordet inte finns med.

Det som jag skrivit här är en slags prolog, ett rättfärdigande, till de kritiska kommentar som följde på motu proprio Traditionis custodes, daterat den 16 juli i år, som anger nytt förfarande för användning av det missal som påve Johannes XXIII utarbetade år 1962 Påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI önskade främja harmoni och enhet inom kyrkan och utsträckte sin faderliga omsorg till dem som önskade följa de liturgiska riterna som var i bruk före Andra Vatikankonciliet. Vår påve Franciskus förklarar att han önskar ta den ständiga önskan att skapa kyrklig gemenskap ett steg längre (se förordet till  Traditionis custodes) och fördenskull omintetgör han föregångarnas arbete genom att sätta godtyckliga begränsningar och hinder för det som föregångarna gjorde i respekt för prästernas och de kristtrognas frihet! Resultatet blir motsatsen till kyrklig gemenskap. De nya åtgärderna innebär ett beklagligt steg bakåt.  

Skälet till detta ingripande – står det i prologen – är att Troskongregationen år 2020 bad biskoparna att undersöka tillämpningen av Benedikt XVI:s motu proprio Summorum Pontificum, och resultatet av undersökningen har noga beaktats. Det skulle vara intressant att få veta vilka auspicier som biskoparna formulerade.

 I den första artikeln har den extraordinära formen av den romerska riten helt eliminerats. avsåg, tror jag, när Benedict XVI offentliggjorde att missalet från 1962 kunde användas fritt avsåg han att åter dra till kyrkan dem som hade vänt sig ifrån henne eftersom de inte kunde acceptera denna de facto-situation, som uppstått med den nya liturgin, och låta dem känna sig i förening med henne. Det var Benedict XVI:s omsorg över kyrklig gemenskap som låg bakom hans agerande. Nu börjar allt på nytt och man måste be om tillåtelse att få fira den äldre mässan. Vi har att frukta att biskoparna inte kommer att vara generösa med att tillåta den. Många biskopar är inte traditionis custodes, utan traditionis ignari (okunniga om traditionen), obliviosi (glömska av traditionen) eller ännu värre traditionis evertores (förstörare av traditionen).

Jag tror att vi skulle göra väl i att kräva att Andra Vatikanens dekret, den liturgiska reformen och påvarnas magisterium, inte förlorar sitt värde och legitimitet. Var det inte tillräckligt för dem som redan använde sig av den extraordinära formen av den romerska riten inte tillräckligt att biskoparna övervakade och eventuellt korrigerade dem som bröt mot dess regler? Att det skulle bli nödvändigt att använda barmhärtighet och tålamod med rebellerna var självklart. På så sätt skulle man uppfylla de rättfärdiga krav som fanns i artikel 3 § 1.

Att begränsa platser och datum för firandet enligt 1962 års missal (liturgiska bok) (Art 3 § 2 och § 3) är orättvist och oönskat. Varje präst borde kunna använda den extraordinära formen av den romerska riten (det vill säga gå tillbaka till tiden före förbudet), för det första när han firar mässa ensam och även i det offentliga om de kristtrogna accepterat detta om prästen har förklarat att han ska använda det och framhållit dess ärevördiga ålderdomlighet och religiösa värde. Biskopens övervakning borde räcka för att se till att denna förmåga inte används i motsats mot dess pastorala nytta för de kristtrogna. Artikel 3, § 6 är en orättvis och plågsam restriktion emedan den hindrar andra grupper av kristna från att åtnjuta deltagande i den mässa som firas enligt med 1962 års missal. Det är mycket underligt att man på samma gång som man främjar en mångsidig struktur i kyrkan som kan leda till att meningsskiljaktighet och förvillelser beträffande den katolska traditionen, å andra sidan främjar en liturgisk likformighet som tycks ha inrättats endast för att strida emot traditionen.

Jag känner till att många ungdomar i våra församlingar är trötta på de liturgiska missbruken som hierarkin godkänner och inte korrigerar dem. De önskar ett eukaristiskt firande som garanterar ett seriöst och djupt religiöst deltagande. Det finns inget ideologiskt tänkande i denna längtan. Jag anser även att det är otrevligt när den präst som redan har fått tillåtelse och utövar sin rätt korrekt måste på nytt be om (Art. 5. I). Är detta inte ett trick för att kunna ta bort rättigheten från honom? Det slår mig att det kan finnas mer än en biskop (t.ex. de  nya biskoparna) som är ovilliga att ge detta tillstånd.

