av Andrea Tornielli

Detta ”Motu proprio” som är ett initiativ som påve Ratzinger funderat över sedan en tid tillbaka, kan ses som ett viktigt steg för att bryta den mini-schism som den traditionalistiske biskopen Marcel Lefebvre gav upphov till när han år 1988, just inför att underskriva en överenskommelse med den heliga Stolen, i sista ögonblicket beslöt sig för att dra sig tillbaka och i strid mot den katolska kyrkolagen lät viga fyra biskopar.

Om det kommer ett dekret som befriar den gamla förkonciliära mässan (en rit som självaste Ratzinger har firat, även tillsammans med kardinaler) så har det varit och är fortfarande det första och den viktigaste önskemålet som det lefebvrianska Pius X-brödraskapet ständigt har formulerat. Men att tro att det bara är på så sätt som man skall läsa påvens initiativ, det vore att reducera dess betydelse. Med detta dekret önskar Benedikt XVI ge ett svar till de traditionalister bland de kristtrogna som redan står i gemenskap med Rom och framför allt önskar han ge sann uppmärksamhet åt Johannes Paulus II:s önskan.

Det var nämligen påve Wojtyla som år 1984 utlyste ett indult som tillät traditionalisterna att använda den så kallade Pius V:s mässordning. Den innehöll en bön riktad till biskoparna att vara ”generösa” med att tillåta de kristtrogna som så önskar att fira mässa enligt den tridentinska riten. I verkligheten gick det på annat sätt: i många fall tillät biskopar den äldre mässordningen (även så kallade ”progressiva” biskopar som den dåvarande kardinalen Carlo Maria Martini i Milano, Venedigs patriark Marco Cè, Stuttgarts biskop – idag kardinal – Walter Kasper), och i andra fall tillåt de det ej. De som ansökte om tillåtelse var i själva verket tvungna att utsätta sig för en vägran från biskoparna, vilka ofta ställde sig positiva till att upplåta en kyrka för de separerade brödernas gudstjänstfirande men inte att ge samma tjänst för de egna traditionalisterna. Det nya ”motu proprio” kommer att göra att man inte längre behöver vädja till biskoparnas omdöme, vilka i själva verket inte längre kan neka till att ge tillstånd, utan endast att reglera själva firandet, som kan direkt begäras av prästerna. Det nya dokumentet kommer alltså att ge fullständig verkan åt Johannes Paulus II:s indult, men innebär ändå inte ett traumatiskt återvändande till det förflutna och ej heller ett förkastande av Vatikankonciliet. Det erkänner endast det likvärdiga värdet av en mässordning som aldrig varit helt upphävd och som kommer att definieras som ”universell” och ”särskild” vid sidan av den vanliga universella riten som är den romanska definierad enligt den liturgiska post-konciliära reformen. Just igår tillkännagavs att Malcolm Ranjith, sekreteraren för Kongregationen för gudstjänsten och sakramenten , beviljat månadstidskriften 30Giorni en intervju.

Denne som är nära medarbetare och vän till påve Ratzinger har sagt att ”den gamla mässan inte är lefebvristernas privata egendom” utan ”en skatt som tillhör hela kyrkan och alla oss”. Ranjith har också deklarerat ”på ett klart och entydigt sätt” att ”Pius V-mässan inte längre kan anses för upphävd”.

Il Giornale.it

2006-10-17