av Robert Moynihan

Om Inkarnationen

Vad var det egentligen som hände den första julen? Och vad betyder det för oss idag? Låt oss påminna oss julens mysterium, lidande och skäl till glädje.

“Vi förkunnar det som inte är känt så att det kan bli känt.”  
—Kardinal John Henry Newman

Vi lever i en orolig värld full av rörelse och det skulle vara frestande att här ta upp plats för att avslöja ”vår tids ondska” – avfall från tron, olika slags synder, falska läror från många lärostolar, orättfärdiga lagar stiftade av många olika lagstiftare, förtryck av de fattiga och svaga i många delar av världen och som ropar till Gud om hjälp – som ropar till oss alla om hjälp.

Men när julen nu närmar sig är det viktigt att vi påminner oss vårt stora  hopp som är att det onda redan har besegrats, att livets seger över döden, det goda över ondskan redan nu och här och för evigt har fullbordats.  

Och det började i en krubba, med en ung mor, Maria, och ett hjälplöst spädbarn, sådant som vi alla en gång varit.

Jag önskar alltså att fästa uppmärksamheten på detta hopp och med några få ord som jag hämtat från två författare från fornkyrkans tid vidarebefordra detta ”glada budskap".

Historien börjar, så som alla historier gör, med ett mysterium och en hemlighet. Det anonyma ”Brevet till Diognetos”, som skrevs runt 125 e. Kr. (och som används i den romerska katolska matutin-bönen den 18 december) diskuterar denna hemliga plan som innehåller frälsning från synd och död som aposteln Paulus kallar för ”mysteriet”. Detta brev riktar sig till den hedniske läsaren och är därför skrivet i en mycket tydlig, enkel och stram stil, utan utsmyckningar.

För det första talar den anonyme kristne författaren till oss om Gud:

Gud, härskare och alltings upphovsman, han som skapat allt och genom sitt beslut satt allt i den riktiga ordningen, vände sig inte bara till människorna i kärlek utan var också tålmodig. Men sådan var han alltid, är det än och kommer att bli det: god, kärleksfull,  fri från vrede, sann och endast han är god.  

Sedan berättar denne tidige kristne för oss om Guds hemliga plan att låta det bli ett slut på syndens och dödens rike och låta det komma en ”helig era” – fastän många har trott att Gud inte skulle göra något.

 Gud fann på en plan, en stor och underbar plan, och delgav den endast till sin Son,” skriver han. ”Så länge som han höll tillbaka denna hemlighet och bevarade sitt visa råd, tycktes det oss att han försummade oss och inte längre brydde sig om oss. Men när han genom sin älskade Son avslöjade och öppet visade vad han hade förberett från början, gav han oss genast allt, gav oss del i sina välgärningar som bestod i att lära känna honom och handla i på motsvarande sätt.

Författaren talar om att det tog lite tid innan denna plan blev helt klar, ja flera århundraden.  

När Gud i samråd med sin son hade gjort upp alla sina planer lät Han det gå en längre tid. På så sätt gav han oss möjlighet att följa våra egna nycker och infall, att bli bortsvepta av vilseledda av lust och begär,” säger författaren. ”Därvid gladde han sig alls inte i våra synder utan bara tolererade dem. Inte för att han gillade den syndens tid utan för att han planerade ett tidevarv av helighet.

Därefter handlade Gud – julen, människotillblivelsen:

När vår syndfullhet hade nått sitt mått och det stod klart att vedergällningen var att vänta, nämligen straff och död och att tiden hade kommit då Gud beslutat sig att tillkännage sin godhet och sin makt (vilken omåttlig kärlek till människorna och godhet har inte Gud!), då visade han inte hat eller förkastelse eller hämndbegär. Istället var han tålmodig med oss, stod ut i medkänsla.

Då tog han våra synder på sig själv,
han själv gav oss sin Son som priset för vår frälsning,
den helige för att frälsa den onde,
den oskyldige för den skyldige,
den rättfärdige för den orättfärdige,
den omutlige för korrumperade,
den odödlige för den dödlige.