Emellertid skulle allt det som deklareras i Traditionis custodes  lättare kunna accepteras om den Heliga stolen åtminstone skulle ta itu med det som jag kallar förödelsen av liturgin, på vilket vi ser prov i oändligt många fall. Jag vet framför allt vad som händer i Argentina. I allmänhet är det vanligt att det eukaristiska firandet får en banal ton, som om det var en konversation som prästen har med sina församlingsmedlemmar och där det är prästens sympati för dem som är det viktiga. I vissa fall blir det en slags underhållning där underhållaren är prästen som firar mässa. Barnens mässa blir en liten fest i stil med ett födelsedagskalas.  Hos oss hade vi en händelse som jag hoppas inte har upprepats i något annat land. En biskop firade mässa på en strand klädd i strandkläder över vilka han hade en stola, på sanden hade han en liten duk (istället för en corporax) och istället för nattvardskalken mate. Mate är en torkad och tömd kalebass  och den används för att dricka ett avkok av yerba mate, mate är också namnet för att dricka denna dryck. Den dricks ofta i större sällskap. Mate cirkulerar bland gästerna och en person har till uppgift att fylla på allteftersom den töms. Andra missbruk är att man lämnar allt kvar på ett bord som om det gällde ett möte som avslutas. Papper, glas, lätta drycker lämnas kvar på bordet. De kristna tar själv för sig av kommunionen. Man kan säga att varje präst har ”sin egen” mässa, den kristne kan välja, t.ex. ”Jag går till fader NN:s mässa. Biskoparna bryr sig inte om detta alls, istället reagerar de emot en from präst som all pietet firar den latinska mässan. Är detta förbud den ”särskilda rättighet” som nämns Constitution Sacrosanctum Concilium 36 § 1, där det talas om bevarandet av latinet? På grund av detta kriterium har latinska liturgiska sånger som Tantum ergo vid den eukaristiska välsignelsen helt försvunnit. När man inte korrigerar missbruk leder deta till övertygelsen att ”så här är liturgin nu”. Det skulle räcka att endast trycka på att konciliet med profetisk vishet skulle fastställa att ”ingen, inte ens en präst, borde tillägga, ta ifrån eller ändra på något i liturgin på eget initiativ” (Const. Sacrosanctum Concilium 22 § 3).

Det går inte att bortse ifrån att det eukaristiska firandet har förlorat i stringens, högtidlighet och skönhet. Och tystnad är helt bort i många fall. Sakral musik (sakral??), förtjänar ett eget kapitel, i enlighet med kapitel VI av Sacrosanctum Concilium. Jag insisterar: Rom borde uttala sig om dessa avvikelser.

Som avslutning vill jag nämna att jag ser en viss likhet i tonen mellan ”den avslutande förordningen” och det tal som den helige Fadern höll den 7 juni i år inför församlade präster i kyrkan San Luis de los Franceses i Rom. Jag ser i båda texterna (jag kan ju ha fel förstås) en brist på känsla, trots att den tydligen avser att ge intrycket av känslosamhet.  Det är sant att ett motu proprio inte tillåter några pastorala utgjutningar. Det är ett mycket kort dokument och kan på så sätt ge intryck av att vara ett tecken på pastoral kärlek. Min jämförelse verkar ha något visst för sig. I båda fallen skulle det vara önskvärt att få se prov på den barmhärtiga inställning, som vår nuvarande påve så ofta berömmes för. Det tycks mig som att kyrkan numera håller sig med två jämförande måttstockar på  högsta nivån: tolerans och till och med uppskattning och identifikation med  heterogena positioner inför den stora Traditionen (den s k ”progressiva” inställningen) och distans eller avsky för personer eller grupper som håller sig till den ”traditionella” positionen. Jag påminns härvid om vad den berömde argentinske politikern Juan Domingo Perón brutalt formulerade: ”till vännen, allt, till fienden, inte ens rättvisa”. Jag säger detta med största respekt och kärlek men med oerhörd sorg.
____________

Héctor Aguer är en välkänd argentinsk biskop, känd för sin breda kultur, att han är öppet positiv till naturrätten och sin strid mot fienderna till den kristna tron och vår kyrka. Efter en rikhaltig kyrklig karriär, blev han ärkebiskop La Plata, huvudstad i provinsen Buenos Aires. Hans relation till påve Franciskus var alltid korrekt, lydig och i enlighet med dennes auktoritet. Det är dock känt att den teologiska strömning som Franciskus tillhör, tillsammans med hans syn på världen i allmänhet, inte överensstämmer med hur biskop Aguer tänker. Den sistnämndes tankar sysslar mera med att kämpa för att bevara kyrkans Tradition.

20210912

Övers. Natasja Hovén