I ett brev från den helige Athanasius (297-373 AD) till Epictetus förklaras Marias roll i denna plan. (Texten återfinns i tidegärden för den helgdag då vi firar Maria, Guds Moder, den 1 januari:

“Ordet tog till sig Abrahams söner, säger aposteln, och därför måste han bli lik sina bröder i allt,” säger Athanasius. ”Det var nödvändigt att han antog en kropp som vår.”  

"Detta förklarar Marias närvaro. Det är hon som ska ge honom en egen kropp, en kropp som ska offras för vår skull. Den heliga skrift redogör för hennes nedkomst och säger: ’Hon lindade honom och lade honom i krubban."  

"Hennes bröst som gav honom näring kallades välsignade. Offer frambars i templet eftersom barnet var hennes förstfödde. Ängeln Gabriel var noga med hur han uttryckte sig när han förkunnade denna födelse. Han sade inte ’det som skall födas inuti dig’ för att undvika intrycket av att en kropp skulle föras in i henne utifrån. Han talade om ’det som skall födas utifrån dig’, så att vi kan veta genom det som tron lär oss att hennes barn kom till inuti henne och från henne själv.  

Genom att anta vår natur och utge den som ett offer skulle Ordet förstöra den helt och sedan ge den sin egen natur vilket fick aposteln att säga: Denna förgängliga kropp måste bli oförgänglig. Denna dödliga kropp måste bli odödlig (Athanasius, biskop av Alexandria, Epist. ad Epictetum, 5-9).

Detta är alltså det glada budskapet: en länge dold plan för att ge evigt liv åt dödliga människor, har genom Maria gjort våra liv oförgängliga och denna gudomliga plan avslöjar sig än idag.

Vem är denne Jesus som föddes under julen?

Påven Benedikt tillbringar varje ledig stund med att studera denna fråga då han förbereder sin andra bok om Jesus. Jag kommer att läsa om den första boken och försöka förstå vad påven säger om Jesus och dela med mig av mina tankar i dessa meddelanden.

Nu läste jag om Brevet till Diognetos och fann denna beskrivning av de första kristna och undrar om vi är liksom de:

De kristna skiljer sig inte från andra människor genom land, språk eller seder. Ingenstans bor de nämligen i egna städer, använder sig av något särskilt språk, lever på ett sätt som väcker uppmärksamhet.
 
De har sitt hem i sitt land, men som främlingar som bor där. De uppfyller alla sina plikter som medborgare och utför alla sina uppdrag som främlingar. Varje främmande land är deras fädernesland och varje fädernesland är för dem ett främmande land. De gifter sig, som alla andra, och får barn, men de sätter inte ut de nyfödda till att dö ...

De lyder samhällets lagar och med sina egna liv går de långt utöver det lagen kräver. De älskar alla – och förföljs ändå av alla. Man vet inget om dem – och fördömer dem ändå. De dödas – och kommer till liv igen.

---

De är fattiga – och gör ändå mången rik. De saknar allt – och njuter ändå föverflöd.

---

För att säga det kortfattat: Det som själen är för kroppen, det är de kristna för världen. Genom alla kroppens lemmar är själen fördelad och de kristna är det i alla städer i världen. Själen bor visserligen i kroppen, men den är inte av kroppen. På samma sätt bor de kristna i världen men är inte av världen.

---

Köttet hatar själen och strider emot den, fastän det inte lider någon orätt från den, för den vill avhålla det från dess njutningar. Själen älskar köttet som hatar den och dess lemmar. På samma sätt älskar de kristna dem som hatar dem.

---

Själen är visserligen instängd i kroppen, dock är det den som håller ihop den. Även de kristna är inspärrade i världen som i ett fängelse, ochändå är det de som håller världen samman.

---

Odödlig bor själen i sin dödliga boning. Även de kristna bor ibland förgängliga ting och väntar på den oförgänglighet som blir deras i himlen.

Det är med sådana ord i tankarna som vi börjar vår väg till julhögtiden.

Från Inside the Vatican med benäget tillstånd

20091205

Övers: NH